Ninas man tog livet av sig – sen drabbades hon av allvarlig cancer

Med en mamma som drev tygaffär var stuvbitar av jersey lika vanligt som mjölk i kylskåpet under uppväxten. Symaskinen stod alltid framme och hon och hennes bror var oftast klädda i moderns kreationer.

Nina Starck berättar om en teckning hon målade som 12-åring. Den föreställde en catwalk där modellerna bar hennes kläder. Inte visste hon då att hon en dag skulle möta folk på stan klädda i hennes kollektioner, eller att de plagg hon designade skulle visas på billboards i hela New York när H&M öppnade i USA.

Men att vägen stakades ut tidigt är helt klart.

– Vi var flera drivna tjejer som hade kreativa yrken i siktet och som inspirerade och peppade varandra till att kunna bli det vi ville. I dag kan jag se att det var en viktig första pusselbit, säger Nina Starck, 49, när hon öppnar dörren till villan i Jönköping där hon bor tillsammans med sina två tonårssöner.

Ett av de heligaste rummen är skaparverkstaden där symaskinen tronar på central plats.

Nina läste vid Tillskärarakademin i Stockholm och på Textilhögskolan i Borås och fick snart in en fot på ett alltmer internationellt expanderande H&M. Under sina 15 år på företaget klättrade hon mellan olika avdelningar och roller. Miljön dominerades av kvinnor och hon kan inte förstå dem som påstår att kvinnor inte kan samarbeta.

– Jag hamnade i en värld full av kompetenta kvinnor som hela tiden såg styrkan i att samarbeta. Det var ett systerskap snarare än vassa armbågar.

Arbetade med Jean-Paul Gaultier

Med Stockholm som bas gjorde Nina moderesor världen över, till Tokyo, Paris, London och New York. Att leta trender och inspiration i udda butiker och på konstutställningar blev ett självklart inslag i hennes yrkesvardag.

När hon efter H&M blev designchef på Lindex hade hon samarbeten med två av världens främsta modeskapare, Jean-Paul Gaultier och Matthew Williamson.

Så träffade Nina Starck den stora kärleken.

Hon var 27 år och berättar om Marcus som skulle komma att bli hennes man och pappa till deras två barn.

– Mackan var otroligt levnadsglad. Han jobbade inom reklamfilm och som vilket ungt par som helst levde vi ett rikt socialt uteliv i Stockholm. En hel del vänner och ofta ute på restaurang. Jag tror att vi möttes i våra gemensamma intressen. Båda älskade när det hände saker, två kreativa själar som renoverade och fixade ihop, beskriver Nina.

I samband med att paret blev föräldrar och hennes man hade startat upp ett företag, hände något.

– Jag tror att vi alla har en benägenhet att drabbas av psykisk ohälsa, inte minst när livet förändras eller när kriser uppstår. När Mackan plötsligt drabbades av sin första panikångestattack blev vi båda rädda. Han hamnade i en psykos och befann sig i en egen bubbla som inte gick att tränga in i, säger Nina Starck.

Hon kontaktade psykakuten, där man bedömde att det inte fanns skäl för en akut instats. Samtidigt som Nina fick rådet att gömma undan eventuella vapen och knivar.

– Att säga till någon som är van vid att ta ansvar, att det inte finns någon hjälp att tillgå, är som att säga att jag behövde vara den som fixade läget. Jag var ju van att vara ”en doer”, säger Nina som inte kan låta bli att fundera över hur annorlunda allt kunna bli om hennes man blivit inlagd och tagen på allvar vid första tillfället.

Hon hade ingen tidigare erfarenhet av psykisk ohälsa. Hon vädjade till sin man om att prata med någon, men han vägrade. Hon bokade psykologtid som avbokades och Nina fick lova att inte prata med någon om det som hänt.

– Inte visste jag då vad jag gick med på.

Epitetet medberoende var inget hon tog till sig då, det smög sig på. Livet återgick till det normala under två år och attacken kändes som en engångshändelse. Men allt eftersom tiden gick blev sjukdomen en större del av hennes man och snart kom panikångestattackerna tätare.

De ryckte upp livet i Stockholm och flyttade ”hem” till Jönköping och det stora 1920-talshuset. Utåt sa Nina att det handlade om pendlingsavståndet till Lindex huvudkontor i Göteborg men det handlade också om mannens mående.

– Jag insåg att livet skulle bli lättare om vi bodde i Jönköping. Där hade jag min familj och jag kände att jag behövde någon som säkrade mig medan jag säkrade Mackan, berättar Nina som dock snart – och efter att alltid presterat på alla områden i sitt arbete, kände sig tvungen att säga upp sig från cheftjänsten på Lindex.

– Vissa tyckte nog att jag var en idiot som sa upp mig, men familjen har alltid gått först.

”Förstod att han inte skulle överleva”

En vårmorgon fann Nina sin man utan puls i garaget. Han hade försökt ta sitt liv och hon gjorde allt för att rädda sin älskade, barnens älskade pappa.

Hon beskriver dagen som en chock som blev till bottenlös smärta när Mackan tre dagar senare gick bort.

– Även om jag hela tiden förstod att han inte skulle överleva känner jag att de där tre dagarna var skonsammare för oss som familj innan allt blev definitivt. Sorgen fick på så vis komma successivt.

Hon har aldrig någonsin känt skam över sin mans agerande. Att inte skämmas för att hennes man tog sitt liv och att vara sann mot sig själv och barnen har varit det allra viktigaste under en livskris och sorg som Nina beskriver ”så svår att den inte går att klä i ord”.

