Marie–Louise Ekman om attackerna från feministerna: ”Man tyckte jag förminskade kvinnor”

– Jag varnar, se var ni sätter er, det kan finnas färg överallt.

Att kliva in i ateljén på Södermalm i Stockholm är som att få Marie-Louise Ekmans kulturella cv i en explosion; måleri, skulptur, film, teater, relationer, drömmar, populärkultur, underliv. Allt finns där. I bokhyllan tronar biografier över Michelangelo och Magritte bredvid en skrift om Mah-Jong, modeföretaget hon gjorde uppmärksammade modelluppdrag för på 60-talet tillsammans med förste maken Carl Johan De Geer. Var sak har sin plats med tydliga och otydliga lappar: ”Afrikanska tyger”, ”oskrivna näsdukar”, ”Göstas gamla bitar”.

– Hur mycket utrymme man än har så är det för trångt i alla fall, säger Marie-Louise och tillägger att det råder ordning i kreativiteten. Och det var förresten inte där i ateljén, utan i hemmet, hon ”levde farligt”.

– Häromdagen när jag skulle kapa av några rankor i fönstret råkade jag av misstag klippa av en sladd. Det small till och blixtrade i hela lägenheten, uppkopplingen och allt havererade. Som tur var hade jag en sax med plast i greppet, annars hade jag väl fått mig en elbehandling.

Hon byter till sina ”målarglasögon”, de som är rosa och matchar ögonbrynen, börjar packa upp färg ur folie.
Under sju decennier har hon som konstnär rört sig mellan tekniker och genrer, ändå säger Marie Louise Ekman, 79:

– Jag är beredd på att man när den dagen infaller då man ska titta på hela livsverket, kommer att säga ”hon gjorde samma sak hela tiden”. Men det är inte mitt problem. Jag måste göra sånt där jag känner att jag utmanar mig själv hela tiden.

– Nu är jag inne i en period där jag tycker att det är vansinnigt roligt att måla. Jag kan bli så förförd att jag ökar takten, jäklar vad jag målar, tills jag känner ”nää, vad var det där?” Ibland kommer lusten före kvaliteten, men bara att ha den känslan är fantastiskt. Jag vaknar på morgonen och vet att jag ska måla och när jag sitter där och målar tänker jag ”vad roligt det är att måla”.

Ekman återvänder till Konsthögskolan

Just nu arbetar hon intensivt inför en utställning på Kungliga Konsthögskolan 2025, dit hon har varma band efter sina tidigare uppdrag som målarprofessor och sedermera rektor. Det har varit en dröm i många år, medger hon, att få ställa ut i de stora salarna på Skeppsholmen med sin väldiga takhöjd.

– Det är en kär byggnad för mig där jag varit med om många elevutställningar och skolavslutningar men också en speciell tid i mitt liv. Mötet med elever är som en en kärleksförbindelse. Något av det roligaste som finns är ofärdiga människor med en väldig kraft och vilja.

Det låter som en innehållsdeklaration över henne själv, och det ska komma ytterligare en varning i ateljén, eller en upplysning:

– Det passar mig dåligt att bli regisserad, luften går ur mig då, klargör konstnären när hon ska fotograferas.

Som elev själv relegerades Marie-Louise Ekman från både grundskolan och Beckmans konstskola efter svårigheter att underordna sig reglerna. Som Dramatenchef målade hon en protest i ansiktet när Stockholms stadsteater fick tio miljoner extra i stöd, och efter premiären av Hallo Baby 1975 där hon spelade huvudrollen, utbröt kritikerstorm över hennes nakenheten i filmen.

Än i dag vidhåller Marie-Louise att det aldrig handlade om att vara sexuellt utmanande.

– Är man ung är kroppen gratis. Det är inte det minsta problem att vara naken, att leverera och vara en bra skådespelare däremot är ett problem.

Samtiden ansåg annat, det gick inte an?

– Nej, men det räckte med att jag tyckte det, och Johan Bergenstråhle som var regissör (tillika Marie-Louises andra make). Man kan inte ta in sånt i beräkningen. Det finns en tidsanda och de som tycker och tänker en massa men det är inte riktigt min avdelning. Min avdelning är att hålla mitt svärd åt rätt håll.

