Malin Wollin: Jag gömmer mig i sovrummet när vi har gäster

Værelse heter rum på danska och det är ett bättre ord än rum.

Værelse, som i här kan vi vara, här vill jag vara. I mitt værelse kan jag vara en varelse.

Ibland är vi människor, och ibland är vi varelser. Och när vi är varelser så behöver vi ett rum, ett krypin, en grotta, ett hål, ett gömsle. Eller ett hemligt værelse.

Det finns ett tillhåll som är allt detta och mer. Det är mitt sovrum.

För dig är det nog inte mitt sovrum, du har ditt och det blir mer praktiskt eftersom det ligger i ditt hem.

Men mitt sovrum, jag har de senaste åren fått så starka känslor för det att jag ibland stannar upp i dörren, känner kärlek och fylls av åh.

Jag har börjat använda sovrummet som jag använde mitt rum som barn. Jag bara hänger där.

Sovrummet är mer än en plats för att bara sova

Vuxna kvinnor ska gå upp morgonen, tidigt och före alla andra, klä sig kvickt, fixa frukost och komma iväg till jobbet, komma hem med matkassar, styra och ställa och laga och när kvällen kommer får vuxna kvinnor falla bakåt mot orörd säng. Sova får de göra i sovrummet och inget annat.

Jag leker i mitt sovrum. Jag klär ut mig i utklädningskläder, kläder som jag borde skickat iväg för flera år sedan, kläder som är för små, jag klär på mig dem och skrattar åt mig själv i spegeln, tar en bild, skrattet tystnar.

Ibland går jag in och lägger mig i sängen bara för att. Bara för att. För att.

Det är så tyst där. Det är mitt rum.

Men det är det inte, det är Joachims också.

Jag villl absolut sova i samma säng som Joachim, men kan vi säga att rummet är mitt, tack.

Det är sällan städat i rummet. Det ligger tvätt bakom dörren som bara ligger bakom dörren när dörren är öppen. När dörren är stängd ligger tvätten i stället framför väggen.

Jag har sminkpryttlar över hela mitt klädskåp och halvlästa böcker nedanför sängen och ledsamt stök överallt.

Men när vi har kalas. Då gör vi så ytligt fint, överallt. Och i sovrummet, där bäddar vi rent, spänner ett överkast, spänner ögonen i barnen när de springer in och kastar sig.

Jag målar två kvicka streck över munnen och tar emot gästerna. Välkomna åh vilka fina blommor, Joachim ta fram en vas. Vi dukar fram mat och alla äter, kalaset har pågått en timme. Ljudet stegras. Jag ska bara.

Bara gå på toaletten.

Och det kanske jag gör.

Men sen försvinner jag in i vårt sovrum.

Mitt rum.

Det är alldeles undanplockat, städat, i ordning, en vuxen kvinnas vuxna ­sovrum. Det doftar rena lakan. Det är mörkt och stilla som ett foto i mitt rum.

Ute vrålar kalasljuden men här är det tyst.

Vuxna kvinnor går inte undan och gömmer sig i sitt sovrum.

Men jag är ingen vuxen kvinna och det här är inget sovrum.

Det här är mitt værelse och jag är en varelse.

Jag kommer ut när jag är klar.