Cecilias och Saras pappa dog i Malexander – nu bryter de tystnaden 25 år efter tragedin

För den trettonåriga Cecilia var den 28 maj 1999 en alldeles vanlig fredag. En stunds välbehövlig vila från skolan och flera lediga dagar som hon kunde tillbringa i stallet, platsen där hon älskade att vara. På lördagen var det dags för Eurovision Song Contest, och Charlotte Perrelli, eller Nilsson, som hon hette då, skulle tävla för Sveriges räkning. Det skulle bli en härlig helg, med både hästarna och bra på tv.

För hennes lillasyster Sara, elva år, var det inte en lika vanlig fredag. Hon vaknade med fjärilar i magen, för den här dagen, den hade hon sett fram emot länge. Dagen innan hade hon åkt till Danmark på läger med musikskolan och faktiskt sovit borta. Planen var att hon skulle återvända hem till Karlsborg igen sent på lördagskvällen. Det var hennes första stora resa på egen hand, och hon kände sig riktigt vuxen. På färjan över till Danmark hade hon spelat på de enarmade banditerna och när hon klivit på bussen var fickorna tunga av mynt som hon tagit från sin sparbössa.

Att deras pappa Olle Borén bara skulle leva några timmar till hade de båda systrarna ingen aning om.

– Den Sara som satte sig på bussen till Danmark var en levnadsglad tjej. En tjej där livet var satt lite i gungning eftersom mina föräldrar nyligen hade skilt sig, men ändå en tjej som tyckte om att vara i centrum och som gillade att underhålla omgivningen, minns Sara Borén Jedebäck.

Trots att det har gått nästan 25 år sedan helgen då systrarnas liv förändrades i ett slag minns Sara vissa saker i detalj. Som chokladen som hon fick skiva på mackan till frukosten den där lördagsmorgonen i Danmark. Hon minns att hon tänker att det är jätte­knäppt att skiva choklad på mackan, och att hon ska berätta det för pappa så fort hon kommer hem.

Att hon och Cecilia precis blivit faderslösa vet hon inte. Inte förrän hennes flöjtlärare hämtar henne och med allvarlig min säger att han och de andra lärarna måste prata med henne.

Hennes första tanke är att hon gjort något fel, att han är arg på henne. Men det de hade att berätta var långt hemskare än lite skäll. För när hennes lärare väl öppnar munnen berättar han att hennes pappa inte längre finns. Att han blivit skjuten under ett rån, där hennes pappa, som ju jobbade som polis, försökt ingripa. Hon minns orden och hur allvarliga hennes lärare såg ut.

Men sedan blir minnena suddiga. Sara kommer ihåg att hon fick prata med sin mamma i telefonen, och att hon blir körd till en dansk familj där hon serveras saft och får ligga på en soffa i väntan på att musikskolans konsert ska avslutas och att hon ska få åka hem till Sverige igen.

– När vi klev ombord på färjan hem till Sverige var det första jag såg kvällstidningarnas löpsedlar med fotografier av pappas och Roberts ansikten, säger Sara.

Cecilia, som ju planerat att tillbringa helgen i stallet, fick dödsbeskedet redan på fredagskvällen.

– Jag satt hemma i mitt rum hemma i Karlsborg och kollade på tv när det ringde på dörren. Det var en präst som lämnade beskedet. Exakt vad jag kände och ­tänkte minns jag inte. Jag vet bara att det blev alldeles blankt i huvudet, berättar Cecilia.

Livet förändrades helt och hållet

Från ett ögonblick till ett annat hade två flickor blivit faderslösa.

Detaljerna om vad som hänt förstod inte systrarna. Och det hade inte heller gjort någon skillnad. Det enda som betydde något där och då var att de inte längre hade någon pappa.

När tidningarna rapporterade om morden skulle det framgå att de tre gärningsmännen Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson rånat Östgöta Enskilda bank i Kisa. I samband med att de två polismännen Robert Karlström och Olle Borén tog upp jakten blev de skjutna på nära avstånd med sina egna tjänstevapen.

Där, på bussen hem till Karlsborg, blev Sara en annan tjej än den hon varit bara ett dygn tidigare.

– I efterhand har jag förstått att jag utvecklade någon form av överlevnadsstrategi för att kunna hålla ihop. Jag blev tyst, och när jag kom hem till min mamma och min syster, som också de var i chock, gjorde jag vad jag kunde för att inte vara till besvär, säger Sara.

Även för Cecilia fanns det ett tydligt före och efter faderns död. Hon beskriver det som att något gick sönder inombords den dagen hennes pappa dog, och att vissa delar fortfarande inte blivit hela.

De två små tjejerna blev lämnade ensamma med sin sorg. I stället för att de vuxna runt familjen närmade sig barnen som precis mist sin pappa, upplevde Cecilia att folk började undvika dem.

– Den starka känslan av att folk var så obekväma runt mig och familjen med tanke på det som hänt fick mig att stänga mina känslor inne till viss del.

