Hanne Lassgård bytte Sverige mot kaffeodling i Colombia

Det blir inte alltid som man tänkt sig. För det är klart att David Lassgård hoppades på att hitta sin biologiska familj när han och hustrun Hanne planerade resan till Colombia, det land han adopterats ifrån när han var två år gammal.

– Jag hade en del dokument och visste till exempel vad min biologiska mamma hette. Jag hade också namnet på den kvinna som tog hand om mig när jag var spädbarn och som lämnade mig för adoption. Men mer visste jag inte, säger David.

Vi pratar över Skype, och David och Hanne Lassgård sitter på en solig veranda. Det är tidig morgon i Medellín, men solen är redan uppe och fåglarna har sjungit upp sig för länge sedan, något som hörs tydligt under vårt samtal. I bakgrunden skymtar blommande växter och barnen är lämnade på förskolan.

– Jag hade hoppats att vi skulle hitta åtminstone några släktingar, eftersom jag ända sedan jag var i tonåren funderat på mina rötter, fortsätter David.

David och Hanne påbörjade ett detektivarbete som skulle föra dem bakåt i tiden, till 1981, då David föddes någonstans i miljonstaden Medellín.

– Men vi kom ingen vart. Vi lokaliserade stället där David registrerades som bebis, vi fick hans födelsecertifikat och vi lyckades även hitta kvinnan som tagit hand om David hans första tid i livet, och som sedan lämnat honom till barnhemmet för adoption. Men hon ville inte prata med oss, och där tog alltså vårt sökande slut, säger Hanne.

Så där satt de, Hanne och David, på ett hotell långt hemifrån Sverige med ett födelsecertifikat och inget annat. Besvikelsen var total. Var det så här deras livs resa skulle sluta? I ett fiasko?

– Men så ryckte vi upp oss. Vi bestämde oss för att ändå göra Colombia och bokade bland annat in oss på en guidad utflykt till en kaffeplantage uppe i bergen, säger David.

Den där kaffeturen kom att ändra familjen Lassgårds liv.

Kaffeturen ändrade familjen Lassgårds liv

Kaffeplantagen låg två timmars bilresa utanför Medellín, uppe i Anderna, och under en överdådig frukost bestående av gårdens egenodlade kaffe, varm choklad, färskpressad apelsinjuice och det typiskt colombianska majsbrödet arepa med ost, började plantageägaren berätta om kaffeodling, om hur kaffebönderna själva inte har möjlighet att bestämma priset och om hur vanligt det är med barnarbete på plantagen.

Den här plantageägarfamiljen hade bestämt sig för att försöka ändra på arbetsförhållandena, ge arbetarna skäliga löner och följa FN:s 15 klimatmål. Men det var tufft, och att få ut kaffet till försäljning var i det närmaste omöjligt, berättade ägaren.

– Vi hängde med plantageägaren hela dagen. Och under de här timmarna fick vi en inblick i vad det innebär att vara kaffebonde. Varken David eller jag hade tidigare fattat hur vi i västvärlden utnyttjar ­kaffeodlarna, och när vi åkte hem till hotellet var vi ganska skakade, minns Hanne.

Hanne och David åkte tillbaka till den bekväma tillvaron i Stockholm. De fortsatte leva som vanligt. De hade det ju bra. Levde i en flott lägenhet på Östermalm. Och nu hade de ju ändå fått se landet som David föddes i.

Vardagen rullade på. De blev föräldrar till två söner. Hade sina respektive karriärer. Hanne som socionom, David med sitt arbete på ett amerikanska techföretag.

Men de ville något annat. Det var något som skavde, och efter något år bestämde de sig för att flytta till en härlig gammal gård på Österlen.

Då och då pratade de om upplevelsen uppe i bergen ovanför Medellín och det hände att de funderade över hur det egentligen gick för familjen som försökte ändra villkoren för Colombias kaffeodlare. Men samtidigt levde Hanne och David ett intensivt liv med småbarn och jobb.

Så kom pandemin och allt stannade upp. Och plötsligt fick David och Hanne tid att fundera över vad de egentligen ville med livet.