Men är det så ”enkelt”? Som konstnär måste man väl vara beredd på att bli bedömd i såväl recensioner som publikens ögon?

– Jag tycker inte det. Jag fick höra ett citat från Jan Guillou som hävdade att ”det är roligare att få bra kritik än dålig kritik”. Det kan väl alla hålla med om, det är elementa, men du kan också förstöra en människa genom att krama ihjäl den. Du blir påverkad av både bra och dålig kritik, det handlar om vad du gör av det i ditt eget huvud.

– Om jag står här och målar kan jag inte ta in någon eventuell publik i processen, då har jag redan distanserat mig och är inte hundra fokuserad. Det är inte framkomlig väg, konstaterar Marie-Ekman och minns hur hon särskilt retade gallfeber på de feministiska anförarna i Grupp 8 i början av sin karriär, som tyckte att hon sålde ut kvinnofrågan med sin konst.

Än i dag anser hon att det var fånigt.

– Man var aggressiv mot mig på den tiden och tyckte att jag förminskade kvinnorna. När jag målade kvinnor i sexsituationer tyckte man att det var den manliga bilden av hur en kvinna beskrivs. I min värld var det inte det, för jag var en kvinna som hade beskrivit det.

Jag kan inte låta bli att berätta om en Bukowskis-katalog från 2013 som jag har i hyllan hemma med hennes målning Striptease på omslaget. Hur den i många år fått döttrarna och deras kompisar att storögt betrakta den sedliga damen med handväska och hatt som i en avklädningsakt förvandlas till en apa och vidare till en praktfullt utrustad naken man.

Marie-Louise ler.

– Det är väldigt roligt, särskilt när det är en ny generation. Det är jag med om nu, att unga hör av sig och vill göra olika projekt tillsammans, framförallt unga kvinnor. Att vara en förebild är det mest smickrande som kan finnas, säger hon och konstaterar, inte utan belåtenhet, att flera av dem som var hennes största kritiker, vände sina kappor med tiden.

– Några av de personer i Grupp-8 som var väldigt emot mig på slutet av 60-talet var 10-15 år senare väldigt med mig. Startar man något måste man vara väldigt tydlig och kanske enögd, det kan jag förstå. Man var väldigt moralisk och ville inte ha några sex eller nakenbilder med kvinnor. Sen går tiden och man tycker inte längre så. Då tycker man att det är bra att man visar kvinnorna på det sättet.

Själv har Marie-Louise Ekman aldrig tänkt i termer av manligt-kvinnligt, inte ens när hon tog position på traditionellt manliga domäner, som ”första kvinnliga konstprofessorn”, ”första kvinnliga rektorn”, eller den tredje kvinnliga chefen för Dramaten efter ett 40-tal män sedan 1700-talet.

– För mig har det det handlat om över- och underläge. Jag har varit uppmärksam på om någon har varit förtryckande, för det är marigt att ta. När jag har varit i en chefsfunktion, vilket jag har varit på ett eller annat sätt i alla mina jobb, har det väldigt viktigt att utnyttja chefsfunktionen till att bevisa motsatsen. Man måste ta beslut men du behöver inte göra det med ett förtryckarsätt eller genom att demonstrera överläge, säger hon med glöd i rösten.

Övertygelsen bottnar i hennes egen bakgrund.

Hon har ”hållit på mycket med sin mamma” som Marie-Louise uttrycker det, och nämner bland annat de tre teaterpjäserna på Dramaten med Marie Göranzon i huvudrollen. Modern var expedit och mannekäng men också gift och fast tillsammans med hennes far, tecknaren som blev reklamchef på Vasateatern.

– Min mamma ville gärna jobba och komma ut men hon tillhörde en generation där hon faktiskt underordnande sig mannen. Hon kunde egentligen aldrig göra det hon själv ville. Hon ställde upp på familjen, på barnen och på en man som var notoriskt otrogen, drack och svek gång på gång. Det blev därför ett väldigt frustrerat liv, och på det sättet ett olyckligt liv.

