Filip och Fredrik: ”Det är självhat som driver oss”

– Fredrik säger ibland ”processen är härlig men man vill egentligen aldrig att något ska komma ut”.

Radarparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson är nervösa. Med två decennier av framgångsrika tv-program, live-evenemang och podcasts i ryggen, och som grundare till framgångsrika produktionsbolaget Nexiko, har de egentligen inget att bevisa – men inför biopremiären av deras nya dokumentär Den sista resan beskriver de ändå sitt sinnestillstånd som ”bara ångest”.

Efter dokumentären Trevligt folk om det somaliska bandylandslaget, och spelfilmen Tårtgeneralen med Mikael Persbrandt i huvudrollen, är det nu Filips pappa Lars Hammar som står i fokus i dokumentären Den sista resan. Från att under karriären som gymnasielärare ha varit en showande estradör har Lars Hammar efter pensionen sjunkit in i sig själv, och lämnar helst inte sin läderfåtölj i vardagsrummet hemma i Köping. En utveckling som smärtar hans son.

– Filip började prata om Lars passivisering, det här som kan hända efter pensionen och hur hjärtskärande det kan vara inom relationer också. Jag tror det finns ett stort mörkertal kring det här, man tror att den tredje åldern ska börja och så blir det inte riktigt så. I grund och botten finns det en åldrad man och en förtvivlad son, och det tror jag är ganska allmängiltigt, säger Fredrik Wikingsson.

Filip Hammars tårar i Den sista resan

Tillsammans med Fredrik bestämmer sig Filip för att ta med Lars på samma sorts resa som familjen alltid åkte på under Filips uppväxt, med en bil ner till Franska Rivieran. Förhoppningen är att Lars ska hitta tillbaka till sig själv – men på vägen tvingas Filip Hammar också inse att hans pappa blivit äldre.

– Den här filmen handlar ju om pappa, men lika mycket om hur jag som son inte riktigt vill inse sanningen – att han är ju äldre. Han är inte den han en gång var. Livsgnistan kan han ju få lite tillbaka, men det är också en annan pappa jag har nu, säger Filip.

För de med erfarenhet av åldrande eller sjuka föräldrar kommer det vara svårt att hålla tillbaka tårarna i biosalongen, och även för Filip blir det känslosamt under filmens gång.

– Varken jag eller Fredrik är sådana som försöker skapa scener i verkligheten där man ska bryta ihop och gråta, vi är båda ganska hushållande med våra tårar, inte minst i det offentliga. Därför var det så oerhört omtumlande när man plötsligt bryter ihop på riktigt. Att titta på det var riktigt jobbigt, man är så ful när man gråter, säger Filip Hammar.

Fann varandra på vägarna i USA

Att göra film tillsammans är något som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har drömt om ända sedan de lärde känna varandra, som två gröna journalister på Aftonbladets nöjesredaktion i mitten av 90-talet.

–Innan vi började prata om filmmanus, så började vi prata om hur vi skulle ta emot en Oscar för filmmanuset, det var kul att fantisera om, säger Fredrik.

– Vi hade inte någon tydlig bild av vad vi skulle göra, men vi var båda sugna på äventyr. Jag tror att den där landsortsbakgrunden spelar sjukt stor roll, vi ville se världen, säger Filip.

Tillsammans med kvällstidningskollegan Anders Pihlblad, numera välkänd programledare på TV4, åkte Filip och Fredrik på en roadtrip genom USA, och det var där den livslånga vänskapen tog form.

– Det är inte alla som skapar ett yrke av sin bästa vän eller själsfrände. Men vi gjorde det. Utan Fredrik har jag ingen aning om vad jag hade gjort, men inte alls lika mycket hade blivit av. Gud var på gott humör när han bestämde sig för att vi skulle åka ut på resa ihop, säger Filip Hammar.

”Hallå där”-programmen blev ikoniska

Duons tv-karriär fick en skakig start – de blev utskällda för sina insatser i OS-sändningarna från Sydney, och TV4-programmet Ursäkta röran (vi bygger om) gav upphov till skandalrubriker och anmälningar hos Granskningsnämnden. Men när de landade hos Kanal 5 hittade duon hem, och började göra programmen de flesta förknippar dem med än i dag. I 100 höjdare gav de sig ut för att hitta Sveriges mest unika människor, och i High Chaparall fick avdankade Hollywood-stjärnor visa de svenska tv-tittarna sin vardag.