Nina Starck hade knappt hunnit resa sig efter sitt livs hårdaste slag, där familj och vänner blev ett ovärderligt stöd för henne och pojkarna, när nästa kris stod vid dörren.

Sommaren 2020 hade ett par i Ninas umgänge drabbats av bröstcancer.

– Jag vet att jag sa till min vän när hon drabbades av dödsångest, ”tänk ändå att du har en fantastisk man och pappa till dina barn, han kommer finnas där för dem”. Det hade ju inte varit fallet med mina killar.

Men så kände även Nina en knöl i ena bröstet.

– Jag trodde att jag nojade bara och tänkte att den var ofarlig, men kollade ändå med en läkare, berättar Nina.

Påföljande höst fick hon diagnosen Her2 positiv som är en aggressiv och snabbväxande cancerform som tidigare, innan dagens utvecklade läkemedel fanns, hade ett lågt överlevnadstal.

Är inte längre rädd för döden

Nina började med cellgifter i ett halvår, opererades, strålades och gick därefter på efterbehandlande cellgifter i tio månader.

– Självklart handlade min största rädsla om att våra killar nu också skulle förlora sin mamma, men jag fick bara inte vara en av de procenten som inte skulle klara det. Jag har mött döden och är inte längre rädd för den. Men jag kunde inte dö för mina barns skull. Jag kunde inte heller ta in mer sorg och tack vare att jag lärt mig att tänka ett steg i taget som stresshantering, gick jag heller inte helt under.

– Att ha cancer är tufft, speciellt när man inte har en partner som kan stötta med läxförhör eller matlagning. Samtidigt hade jag redan gått igenom det absolut värsta, konstaterar Nina.

Hon har ofta fått höra hur stark hon är, men fanns inget alternativ. Däremot var det en frustration att tvingas acceptera läget. Istället för att känna tacksamhet över att hon klarade av behandlingen, kände sig modeskaparen sviken av sin egen kropp.

– Jag är en problemlösare, är inte kläder tillräckligt snygga så gör jag dem snygga. Men vissa saker i livet är inte problem. De är svårigheter och svårigheter går inte att lösa, det är något att förhålla sig till. Jag försökte lösa Mackans svårigheter, men det var inte min uppgift. Det var hans problem, men min svårighet. Detsamma med cancern. Det var inte ett problem jag kunde lösa utan en svårighet jag har behövt förhålla mig till.

I dag har livet i den vackra villan i Jönköping, som också visats upp i SVT-programmet Vem bor här?, börjat återgå till något slags normalläge. Nina tar med sönerna på skidsemestrar så som de gjorde när de var fyra i familjen. Hon hittar kraften i att få arbeta kreativt med nya intressanta uppdrag.

Hittade kraften i keramiken

Innan hennes man gick bort hade hon startat eget företag som designstrateg, men under cancerbehandlingen sjukskrev hon sig helt för att ha full fokus på att bli frisk. När tröttheten av cellgifterna inte gjorde henne sängliggande tog hon tag i keramiken som hon inte haft tid med på över 20 år och började skulptera – kvinnotorson med ett bröst.

– Kreativiteten är och har alltid varit mitt livselixir. Det jag andas genom, det jag strävar efter och får energi ifrån. Skulpterandet hjälpte mig igenom acceptansen av att jag kanske skulle förlora ett helt bröst. Hur skulle det bli? Skulle jag fortfarande kunna känna mej kvinnlig och snygg, åtråvärd?

Genom att göra skulpturer utan ett bröst eller med ett tvärgående ärr, kunde Nina både bearbeta känslorna och själv se att skulpturerna blev vackra trots defekterna.

– Nu vet jag att jag kan vara attraktiv och åtråvärd med ett ärrat lite mindre bröst, säger Nia Starck och ler.

Det dröjer ett tag, men sedan kommer det fram. Hon har mött kärleken på nytt.
En tanke som första tiden var totalt otänkbar. Sex eller lust var okej, men att bli kär kändes inte rätt mot Mackan, säger Nina. Men i mötet med Niklas blev hon med tiden mer seriös i tanken på ett nytt stadigt förhållande.

– Det är en häftig och härlig känsla samtidigt som jag känt en rädsla, vad är det här för en man? Vem stannar kvar när jag säger att jag är en änka som just haft cancer? Hon skrattar och fortsätter:

– Men detta är en person som inte behöver mig och han är beredd att ta hand om mig om jag behöver. Det är ta mig tusan en ovan situation för mig, men åh så nyttigt.

– Jag bär på en kärlek till Mackan från vårt gamla liv. Det är en viktig del av mitt förflutna och den jag är idag. Samtidigt är de här känslorna och saknaden inget hot mot Niklas. I vårt förhållande är det bara jag som saknar den gamla Nina, han kände inte henne och tycker att den jag är just nu, är den bästa versionen.

Strävar inte efter perfektionism

Hon vet i dag att livet inte går att ta för givet, att det är här och nu som gäller.

– Jag hade kunnat lägga mig ner och vara bitter efter alla käftsmällar och ingen hade klandrat mig, men jag vill se framåt. Jag har aldrig strävat efter ett perfekt liv, perfekta liv är rätt trist, säger Nina Starck och tillägger ”skav däremot”.

Skav kan vara något av det mest intressanta vare sig det handlar om en person, en relation eller ett klädesplagg.