Angelica Löfdahl: Att ha två barn med Downs syndrom förändrar livet

Graviditeten var helt normal och det fanns ingen anledning till oro. Angelica Löfdahl hade ju redan varit gravid en gång tidigare och nu var det dags att bli mamma för and­ra gången.

Där hemma följde Angelicas och Kristoffers dotter Bella, då tre år, ivrigt graviditeten. Såg magen växa, pratade med bebisen i magen och väntade på att bli storasyster, med allt ansvar det innebär.

– Men några veckor före beräknad förlossning märkte jag att barnet i magen började röra sig mindre än tidigare. Det kändes som om bebisen var tröttare och slöare än vad den hade varit tidigare, så jag bokade tid hos barnmorskan, berättar Angelica.

Kontrollen följdes av ytterligare en kontroll, och efteråt tittade läkaren med sorgsen min på de blivande föräldrarna. Sa att barnet hade ett hjärtfel som indikerade att det fanns risk för att det skulle födas med Downs syndrom.

Det var något av en chock.

– Men med facit i hand tänker jag att läkaren i stället kunde ha sagt ”det finns en chans att ert barn har Downs syndrom”, säger Angelica.

Angelica undrar ofta var gränsen går för vem som ska få leva och inte

När Angelica och Kristoffer kom hem från förlossningen med den nyfödda Leah, när läkarna konstaterat att lilla Leahs hjärta skulle slå precis som hjärtan ska slå, även om hon har ett litet hjärtfel, började de landa i sitt nya liv som tvåbarnsföräldrar. De insåg att deras lilla pyre var precis som alla bebisar, men samtidigt inte.

– Men eftersom det föds så få barn med Downs i dag, bara ett hundratal, träffar man inte längre så många av de här barnen, säger Angelica.

Flera gånger fick de frågan om huruvida de skulle ha tagit bort sitt barn om de vetat att Leah skulle födas med Downs syndrom, och varje gång gjorde frågan lika ont.

– I dagens samhälle pratar man så fint om att man ska få vara annorlunda. Ändå avslutas graviditeter bara för att barnet i magen har Downs syndrom. Det får mig att undra: Var går gränsen för vem som ska få leva och inte? säger Angelica.

För Leah lärde sig gå, springa, prata och leka precis som alla andra barn. Bara lite långsammare.

– Över huvud taget lärde Leah oss att leva livet lite långsammare. Hon har lärt oss massor om livet, saker som vi aldrig ens tänkt på tidigare. Hon har fått oss att uppskatta små saker, att sakta ner, att upptäcka saker som vi aldrig ens lagt märke till tidigare.

Och Leah var precis lika glad som andra barn. Eller kanske lite gladare.

När Angelica och Kristoffer några år senare började längta efter ett tredje barn bestämde de sig för att adoptera. De säger själva att de redan testat att bli föräldrar på biologisk väg, och att det därför var ett högst fri­villigt val att adoptera. Och eftersom tillvaron med Leah lärt familjen så mycket kunde de tänka sig att adoptera ett barn med Downs syndrom.

– När vi sedan fick veta att det fanns en femårig flicka med Downs syndrom på ett barnhem i Serbien som väntade på familj kändes det självklart, säger Angelica.

Det har gått lite drygt ett halvår sedan Angelica och Kristoffer, med systrarna Bella och Leah i släptåg, för första gången träffade Alina på barnhemmet i Belgrad.

I början var Alina mest nyfiken på storasyster Bella, men ganska snart fann Leah och Alina varandra och i dag är de en tajt duo.

– De där två har ett alldeles unikt sätt att kommunicera med varandra. Vi vet ju inte riktigt än hur mycket svenska Alina förstår, men för Leah och Alina är språket inget hinder, säger Angelica, och berättar att familjen för närvarande pratar på en blandning av svenska, serbiska och teckenspråk.

