Isabell: Vårdpersonalen försökte påverka mig att inte göra abort

Vintern var på väg mot vår 2012 och Isabell, som då var 25 år, studerade vid universitetet. Hon och sambon hade varit tillsammans i ungefär ett och ett halvt år och hade en stabil relation, men att skaffa barn var inte aktuellt. Isabell använde P-ring som preventivmedel, så när graviditetstestet plötsligt visade positivt var det ett mycket oväntat besked.

– Plusset på stickan var både jobbigt och omtumlande att ta emot. Jag kände att jag inte alls var på en plats i livet där jag var redo för att bli förälder, tanken skrämde mig, berättar Isabell.

Hon fick en tid på en kvinnoklinik, där hon efter undersökning kunde boka in en abort. Väl på kliniken fick hon träffa en kvinnlig läkare som undersökte henne och konstaterade graviditeten.

Därefter visade läkaren skärmen för Isabell, med hjärtat som tickade.

– ”Om du är redo för att göra en abort kan jag skriva ut tabletter till dig nu”, sa hon därpå. Då fick jag lite smått panik. För det där lilla hjärtat var jag inte förberedd på. Det var jobbigt att se, det blev så magstarkt på något vis.

Stödsamtalet satte djupa spår

Isabell ville fortfarande göra en abort, men upplevde att hon behövde reda ut känslorna som uppstått i samband med undersökningen. För att få hjälp att sortera tankarna erbjöds Isabell samtalsstöd.

Men mötet blev inte alls som hon hade förväntat sig.

– Det är ju jättebra att sådan hjälp finns att få. Men mitt möte blev märkligt, för kvinnan jag fick träffa hade så tydligt en agenda som byggde på att jag inte skulle göra en abort.

Ju längre in i samtalet med vårdkontakten hon kom, desto tydligare blev det, menar Isabell och återberättar vad den kvinnliga terapeuten sa:

”Du vet ju inte om det här är den enda gången du kan bli gravid. Det kanske är din enda chans att få ett barn, om du nu vill bli förälder någon gång”.

Hon upplevde också att kvinnan försökte övertyga henne om att hon visst skulle klara av livet som förälder. Att alla hennes rädslor om att kanske inte kunna slutföra sina studier eller att hon och sambon kanske inte skulle hålla som par, skulle ”lösa sig på något sätt”.

– När jag kom ut därifrån tänkte jag ”vad var jag med om nu”, berättar Isabell och fortsätter:

– Om det var jobbigt att se det lilla hjärtat som slog, var det här mycket tuffare.

”Jag kände mycket självhat”

När Isabell kom hem ekade orden från samtalet i hennes huvud och hon visste inte längre vad hon kände. De som varit så säkra i sitt beslut, plötsligt fick vårdpersonalens oombedda ord henne att vackla. Men efter att ha pratat igenom saken med sin partner och vägt för- och nackdelar kom hon ändå fram till att hon ville boka in en abort i slutändan.

Aborten gick bra. Isabell fick ett eget rum och kunde också ligga kvar på sjukhuset under dagen. Där kände hon sig trygg och blev fint behandlad.

– Men sen när jag kom hem kom vårdpersonalens ord tillbaka; att det här kanske var den enda gången jag kunde bli gravid. Det höll sig kvar och satte sig som ett jävla mantra.

I grund och botten var beslutet om att göra abort någonting som Isabell ville ta från början. Det var ett val som kändes som det bästa utifrån förutsättningarna, och som hon gjorde i samförstånd med sin sambo. Ändå mådde hon inte alls bra under perioden som följde.

– Jag kände mycket självhat, tyckte att jag inte var värd olika saker och att jag hade tagit ett dåligt beslut.

I nästan tre års tid gick Isabell runt med ett ångestpåslag hela tiden. Hon beskriver att det var som att hon var lite gråare i själen konstant.

Rädslan över att inte kunna få barn var en del av det, men det var också större än så. Tankarna gick runt som i en ond spiral kring om hon hade gjort ett livsavgörande val och om hon på något vis hade begått våld på sig själv när hon gjorde aborten.

– Det var så mycket som var jobbigt då och det ledde bland annat till att jag fick en svacka i studierna. När jag tittar tillbaka på den perioden var det mycket som handlade om just det där samtalet. Det som sades där fastnade på fel sätt liksom. Man har ett så stort ansvar där.

”Det spelar så stor roll att vårdpersonalen väger sina ord”

För ungefär tio år sedan blev Isabell mamma till en dotter och först då släppte ångesten, smärtan och självhatet som hon burit på.

Det var förlösande för Isabell att få barn, men hon behövde också stanna upp och bearbeta hjärnspökena och den mörka perioden som varit.

Efter förlossningen fick hon samtalsstöd genom BVC, som syftade till att fånga upp nyblivna mödrar som fått förlossningsdepression. Därför erbjöds Isabell att prata om sitt föräldraskap, men det resulterade i ett samtal om så mycket mer än det. Äntligen fick Isabell hjälp att sortera i de gamla känslorna, så att de kunde släppa.

I dag hoppas Isabell att mycket har hänt och blivit bättre sedan hon själv gjorde abort. Hon tycker att det är viktigt att prata mer om abort eftersom det är så grundläggande att man har rätt till sin kropp på alla sätt och vis, men också med anledning av hennes egen upplevelse.

– Jag vill lyfta att det är så viktigt hur de här vårdkontakterna påverkar processen. Att det verkligen spelar så stor roll att de väger sina ord.