– Mamma var en otroligt drastisk och slagfärdig människa men jädrar vad den generationens kvinnor inte hade kraft nog och fantasi nog att gå sin egen väg när samhället såg ut som det gjorde.

Eller instrumenten, kapitalet, förtydligar hon.

– Hon hade ingen egen ekonomi, det slår ut allt. Vi barn sa hela tiden när de bråkade ”kan inte bara mamma skilja sig”. Nej, för då hade vi hamnat på gatan. Hon hade inte pengar att klara sig och oss barn. Hon var fast i sitt liv, underställd patriarkatet.

Att din mamma fastnade och inte kom ut, påverkade det dina livsval?

– Självklart, i allra högsta grad. Jag är otroligt formad av både min mamma och min pappa, i min kvinnobild och min mansbild.
– Jag har nog alltid prioriterat mitt arbete. Jag älskar mina barn och barnbarn, men mitt arbete har ett speciellt fokus och jag kan inte komma ifrån det. Det blir bara olyckligt om man jämför kärlek och kärlek, för det går inte. Däremot kan man bestämma själv att man inte behöver välja, man ska kunna både äta kakan och ha kvar hålet.

Men det finns saker och skeenden man inte kan styra över eller regissera, hur gärna man än vill. När nyheten kom i april 2017 om att Gösta Ekman, en av våra mest älskade skådespelare, hade gått bort i sviterna av cancer, utbröt landssorg i Sverige. För Marie-Louise var det mannen hon levt ihop med i princip dygnet runt i 30 år.

– Gösta och jag planerade att vara ihop för resten av våra liv, to the bitter end och vi skulle bli väldigt gamla ihop. Där gick vi i och för sig lite isär. Jag ville bli 200 år och Gösta kunde nöja sig med 75. Han blev 77. Han hade inte samma tävlingsinstinkt när det gällde äldre och äldst, men det har jag.

– Och så försvinner den andra.

Gösta Ekmans död utlöste en kris

Marie-Louise beskriver en ”katastrof utan dess like”, där hon blev en ”zombie som knappt kunde röra sig eller äta.”

– Man blir som totalförlamad, nästan fysiskt men psykiskt definitivt. Jag blev omhändertagen av barn och barnbarn. Mitt barnbarn Elsa bodde här i ateljén, lagade middag och såg till att jag åt. Jag var helt off i huvudet och kunde inte röra mig utanför den här grinden på ett par månader.

Samtidigt var hon mitt i slutarbetet av sitt livs största retrospektiv på Moderna Museet i Stockholm med över 350 verk inom måleri, skulptur och film.

Hon berättar att hon fick frågan av Daniel Birnbaum, dåvarande chef på Moderna Muséet under 2016 när hennes make hade fått dödsbudet att han förmodligen hade ett år kvar att leva, och att utställningen först var planerad till 2018.

– Jag blev väldigt smickrad och tackade ja direkt. När jag kom hem till Gösta och berättade, sa han: ”Men 2018, då finns ju inte jag kvar. Kan du inte ha utställningen 2017 istället, så kanske jag är kvar”.

– Även om de hade sagt ett år hoppades jag på två, kanske tre, fyra, fem eller aldrig, det kanske går över, vad vet vi?

Moderna Muséet flyttade utställningen till 2017 och Gösta Ekman kunde vara med under hela planeringen men vid vernissagen på midsommar var inte bara han borta. På ett sätt också hon, säger Marie-Louise.

– Jag hade människor runt mig som vaktade så att folk inte kom för nära eftersom jag när som helst kunde bryta ihop och börja gråta. Det gick inte att styra. Jag var som hjärntvättad.

– Hela den utställningen gick spårlöst förbi för jag var totalt väck i huvudet.

Göstas dagböcker blev en bok

Kanske är det därför också som hon målar med den frenesin i dag. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna skapa igen efter att ha fått se sin make sakta försvinna bort.

Jag frågar vad som blev brytpunkten och Marie-Louise Ekman svarar att en bidragande faktor var när Mats Ek två år efter Göstas död skulle sätta upp baletten Bolero på Opéra Garnier i Paris och ville ha henne på scenografi och kostym.