Efter det att familjen landade i Sverige tog det bara några veckor innan de hittat rutiner som passade dem alla fem. För att Alina är en tjej som gillar rutiner stod klart redan från början.

Det skiljer bara ett år mellan de båda yngsta systrarna, och enligt Angelica verkar de uppskatta och lägga märke till samma saker i tillvaron. Små detaljer som de flesta av oss andra bara springer förbi. Med Leah och Alina i sällskap blir minsta promenad ett spännande äventyr.

– Häromdagen såg jag att de där två blev stående vid en blomma när vi var på väg in från bilen. De stod och tittade. Gjorde handtecken för ”blomma” och sedan för ”vagga”, och det stämde ju. Blomman vaggade ju för vinden, säger Angelica.

Glädjeämnena i vardagen har blivit fler

Sedan familjen Löfdahl utökades med de två tjejerna med Downs syndrom har glädjeämnena i vardagen blivit betydligt fler. För helt plötsligt märker även Angelica att hon kan stå där och förundras över en vacker blomma som vaggar för vinden, att hon kan bli överlycklig över att en av tjejerna får på sig skorna själv eller att hon lägger märke till ett stolt leende.

– Samtidigt får jag höra mycket elakt så att jag ibland skriker inombords. Det har hänt att människor kommit fram till mig och ventilerat åsikter om att barn som våra två yngsta bara kostar samhället pengar, att vi fostrar två bidragstagare här hemma. Men vad folk inte tänker på, det är att mina tjejer kommer att kunna bidra med massor. Bara de får tid och tillfälle.

Bella, som fått två småsyrror med Downs syndrom, är väldigt stolt över minsta framsteg som Leah eller Alina gör. När Leah häromdagen lyckades knyta sina skor för första gången visste Bellas stolthet inga ­gränser.

För henne är det helt naturligt att livet hos familjen Löfdahl går lite långsammare än vad det gör hos andra familjer.

– När vi berättade att hon skulle få en syster till med Downs syndrom sa hon bara ”jaha, precis som Leah”. Hon vet ju inget annat.

Både Leah och Alina är friska och pigga. Alina hade ett blåsljud på hjärtat, som numera är helt borta, och Leahs hjärtfel medför besök hos en hjärtläkare två gånger om året, inget mer.

– Därför kan jag ärligt säga att vi har blivit så mycket lyckligare sedan vi blev föräldrar till barn med Downs syndrom. Vi har massor att lära av de här ­barnen.

Familjen har lärt sig att ta dagen som den kommer

För närvarande går Leah i särskola och Alina är fortfarande hemma, eftersom Kristoffer och Angelica ansökte om uppskjuten skolstart för att Alina ska få chans att knyta an i lugn och ro. Familjen väntar också på den utredning som ska avgöra om Alina kommer att placeras i grundsärskolan som sin syster, eller om hon kommer att gå i vanlig klass.

– Vi ser att Alina har en del beteenden som antingen kan förklaras med beteenden som är vanliga hos barn som växt upp i barnhem, eller som kan förklaras med olika tvångsbeteenden och autism. Men än så länge vet vi inte vad de beror på, säger Angelica.

Döttrarna har lärt Angelica och Kristoffer vikten av att ta dagen som den kommer, och därför har föräldrarna bestämt sig för att inte oroa sig för den där utredningen som ska göras någon gång i framtiden.

Just nu har de fullt upp med att upptäcka de där små miraklen i vardagen, men också med att Alina ska komma in i familjen på ett så bra sätt som möjligt, något som har gått över förväntan trots att hon tillbringat sina första fem år på institution.

Angelica skrattar till. Konstaterar att det verkar ligga något i det där ordspråket om ”små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer”.

– Kristoffer och jag brukar skämta med varandra och säga att när alla andras ungar har blivit tonåringar och ränner ute på stan, då kommer Alina och Leah fortfarande att sitta här hemma med oss. Så den oron kommer vi inte att behöva känna med dem.