Sandra lämnades för en annan kvinna – 3 veckor efter att ha fött sitt andra barn

När Sandra i augusti 2018 precis hade fött sitt och sambons andra barn var hon inställd på att det skulle vara en omtumlande tid med en ny bebis i hemmet, något som är smått kaosartat och väldigt känslosamt för alla föräldrar. Hon hade däremot inte väntat sig det som hände: att hennes sambo skulle lämna henne för en annan kvinna, tre veckor efter att hon gått igenom förlossningen.

För att ta sig igenom den traumatiska tiden tog Sandra stöd och hjälp av sin syster Annika Fredriksson – och nu har det hela blivit dokumentärfilmen Puss hej då som sätts upp på utvalda biografer den 8 december.

– När Sandra blev lämnad så tätt inpå förlossningen så väckte det jättemycket känslor och frågor. När jag började prata med andra blev jag förvånad över hur många det var som hade varit i samma sits. Så efter ett tag tänkte jag att jag kanske ska försöka dokumentera det här. Det känns viktigt, säger Annika Fredriksson.

Annika började spela in telefonsamtalen med systern, och dokumentera sina besök i Stockholm.

– Det var mer som en dokumentation för oss, vad är det jag går igenom egentligen. Det händer så mycket i en kris, det är ett kaostillstånd och en chock, så man kommer inte ihåg så mycket efteråt. På det viset har det varit ganska tacksamt, för jag har fått utsättas för alla jobbiga saker, och bollat mot den här filmen, säger Sandra.

Sandra skämdes efter att ha lämnats

Sandra berättar hur den första tiden efter uppbrottet var krisartad – hennes kropp hade inte hunnit läka, samtidigt som hon skulle ta hand om sin nya bebis, dess storasyskon och hantera att hon blivit lämnad. Sambon ville samtidigt hjälpa till med barnen, och sov till och med över för att vara stöd under natten, vilket gjorde situationen ännu mer komplicerad.

– Det var en fruktansvärd situation, jag kände att jag behöver få läka det här, men så dök han upp som gubben i lådan hela tiden. Jag ville inte ha honom där, samtidigt behövde jag hans hjälp. Det är så krångligt och extremt, samtidigt som man försöker hålla lugnet inför barnen. Men man kan inte låtsas som att inget har hänt. Det går inte att göra annat än att ta ett steg i taget, och efter några månader går det bättre och enklare.

En av de största känslorna Sandra brottades med var skam – hon började skuldbelägga sig själv för att sambon valt att lämna.

– Det känns så ofattbart för mig att lämna en människa som är nyförlöst, att det gjorde att jag ifrågasatte mig själv. Om han lämnar mig när jag är så här blottad, då måste det ju vara hemskt att leva med mig på riktigt? Det blev jobbigt att möta grannar och andra som jag träffade till vardags men som jag inte har en privat relation till. Jag hade ingen kontroll över min egen berättelse.

I dag har det gått över fem år sedan Sandra lämnades, och hon och ex-sambon har en fungerande relation som föräldrar till sina barn.

– Vår relation i dag är praktisk och fokuserad kring barnen, och båda barnen har en bra relation till båda sina föräldrar.

Hur mår du i dag Sandra?

– I dag mår jag bra. Men det är viktigt att det har gått fem år. Tid är en bra sak även om det inte känns så när man befinner sig mitt i krisen. Men jag har fått mycket hjälp av min syster och den här jäkla filmen, det har gjort att jag tänkt mycket. Det är inte så bekvämt, men jag känner att jag har tagit mig igenom det. ”Fake it til' you make it” går att applicera på allt, men även här. Om jag låtsades att jag var lite glad så blev det till slut en sanning, säger Sandra.

Vanligt att fastna i könsroller

Filmen handlar inte bara om Sandras personliga kris kring att ha blivit lämnad med en nyfödd, utan tar också upp större teman – som hur det påverkar många heterosexuella parrelationer att kvinnan blir projektledare i familjen, och den förälder som tar mest ansvar för barnen.

– Det som drabbade mig hårt under filmprocessen var att jag såg hur Sandra dragit det största lasset i familjen – allt från att vara klassisk projektledare som planerade jular, kalas och födelsedagar, till att ha kontakten med sjukvården och förskolan. Jag tänkte ”gud vad otacksamt”, jag kommer aldrig våga skaffa barn om alla hamnar där, säger Annika.

Hon började göra mer research på ämnet, och insåg hur vanligt det är att kvinnor blir ”huvudförälder”, något som samhället vidhåller på olika sätt inom barnhälsovården. Männen får inte samma kunskap och stöd, vilket gör att de halkar efter och blir osäkra, och ännu mer av föräldrajobbet läggs på kvinnorna.

– Sakta började jag känna att det inte är så konstigt att många män är vilsna i föräldraskapet och inte har lika nära relation till sina barn, säger Annika Fredriksson.

Barnens pappa har fått se dokumentärfilmen under processen och också kunnat komma med feedback. I dag tycker han att det är en bra film som han hoppas öppnar upp för diskussion, berättar systrarna. Sandra har samma förhoppning.

– Jag hoppas att den kan ge lite tröst och igenkänning för de som befinner sig i samma situation, att den kan göra att de vågar prata om skammen och känslan av att bli lämnad. Om den också kan väcka samtal i parrelationer så känner jag att det är värt det.

Puss hej då har biopremiär på utvalda biografer den åttonde december.