Lia Boysen om restaurangen, bonusfamiljen och familjen från Ukraina

Skådespelaren Lia Boysen bor numera inte bara i Stockholm, utan spenderar även några dagar i veckan i Visby. Där pysslar hon med restaurangen Vår fru, ihop med sambon Per Broman.

Om somrarna har barn och bonusbarn kommit och jobbat på restaurangen – och paret har också haft en familj från Ukraina boende hos sig på Gotland.

Här svarar Lia Boysen på tio snabba frågor – om livet i Visby, hur man får ihop det som bonusfamilj och inte minst vad hon gör bakom stängda dörrar!

Lia Boysen om restaurangen och livet på Gotland

Vad uppskattar du mest med dagarna i Visby?

–Det är magiskt varje gång jag kliver in på vår restaurang Vår fru, som vi bor ovanpå. Det är så härligt att komma dit mellan filmjobben – man är med om många oförutsedda möten med olika människor.

I Visby tog ni emot en familj på flykt från Ukraina. Hur var det?

–Det var verkligen en otrolig resa. Om folk skulle förstå hur fantastiskt det är att hjälpa människor skulle man inte göra annat. Sedan åkte jag till Warszawa för att försöka hjälpa fler. Det var många starka intryck av en stad nära kriget.

Ni lever också i en bonusfamilj, hur har ni fått ihop det – om ni har det?

–Det kan man säga att vi har, men det har tagit många år och verkligen inte varit lätt. Men det är kul att ha en så stor familj. Mitt bästa råd till bonusföräldrar är att aldrig vara rädd för att konkurrera med de riktiga föräldrarna, för det kan man inte. Man kan bara tillföra, så man behöver inte hålla igen. Alla barn behöver bli sedda och älskade, ju mer sedda och älskade, desto bättre! När jag var 14 år fick jag en styvpappa som jag älskade över allt på jorden. Han täckte alla behov som mina biologiska föräldrar inte kunde, vilket gjorde att jag kunde älska dem mer och få en bättre relation till dem tack vare honom.

Lia Boysen om vikten av att kvinnor stöttar varandra

Som ambassadör för Wakai är du med och lyfter kvinnor över 45. På vilket sätt vill du främja mogna kvinnor?

–Allt som vi kan boosta varandra i är superviktigt. Som att belysa hur vackert det är med rynkor. När jag var yngre tyckte jag att rynkor var så vackert. Sedan kom en tid då den släta trenden började påverka mig. Men nu börjar jag tycka det är svårare och svårare med ansikten som inte lever. Det viktigaste tror jag är att vi kvinnor tänker på att lyfta varandra mer, framför allt kvinnor som vågar sticka ut och ta plats, oavsett hur.

Vilken egenskap ogillar du mest hos andra?

–Jag tycker inte om självgodhet eller när människor är prestigefyllda, snåla eller bittra. Det är oftast inte så nyfikna människor – och nyfikenhet är den mest underbara egenskapen jag vet.

Vilken egenskap ogillar du mest hos dig själv?

–Att jag vill vara till lags och har svårt att sätta gränser, det blir otydligt för omgivningen. Jag jobbar på att förstå att man måste sätta syrgasmasken på sig själv innan man hjälper andra med den. Något jag inte tidigare förstått när de säger det på flyget.

Vilken kulturupplevelse lät du dig senast svepas iväg av?

–Kulturbärarna, med Andreas T Olsson. Den ska man kasta sig till när den kommer upp igen.

Lia Boysen: ”Jag smugglade en joint”

Vad gör du när ingen ser?

–Jag har älskat att smygröka, men nu har jag faktiskt slutat med det. I stället kan jag smygäta godis. Att jag smyger handlar om att jag ljuger för mig själv. Om jag inte visar andra vad jag gör, då gör jag det ju inte på riktigt.

Vad är det mest olagliga du gjort?

–Vi får se om polisen kommer och tar mig nu. När jag var och filmade i Finland för många år sedan var min styvpappa döende i cancer. Jag smugglade en joint från en kollega med hem till min mamma, för att hon skulle få lindring i sin oro och sorg. Under samma flygresa stal jag också den absolut dyraste maltwhiskyn på flygplatsen till min styvpappa. Vid sjukbädden berättade jag att jag hade stulit den och tänkt att ”om jag lyckas, utan att åka fast, så kan han faktiskt ta sig igenom det här”. Han älskade det!

Vilket råd skulle du vilja ge ditt 17-åriga jag?

–Försök inte vara till lags på några plan. Det begränsar en. Att försöka behaga andra gör så att man inte frågar sig själv vad man innerst inne vill.