Först i vuxen ålder, efter flera års terapi, diagnosticerades Cecilia med PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, som utvecklats som en följd av faderns död och den kaotiska tiden efteråt. Det var inte riktigt någon som mäktade med att ta till sig döttrarnas sorg. För även om Cecilias och Saras mamma och deras pappa hade skilt sig före hans död, sörjde även mamman. Sara beskriver det som att familjemedlemmarna stängde in sig i varsin bubbla, och även om de erbjöds psykologhjälp var det först flera år senare, i samband med att Sara fick en ny kurator på gymnasiet, som det började släppa.

– Hon fick mig att förstå att tillvaron faktiskt kunde bli bättre, att livet inte måste vara så här mörkt, säger Sara.

En annan vändpunkt var när journalisten Elisabeth Åsbrink tio år efter morden kontaktade Cecilia, Sara och deras mamma.

– Elisabeth Åsbrink frågade hur det var när jag fick dödsbeskedet. Jag tog för givet att Cecilia och min mamma visste hur det gått till, men nu visade det sig att de inte haft någon aning, berättar Sara.

Insikten fick de tre familjemedlemmarna att börja prata om sin sorg, traumat och chocken morden inneburit. Det fick dem också att närma sig varandra och, i stället för att gå vidare i varsin bubbla av sorg, ta hjälp av varandra.

Hat och bitterhet bestämde sig Sara tidigt för att undvika.

– Jag har medvetet, redan från det att pappa dödades, valt att inte låta gärningsmännen ta plats inom mig. Jag har faktiskt aldrig gått runt och känt något hat gentemot dem. Det som i stället varit överväldigande för mig är sorgen över min pappa, säger Sara.

I dag vet både Cecilia och Sara att det går att läka trots att man upplevt trauman och förlust. Att sorgen visserligen aldrig kommer att försvinna, men att den blir något man lär sig leva med.

I den självbiografiska boken Det hände en sak i Sverige igår berättar Sara om orsaken till att hon valt att ge sin version av sin pappa, morden och tiden efteråt:

”Även om denna bok delvis kommer att handla om död så kommer den ännu mer att handla om liv. Det liv som fanns innan den 28 maj 1999 och det liv som fortsatte efteråt. Mitt liv tog inte slut 1999 även om jag först trodde det.”

Med boken hoppas hon ta fokus ifrån gärningsmännen och i stället rikta uppmärksamheten mot offren. Både dem vars liv släcktes och dem som blev kvar.

– För mig blev boken en viktig vändpunkt. Jag kände att den där elvaåriga tjejen som blev så tyst, hon hade fortfarande saker att säga. Jag ville ge henne en röst. Det har jag gjort nu, säger Sara.

I dag har både Sara och Cecilia gått vidare. Cecilia lever med sin man och sina två barn i Jönköping, och för henne är fortfarande hästarna ett stort intresse.

– Även om min man och mina barn aldrig träffat pappa, pratar vi mycket om honom här hemma och jag funderar ofta på hur han hade varit som morfar.

Sara lever ett gott liv med sin fru i Småland.

– Men jag tänker fortfarande på pappa varje dag. Jag funderar på vad han hade sagt om dagens elbilar, som han ju aldrig fick uppleva. På vilken relation vi hade haft i dag, nu när Cecilia och jag är vuxna. Eller som nu i morse när jag åt Skogaholmslimpa. Han älskade Skogaholmslimpa och åt alltid det med O’boy till frukost.

Det hände i Malexander

Den 28 maj 1999 rånades Östgöta Enskilda Bank i Kisa, Östergötland. Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv hotade bankpersonal och kunder med vapen och kom över drygt 2,5 miljoner kronor.

Under flykten jagades bankrånarna av poliserna Olle Borén och Robert Karlström. Vid Lillsjön i Malexander öppnade rånarna eld mot poliserna, och de båda sköts till döds på nära håll med sina egna tjänstevapen.

Andreas Axelsson var den första av de tre rånarna som greps när han sökte vård för en skottskada han fått under flykten. Därefter dröjde det tre dagar innan Jackie Arklöv kunde gripas i Tyresö utanför Stockholm. Tony Olsson lyckades fly till Costa Rica, men greps på plats efter drygt en vecka och utlämnades därefter till Sverige.

Rättegången mot gärningsmännen hölls vid Linköpings tingsrätt under hösten 1999. Alla tre dömdes till livstids fängelse trots att rätten inte kunde avgöra vem som avlossat de dödliga skotten. Domen fastställdes senare i Hovrätten.

Sommaren 2001 erkände Jackie Arklöv polismorden, men förundersökningen öppnades inte igen.

Alla tre har nu fått sina straff tidsbestämda. Andreas Axelsson blev frigiven hösten 2022, Tony Olsson, numera Byström, året därpå. Jackie Arklöv väntas komma ut hösten 2026.