Bråken som skakade filmsverige
Ingmar Bergmans nya komedi Sommarnattens leende är inte bara en mycket rolig och strålande skickligt gjord film. Framför allt är den en diktares verk.” (Nils Beyer i Morgon-Tidningen)
”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapat denna ’komedi’. Jag skäms att jag sett den.” (Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter)
Det eskalerade snabbt när Sommarnattens leende hade premiär 1955. Nils Beyer tyckte att det var en av de bästa svenska filmer som någonsin gjorts och att replikerna var de kvickaste man dittills hört i en svensk film. De flesta höll med honom om filmens kvaliteter, men när den tilldelades Folket i Bilds pris för det årets bästa svenska film löpte Olof Lagercrantz amok.
I samma veva skrev Hanserik Hjertén ett öppet brev i Filmfront där han frågade Ingmar Bergman om han avsiktligt gjort pornografi eller om han ”bara misslyckats med att göra något annat”. Bergman svarade med en limerick.
Dramatisk kritik i filmvärlden
Av detta och många andra exempel kan man dra slutsatsen att det gick hetare till i filmdebatten förr, eller så var det kanske bara så att penisfäktning som sport var mer utbredd och stod högre i kurs på kultursidorna. Oavsett vilket käbblades det om just Bergmans filmer fler gånger.
I Sånt händer inte här (1950) såg vissa en fars, medan andra såg plagiat på hollywoodska agentthrillrar eller välgjort raffel med satirisk udd. En fjärde menade att han såg rå och onyanserad nazistisk sovjethets där Goebbels plundrats på alla sina idéer.
Numera är recensionerna av Mai Zetterlings filmer kanske de mest upplockade exemplen på filmer det ordkrigats om, men även om debuten Älskande par (1964) och Nattlek (1966) orsakade varierande grad av storm utomlands – med upprördhet i Cannes, poliskedja kring en biograf på filmfestivalen i Venedig, censur och en fransk kritiker som ska ha velat förbjuda hela den svenska nationen – hade det gått lugnt till på hemmaplan vad gäller dem båda.
Det var först i och med Flickorna (1968) som topplocket brann av och Bo Strömstedt for ut i det legendariska ”Vilka förstockade menstruationer!”. Internationellt sett gav namn som Susan Sontag och Simone de Beauvoir tummen upp, men de manliga kritikerna här hemma tyckte mer eller mindre att filmen var ett misslyckande.
Sexstrejksdramat provocerade. Och även om det genom åren stormat kring olika filmer av vitt skilda skäl har sex varit en konstant bland trätoämnena – och en av flera anledningar till att just filmen och biograferna av så många setts som något direkt skadligt.
”För min del går jag inte annat än på barntillåtna program och har inte så stora kunskaper om den fördärvliga filmen, men man kan ju ändå inte undgå att bli varse, att den är övererotiserad.”
När Leif Furhammar skrev om pilsnerfilmen Pensionat Paradiset (Weyler Hildebrand, 1937) i en essä i Svensk filmografi 3 citerade han en biskop som uttalat sig om debatten som fördes kring film i stort runt den här tiden – och just Pensionat Paradiset orsakade extra rabalder. Buskis! Fylla! Förförelse och män i damkläder! Pamfletter trycktes, Vilhelm Moberg fördömde och Sveriges författarförening kallade till opinionsmöte om den svenska filmens förfall.
När Pensionat Paradiset sedan visades på tv 1971 var Vilhelm Moberg en av dem som tyckte att den så långt senare kändes oskyldig. Inte konstigt kanske, eftersom pornografiparagrafen togs bort ur svensk lag samma år och det fanns betydligt mer skandalösa filmer att diskutera.
Förbjuda eller inte förbjuda porren? Var en film som Kärlekens XYZ (Torgny Wickman, 1971) spekulativ och skadlig eller sakligt informerande? Var experterna i filmen ”en samling fruktansvärda dönickar”, själva filmen ”tråkig och malande” och ett präktigt pekoral? Och i så fall, var den kanske just därför ”djupt ångestbefriande för många människor”?
Redan 1970 hade Arne Mattsson ledsnat på att kritikerna inte brydde sig om breda publikfilmer, utan bara lyfte just ”diskussionsfilm”. Och, på att de egna filmerna fick dåliga recensioner. Som moteld gjorde han Ann och Eve – de erotiska, en film där två kvinnor – en cynisk filmkritiker och en oskyldig flicka på 18 år – reser på semester. Där driver den förstnämnda den sistnämnda mot psykisk kollaps genom att få ihop henne med flera olika män. De två träffar också en regissör som hatar filmkritiker.
Verklighetens filmkritiker verkar av någon anledning ha varit helt överens om att Ann och Eve – de erotiska inte var en bra film.
Överens var kåren också några år senare om att Giliap (Roy Andersson, 1975) var ett misslyckande, även om skälen var helt andra.