– Att vara i ett sammanhang med människor som brinner och har en respekt för varandra, gjorde att jag plötsligt var knuffad åt ett håll jag inte trodde att jag skulle gå. För jag trodde att det var slut, jag fullständigt övertygad och det var inte sorgligt. Jag kände att jag hade gjort mitt, jag var klar, men av nån underlig anledning hände något i huvudet, det går inte förklara.

Du var inte klar?

– Nej, tydligen inte.

I höstas tog Marie-Louise Ekman ytterligare ett steg i sorgeprocessen genom boken Jag går in i hans rum och öppnar en väska till. Handlingen berättar dels om de sista dagarna tillsammans men också om Gösta Ekmans liv i skarven mellan 50 och 60-talet, när han var runt 20 och drömde om att bli skådespelare.

– Gösta och jag pratade dygnet runt i 30 år. Vi gick igenom rubbet, allt från barndom, tonårstid, skilsmässor, äktenskap och yrkesliv, men det som slog mig tydligare när jag började läsa hans dagböcker var hur jädrans bra han kunde formulera sig redan som ung.

– Boken handlar om en ung människas fajt med sig själv, sina demoner, sitt bristande självförtroende och sin grandiosa dröm om vad det ska bli av allt.

Marie-Louise hjärta Instagram

Göstas liv eller annan ung människa, betonar Marie Louise.

– Det är det som är det viktiga i den här boken. Jag tycker inte att den bara berättar om Gösta, den berättar om vilken människa som helst. Hur tänker en ung människa när det händer saker? Vad vill man göra med sitt liv? Frågar jag mitt barnbarn som är 18 nu, har han inte en susning, de flesta har inte en susning om vad de vill hålla på med i den åldern. De kan säga ”jag vill bli rik, jag vill bli känd” men det är ett snabba svaret.

Familjen består i dag av de två biologiska döttrarna, Göstas barn och en rad barnbarn i åldrarna fyra till 30 år. En är färdigutbildad kriminolog och en annan bor på Bali och är surfkille, berättar konstnären när hon tar plats vid staffliet och fäller ned de rosa glasögonen igen.

Apropå bagarens barn och bullar, som konstnär, pysslar man och målar med sina barn och barnbarn?

– Ja, när de var små gjorde jag det, och i bland målade de också på mina målningar. Någon gång blev jag en aning upprörd men i dag är jag glad att jag har sparat dem. Mina yngsta barnbarn kan vara här och måla, ett annat barnbarn som är 18 har alltid tyckt om att sy, det är jättekul att se dem hålla på, säger Marie-Louise Ekman och tillägger att hon även tar emot både bra och mindre bra tips om sociala medier.

Ekman om att fylla 80

Hon har i dag många vänner och fans som följer henne på Instagram, där hon i starka färger delar med sig av sitt liv i ateljén och utanför.

– Jag har inte kattungar och matvaror, jag visar bara det jag håller på med och som har med mitt jobb att göra men tycker att Instagram är jättekul. Mitt äldsta barnbarn frågade för ett halvår sen varför jag inte hade öppet konto. Så fixade hon det. Plötsligt vällde det in folk som jag inte visste vilka de var och jag kände jag att skulle drabbas av depression. Jag fick manuellt ta bort en och en, det tog flera timmar men jag stängde kontot igen.

”Det passade inte henne”.

Precis som Femina fyller Marie-Louise Ekman 80 i år. Vilket enligt en snabb överslagsräkning innebär att hon har 120 år kvar att verka och inspirera.

Hon skrattar:

– Det kommer hända så mycket som inte ens går att planera och det är det som är så roligt, att det dyker upp nya människor och händelser som knackar på.

Hon är i dag formad av såväl de yrkesgrupper hon verkat i och de egna förebilder hon haft i både konsten och livet.

De inte alltid ”passande”.

– De som vågar hävda något helt annat, motsatsen till ”den goda smaken”, hur du förväntas se ut och göra. Som detta att du som äldre kvinna ska ligga lite lågt och ha en seriös framtoning. Nej, du behöver inte ligga lågt, seriös eller inte är du ju i alla fall och kvinna oavsett, konstaterar Marie-Louise Ekman.