– Hanne var föräldraledig och jag kunde inte resa som jag brukade göra i mitt jobb. Och eftersom både Hanne och jag alltid har drivits av någon form av rättspatos började vi prata om att försöka göra något av den här upplevelsen vi haft uppe i bergen, säger David.

Hanne och David hade kvar kontaktuppgifterna till familjen, och nu bokade de in ett Zoom-möte.

Under samtalets gång passade Hanne och David på att beställa hem tio kilo av det där goda kaffet som familjen på plantagen producerade. Tänkte att de skulle kunna sälja det till andra kaffeälskare hemma i Sverige.

– Vi tyckte att det här, kaffe producerat på ett schyst sätt, behövde tas till svenska folket. Det kändes som ett bra första steg för att flytta makten från de multinationella företagen tillbaka till bonden, där det faktiskt hör hemma, kommenterar David.

Det blev början på en liten verksamhet där Hanne och David importerade kaffe från familjen uppe i bergen och sålde vidare till svenska kaffedrickare.

Och ju mer David och Hanne pratade om framtiden, desto mer realistiska verkade deras drömmar vara. För kanske gick det faktiskt att ändra förhållandena för kaffeodlarna i Colombia?

I samma veva blev det regeringsskifte i Sverige, och både Hanne och David upplevde att klimatet på hemmaplan blev allt hårdare. Det Sverige de numera bodde i var inte ett Sverige de trivdes i.

Detta sammantaget med att de kände att de skulle göra större nytta för kaffebönderna på plats gjorde att de var redo för ett nytt steg.

Familjen Lassgård flyttade till Colombia

– Vi gick på magkänslan, gjorde oss av med alla våra ägodelar, packade ner vårt liv i fyra resväskor och satte oss på ett plan till Colombia, säger David.

Det låter enkelt när de berättar om det. Och kanske har Hanne och David ovanligt väl utvecklade magkänslor, för trots att de varken kunde tala spanska eller hade ordnat ett boende för sig och de två barnen, som då var två och fyra år gamla, kände de sig trygga i sitt beslut.

Åtminstone tills de landade i Colombia och på flygplatsen insåg att de glömt att ordna de visum som krävs för att få komma in i Colombia. Dessutom visade det sig att Hanne glömt sin plånbok ombord på flygplanet i samband med mellanlandningen.

Det ordnade sig med visumen. Men plånboken gick inte att lokalisera. Så där stod familjen Lassgård i sitt nya hemland utan pengar, trötta, hungriga, utan att kunna språket och med två små barn i släptåg.

– Det var då vi upptäckte Colombias rätta ansikte. För alla runt omkring oss var nästan overkligt hjälpsamma, säger Hanne.

När vi pratas vid har familjen bott i Colombia drygt ett år.

David jobbar fortfarande några timmar i veckan mot sitt amerikanska företag, men Hanne har sagt upp sig från sitt jobb som socionom. De har bestämt sig för att satsa helt på kaffeexporten, och samarbetar tätt ihop med familjen som äger kaffeplantagen.

Numera har familjen Lassgård sin vardag i Medellín och de känner sig inte längre som besökare. Nej, nu har de gjort sig hemma­stadda på riktigt.

Barnen, som snabbt lärde sig spanska, går i förskola, och tack vare dem har Hanne och David hittat ett umgänge i sitt nya hemland. Också Hanne och David håller på att lära sig spanska och för att skaffa koll på vad som händer i trakten och för att ytterligare utvidga sitt sociala nätverk har de gått med i olika Facebookgrupper.

Trots alla varningar de fått om kriminaliteten i Colombia, bodde de under sin första tid i ett vanligt bostadskvarter. I dag har de flyttat till en lägenhet i ett gated community som bevakas av en anställd vakt.

De känner båda två att de har landat helt i sitt nya hemland. För även om David är född i Colombia, hade han ju inga minnen från landet när de flyttade dit, och landet var därför nytt även för honom.

För honom har flytten blivit ett tydligt sätt att knyta an till sitt ursprungsland.

– Att få komma till sitt land och känna en stolthet, att få känna att man har en nationalitet, det har betytt massor. För mig har det spelat stor roll när andra colombianer har mött mig på ett sätt som får mig att känna att ”du är colombian, David. Välkommen hem!”, säger David.