”…jag får till slut för mig att Roy Andersson hämtat hela sin livsåskådning på någon filmklubb som dragit igenom den svarta franska förkrigsfilmen för honom, ni vet den där i vilken Jean Gabin alltid blev skjuten just på själva slutsteget mot friheten.” (Lasse Bergström, Expressen)
Undsättningen kom senare, och då från författarhåll. Lars Forssell uppmanade i samma tidning med emfas och utropstecken alla att gå och se Giliap – och menade att det sannerligen bara var ”de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig”.
Typiska kritikerbråk i filmvärlden
Så har kritikerbråken ofta sett ut, och så ser de ofta ut än i dag när det filmtvistas: en första samlad våg av antingen negativa eller positiva recensioner, och lite senare är det någon som blivit provocerad av att alla andra har fattat helt fel. Kejsaren är ju naken.
Ett exempel är Marie-Louise Ekmans Barnförbjudet från 1979. Först tyckte de flesta att den var provokativ och uppstudsigt rolig, någon månad senare tog Sven E. Olsson i Arbetet i ännu mer än vad han gjort i sin första negativa recension – ”Bubblan höll inte, Marie-Louise!” – och menade att den bara var av intresse för ”filmens dödgrävargäng” och att: ”Utav allt strunt som driver runt på svenska biodukar är nog ändå det pretentiösa struntet det värsta. Det som koketterar med kejsarens trasgranna inget. Marie-Louise [Ekmans] Barnförbjudet är ett sådant strunt.”
Två år tidigare dansade en inflammerad debatt runt på kultursidorna kring Mackan (Birgitta Svensson, 1977). Eller egentligen två debatter: en om själva kritikens uppgift och ansvar, och en om manliga kritikers brist på förståelse för kvinnoskildringar. Den senare diskussionen startades av Tytti Soila, och skummar man igenom de samlade pressreaktionerna på Svensk Filmdatabas blir det glasklart tydligt att det fanns en skillnad i hur manliga och kvinnliga filmkritiker beskrev och upplevde Mackan och dess huvudperson.
”…i skildringen av henne och relationerna till hennes första kille finns det fina nyanser, en ömsinthet och en ärlighet, som förstås kommer sig av att Birgitta Svensson själv var flicka en gång.” (Monika Tunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten)
”En liten fin och mycket sympatisk film. Birgitta Svensson berättar på ett enkelt, rakt och anspråkslöst sätt. Mackan är en film som lever därför att den handlar om verkliga identifierbara människor i en verklig och igenkännbar värld.” (Annika Gustafsson i Sydsvenska Dagbladet Snällposten)
”…charmfull, stämningsrik och formsäker debut” och ”Ack ja, de flesta av filmens vardagsbilder känns med många småleenden igen.” (Ulla Swedberg i Göteborgs-Tidningen)
”I princip är det naturligtvis bra att det finns tjejer som vill ta över den svenska filmen och lägga om könsvinklarna mot de gamla vanliga debutupplevelserna. Men med så outvecklat formsinne som Birgitta Svenssons kommer man inte särskilt långt. Maria Andersson är söt och iakttagande i titelrollen, men filmen når inte en millimeter bakom hennes trubbighet.” (Lasse Bergström, Expressen)
Dåtidens kritik går inte hem idag
Att Bergströms recension inte skulle flyga i dag är inget att vara ledsen över, men om tesen som Ulrika Kärnborg drev i en debattartikel 2010 stämmer finns andra anledningar till sorg och förstämning: svenska filmkritiker var en bidragande orsak till den svenska filmkrisen. ”Opportunistiska och alldeles för lojala kritiker ger mätta och oinspirerade kreatörer.” Inte långt senare gick två av de på senare år mest ombråkade svenska filmerna upp på bio: Play (Ruben Östlund, 2011) och Call Girl (Mikael Marcimain, 2012). Tur!
Vad gäller den förstnämnda böljade diskussionerna fram och tillbaka om filmen var rasistisk och spädde på växande främlingsfientlighet eller om den var en modig och autentisk skildring av verkligheten. Bra eller farlig? Eller bra för rätt publik och farlig om den sågs av fel? Jonas Hassen Khemiri skrev om hur filmen gett honom 47 skäl till tårar, på sidor i Politiskt inkorrekt-stil hyllades Ruben Östlund som sanningssägare av människor som mest troligt inte sett filmen.
Vad gäller Call Girl handlade diskussionerna om vad man i den konstnärliga frihetens namn egentligen får göra med verkliga historiska personer – och om den sexköpande statsministern i filmen var Palme eller en Palme-liknande figur som fick symbolisera maktens män och hur de utnyttjat unga flickor. Miranda Sigander skrev i TT-recensionen att det var en av det årets bästa och viktigaste filmer. ”Magnifik, smart och stenhård. En svidande vidräkning med maktmissbruk, patriarkat och korruption.” SvD:s kulturchef Martin Jönsson menade att det var en feg film och en grov ärekränkning.
Att varken Östlund eller Marcimain tog tillfället i akt att göra en Bergman och svara kritikerna med en limerick var synd, men inte helt oväntat. Det verkar, tyvärr, ha varit mer livat i filmkritikholken förr.