– Om du inte får leka stannar det kvar i huvudet och då får du ännu vildare drömmar och fantasier.

Trots att hon varnade och att jag tycker att jag har sett mig för hinner jag knappt ut på gatan förrän än påpasslig medmänniska viskar:

– Psst, du har en vit fläck i baken, det ser ut som målarfärg.

Marie-Louise Ekmans olika roller - i åtta decennier

ELEVEN

”Jag gick Beckmans skola och härmade Per Åhlin som var min stora idol. Jag försökte göra precis som han med tusch och klumpar. Jag var en dålig Per Åhlin-kopia, kan man säga. Under mitt sista år på Beckmans träffade jag Carl Johan De Geer. Jag var 20 år och Carl Johan sa: ”du kan inte hålla på som Per Åhlin”. Jag kände själv att jag behövde ha en egen stil och sen kom väldigt fort på att jag var intresserad av det osynliga. Hur ser spänningarna mellan människor ut, vad är det man ser och inte ser när en man och en kvinna sitter i ett rum och pratar med varandra?

Jag målade på nätterna och Carl Johan som var fotograf framkallade bilder, vi ställde ut tillsammans, han sina fotografier och jag mina alster. 1966 gifte vi oss. Det var kul. Det är roligt att gifta sig. Vi hade en jättefest som min pappa fick betala.”

PROVOKATÖREN

”Nu har vi bytt man till Johan Bergenstråhle som jag gifte mig med 1971. Johanna är född och Lovisa ligger i magen. Filmen Hallo Baby var en helt otippad sak. Johan var regissör på Stockholms Stadsteater och hade gjort några filmer, som Baltutlämningen byggd på PO Enquists bok. Nu skulle han skriva manus till en ny film men han körde liksom fast. Vi bodde på Surbrunnsgatan och jag skrev i hemlighet ett manus som jag kallade Hallo baby, lite kaxigt. Jag visade det för Johan och producenten som sa ”här har vi ju filmen”. Det tyckte jag var jättekul. Jag hade inte räknat med att jag skulle spela huvudrollen själv dock.”

MAMMAN

”Det var fantastiskt att bli mamma. Jag hade hört innan att man ska vara beredd på att ett annat liv tar över och att man får ett bräck i sitt arbete. För mig var det precis tvärtom, jag fick så jädra mycket idéer, energi och kraft av att få barn. Jag tycker fortfarande att min bästa period var när jag fick mina två första barn. Jag har fött två barn och med Gösta fick jag två barn till. Det är bra år, livliga år. Sen var jag kanske inte världens bästa mamma på den tiden, jag skaffade barnvakt väldigt tidigt. I dag är mina barn vuxna och har egna barn, så nu har de kanske lite större förståelse.”

CHEFEN

”Det är väldigt roligt att vara chef, då kan man faktiskt bestämma sig för att jobba för att förändra lönesättning, hur maktstrukturerna ska se ut och att de som är osynliga ska få synas. Är det bara en som ska representera organisationen eller kan man välja andra?

Jag såg mig själv aldrig som kvinna på en position. Jag var van att vara den enda. Jag var den första kvinnliga professorn och den första kvinnliga rektorn på Akademien. När det var rektorsmöten i Sverige var det jag och rektorn på Södertörn, Ingela Josefson, i en väldig minoritet.”

STILFÖREBILDEN

”Jag har alltid tyckt att jag inte har en stil. Däremot, jag målar, tecknar, fotograferar och tycker om bild, så det är klart att jag bryr mig mycket om hur jag ser ut. Min självbild är nog inte riktigt den bild andra har av mig, kan jag tänka mig. Allt förändras med ålder så också hur du ser ut. Jag har själv haft jättemånga förebilder och några av dem är Vivienne Westwood, Louise Bourgeois, och Nina Hagen. Vivienne Westwood för att hon hade en sån jädra integritet och inte följde förväntningarna. Hon visade sig till exempel naken hela livet.”