Annons

Annons

Annika: Varför vågade vi inte komma ut tidigare?

Det är Pride-tider i Stockholm, 25–31 juli, och vi hyllar kärlek i alla former. Givna i Pride-paraden är Annika och Vera Ahlverström, som Femina har skrivit om tidigare. Nu är de dessutom aktuella som författare till en ny deckare!


På trappan, nära av Anne Sjödin

Annika: När jag gick på gymnasiet förstod jag att jag drogs till tjejer, de var vackra, mjuka och vänliga. Jag tittade på dem i smyg, men utåt sett skulle ingen få veta vad jag egentligen kände. Därför sa jag alltid att jag var kär i den snyggaste killen, den som de flesta andra tjejerna drogs till och som det var mest konkurrens om.

Från femton års ålder hade jag ett av- och på-förhållande i många år med en kille som senare blev min man. Vi fick tre barn tillsammans, hade sommarstuga, en Volvo och ett radhus. Ett helt vanligt svenssonliv.


Ändå kände jag att det var något som saknades, men jag vågade inte ens tänka tanken att det kanske var en tjej… Sådant var inte så enkelt i lilla Ludvika, där jag bodde. Men jag visste att jag bara spelade en roll, både för mig själv och för honom. Jag förnekade min egen sexualitet och när vi hade sex kunde jag ligga där och planera inköpslistor. Jag kände ingen som helst lust.


Att vi ändå lyckades hålla ihop så länge berodde nog främst på att han jobbade borta tre av fyra veckor, så vi träffades sällan. När han efter hand började arbeta mer på hemmaplan klarade vi det inte länge. Till slut bestämde vi oss för att skiljas och vi gjorde det som goda vänner.

Ibland undrar jag om det verkligen får lov att kännas så här bra.

Vera: Jag växte upp i lilla Hofors och upplevde samma sak som Annika. Fast jag alltid känt en dragning åt tjejer vågade jag inte göra något åt det. Jag träffade min man väldigt tidigt, vi gjorde slut, blev tillsammans, gjorde slut. Någonstans förstod jag att det inte var äkta och jag längtade efter känslor som aldrig riktigt ville infinna sig. Vi fick barn och gjorde allt det där som förväntades av oss, men till slut lyckades jag inte längre hålla uppe fasaden. Man mognar med tiden och en dag tänkte jag: Blir inte livet roligare än så här?

Annons
Gilla Femina på Facebook

Det blev en slitig skilsmässa, han ville försöka men jag kunde inte fortsätta leva en lögn.

Jag köpte ett eget hus och började i hemlighet att dejta en tjej som jag träffat på nätet. I fyra år smög jag med min sexualitet för alla, även för min son och min exman. Som jag ljög… Jag kände mig så falsk men jag var rädd för vad alla skulle tycka. Till slut ville jag förekomma alla rykten och bestämde mig för att berätta för min son. Han var ju den som var viktigast för mig.

Han hade just åkt fast för fortkörning och trodde att vårt samtal skulle handla om en förmanande utskällning, så när jag i stället berättade för honom att jag var lesbisk blev hans reaktion helt annorlunda mot vad jag trodde. Han tog det hela med ro och sa: ”Men var det bara det du skulle säga, mamma?”

Jag hade haft bilden av Hofors som ett trångsynt brukssamhälle och hade till och med räknat med ett bortfall bland mina vänner. Men det stämde inte alls. Jag blev nästan hyllad när jag vågade vara ingen annan än just mig själv.

Det handlar ju inte bara om att bli kär i en tjej, utan om att lyckas hitta rätt person

Annika: Min äldsta dotter reagerade inte riktigt på samma sätt som Veras son. Hon tyckte att det kändes hemskt att ha en mamma som var lesbisk. Det var inte förrän hennes kompisar utbrast att det var ”coolt” som hon accepterade det. Mina två yngsta, däremot, tog det bra.

Efter min skilsmässa började jag umgås tätt med en väninna, som en dag plötsligt berättade att hon var förälskad i mig. Jag blev chockad och vi slutade ses ett tag, men hon sådde ett frö i mig. Jag ville inte sluta umgås med henne och jag kände en stark attraktion. Vi inledde en relation som varade i fyra år och det var hon som gav mig aha-upplevelsen och insikten att det faktiskt var en kvinna jag ville leva med.


Vera och jag hittade varandra på nätet. Vi hade skrivit en hel del innan vi sågs och vi hade höga förväntningar på vårt möte eftersom allt verkade stämma så bra. Vi kände så lika, tyckte om samma saker och hade varit med om nästan exakt samma känslomässiga resa. Den 17
oktober 2011 hade vi bestämt träff utanför Åhléns i Falun. Jag minns att det pirrade i hela kroppen.

Jag har aldrig tidigare vågat ge mig hän som jag gör nu

Vera: När jag såg Annika stå där i verkligheten var jag livrädd att allt bara var en dröm. Vi kysste varandra på en gång, tog varandras händer och satte oss på en kylslagen uteservering med filtar om oss och pratade i timtals. Sedan dess har vi inte släppt varandra.

Om vi hade varit 25 år hade det kanske varit en annan sak, men vi var båda över 40 år och då känner man på ett annat sätt när det stämmer. Då vet man när det är rätt. Vi kunde inte vänta på att få dela våra liv med varandra. Annika flyttade in till mig och senare i december förlovade vi oss.

brollop-tva-kvinnor

Annika: Vi gifte oss året därpå, två brudar klädda i likadana klänningar, skor och accessoarer. Buketten höll vi mellan oss. Vi har från första stund känt oss som ett och vi kan i dag undra varför vi inte vågade komma ut tidigare? Men då hade vi inte haft våra underbara barn och barnbarn och vi hade heller inte varit de personer vi är i dag.
Förut prioriterade jag egentid, men nu vill jag bara att vi ska vara med varandra hela tiden. Jag kan tycka att det är hemskt bara när Vera ska ge sig i väg till jobbet. Vera vill alltid det bästa för mig, det finns ingen avundsjuka och passionen jag känner med henne är magisk. Jag har aldrig tidigare vågat ge mig hän som jag gör nu.

Vera: Det är samma för mig, Annika har det finaste hjärta man kan ha, jag stör mig aldrig på något och vi bråkar inte. Vi pratar samma språk och har en total förståelse för hur den andra fungerar. Det tycker jag är en stor skillnad jämfört med hur det var att leva med en man, det blir mer känslosamt med en kvinna och vi kan båda uppskatta skönheten i något så enkelt som en blomma.

Annika: Vi har fått veta att väldigt många kvinnor känner på samma vis som vi en gång gjorde. Vi önskar förstås att alla ska våga visa sin kärlek, oavsett hur den ser ut. Men att ta ett sådant steg som jag och Vera gjorde måste mogna fram långsamt. Det handlar ju inte bara om att bli kär i en tjej, utan om att lyckas hitta rätt person som man fungerar bra tillsammans med. Jag och Vera har haft tur, vi är så otroligt samspelta. Ibland undrar jag om det verkligen får lov att kännas så här bra.

AV FRIDA FUNEMYR
FOTO ANNE SJÖDIN, STOCKHOLM PRIDE & PRIVAT

Reportaget publicerades först i FEMINA nr 8/2014.

Calidrisbokomslag.större

PS! Annika och Veras deckare Lustjakt (Calidris Förlag) handlar om butiksbiträdet Jessica Ström som blir indragen i en utredning om en kvinnas död. Boken finns ute nu!

Läs mer på annikaochvera.se

(18)
(0)
(0)

Annons


Annons


Senaste modenyheterna från Femina:

Laddar