– Nyfikenheten är det som har gjort det bra. Vi är genuint nyfikna på människor och situationer, säger Filip.

Genom åren har de gjort en rad olika program – Får vi följa med?, La Bamba och Jorden runt på 6 steg för att nämna några – som alla har samma element: Filip och Fredrik som reser tillsammans, med en välutvecklad näsa för udda historier och karaktärer.

– Det oförutsägbara i att vara ute på vägarna och bara springa in i folk, för mig måste det ske för att jag inte ska åldras lika fort som min pappa. Det är det roligaste som finns, säger Filip.

Jag tänker att ni är bäst i Sverige på just det?

– Vem skulle annars vara det? Jag tänkte först säga nej, men vem skulle annars vara bättre? Vi har gjort våra 10 000 timmar med det, säger Fredrik.

Alla mot alla föddes efter Breaking news

De senaste åren har det dock blivit mindre tid på resande fot, och desto mer tid i tv-studion. Nyhetsprogrammet Breaking News med Filip och Fredrik innebar livesändning fyra dagar i veckan, och när duon började tröttna på formatet efter några år var det Fredriks fru Johanna Swanberg som kläckte idén om ett frågesportsprogram. Snart var Alla mot alla fött.

Med tio säsonger på fem år och en final i Globen är det inte en överdrift att kalla programmet för en av Filip och Fredriks största programframgångar.

– När vi gör frågesport så försöker vi något nytt, precis som när vi åkte ut och gjorde 100 höjdare, det hade ingen gjort förut. Vi har vissa komponenter som måste finnas där om vi ska ta oss an något nytt. Jag säger absolut inte att vi skulle få det, men om vi skulle få ett erbjudande nu om att leda På spåret, då skulle vi ju aldrig göra det. Vi har ju gjort vår egen frågesport, säger Filip.

Även om Alla mot alla har frågor som ofta kan liknas vid ”kvällstidningskunskap”, så har de liknats med just På spåret ända sedan premiären – men duon ser själva inga större likheter.

– Det enda som är svagt med Alla mot alla är att vi har två burar, för det har På spåret också. I backspegeln är det lättare att sälja det utomlands om man inte har burar, USA hatar burar. Vi fattar att allt inte är nyskapande, men inom sin låda kan man vara nyskapande, säger Fredrik Wikingsson.

Fredrik Wikingsson: Man minns bara sågningarna

Frågesportens stora genomslag har också gett Filip och Fredrik en bredare publik – människor i alla åldrar och skeden i livet kollar på Alla mot alla. Ända sedan genombrottet i början av 2000-talet har Filip och Fredrik ofta avfärdats som högljudda och babbliga, och det är fördomar som till viss del hänger kvar.

– Jag kan förvisso någon gång tänka ”Men så tjattriga och gapiga är vi väl inte längre”, men så råkar jag ramlar över ett klipp från Alla mot alla och häpnar över ljudvolymen och tempot, så den fördomen förtjänar vi nog. Det är inte konstigt att man placerar människor i fack, och föredrar att behålla dem i dessa fack. Jag är exakt likadan. Livet blir lite enklare då, säger Fredrik.

Upplever ni främst att ni har sågats eller hyllats under er långa karriär?

– Vi minns bara att vi sågats. Man minns alla sina sågare och hur man vill tortera dem, skämtar Fredrik.

Filip håller med, och konstaterar att han under arbetet med Den sista resan bara minns kritiken de fått höra på vägen, och inga av de positiva kommentarerna.

– Man orkar inte tänka på att folk har tyckt om den, det är alltid så. Men ska jag zooma ut så vore det orimligt om man inte hade kritiserats i sin karriär. Vi har också vunnit fler Kristallen än någon annan i Sverige, att då sitta och säga att man varit sågad vore direkt osmakligt, säger Filip.

Vad hade era 90-talsjag tyckt om där ni är i dag?

– Jag får ta att det möjligen framstår som självgott, men jag är övertygad om att jag, om filmen släpptes på 90-talet med några andra vid rodret, hade älskat filmen, säger Filip.

Fredrik avslutar:

– Det finns nog miljontals små aspekter de hade retat sig på, men det kan också vara så att de, mitt i sin cyniska världsbild, hade glatt sig åt att vi i över 20 år, mot alla tänkbara odds, har fått göra precis det vi velat och haft så fruktansvärt kul under tiden. En större lyx än så är svår att föreställa sig.