Karin Broos om vemodet i konstverken och livet

Det är från vardagen som Karin Broos får inspiration till sin konst. Hennes målningar speglar ofta naturen, de tre döttrarna och barnbarnen. Det är idylliskt och rofyllt, men ändå inte. Där finns stråk av melankoli och något olycksbådande, ibland svärta.

– Jag försöker skildra de små ögonblicken, de som kan tyckas banala. Ofta stannar vi inte upp i dem, utan längtar framåt till större saker, som resor vi planerar. Vi ser inte det lilla, som att läsa en saga för sitt barn, att sitta i solen och dricka kaffe. Men det är det som är livet.

Vemodet som finns i många av bilderna har sitt ursprung i vissheten om att allt är förgängligt.

– Jag är så medveten om hur snabbt livet rusar fram och att allt förändras. Inget varar för evigt. Det är den kontrasten som förstärker känslorna i tillvaron.

Karin Broos förlorade syster och dotter

Hon vet vad hon talar om. Som yngre upplevde hon flera tragedier. Hennes två år äldre syster var bara 18 när hon blev sjuk i aggressiv MS och avled tio år senare.

– Jag har lärt mig att man bär med sig sina förluster, av ungdomen, av människor. Ibland dyker känslan av förlust upp extra starkt, och då gäller det att inte se det smärtsamma som något dåligt och förtränga sorgen, utan faktiskt kunna uppskatta det som något fint. Det är något att vara glad över att bli påmind om.

När Karin var 25 år kom ett annat hårt slag. Läkarna upptäckte att hon hade en tumör i halsen. Hon opererades akut och stämbanden förstördes. Under ett år gick hon till en logoped för att lära sig prata igen.

– Det var hemskt att inte kunna använda rösten. Då kom jag till insikt om att det viktigaste av allt är att kroppen fungerar.

Den rofyllda tillvaro som Karin föredrar i dag är långt ifrån det liv hon såg framför sig när hon var tonårstjej. Hon var mellanbarnet av fem syskon. Uppväxten i Malmö beskriver hon som fri och utan fasta rutiner. Hon hoppade av skolan i nian, testade att röka hasch och stack till London.

– Jag var otroligt rastlös och sökande. Jag skolkade och gjorde som jag ville. Dessutom fick jag ätstörningar av idealen att vara smal och söt, som fanns på den tiden också.

Hittade rätt med kärleken Marc

Allt vände när hon träffade sin man Marc. Han är från Nederländerna, och Karin började på konsthögskola där. Plötsligt var dagarna inrutade och hon upptäckte något överraskande hos sig själv.

– Det gick upp för mig att fasta rutiner passade mig. Jag mådde jättebra, det blev en enorm skillnad! Till och med ätstörningarna försvann. I dag kan jag tänka att min rastlöshet och att allt var så upp och ner tidigare hängde ihop med någon diagnos.

Karin höll fast vid lugn och rutiner. Marc och hon gifte sig och 1975 flyttade de till Värmland. Han är skulptör, och tillsammans skapade de Alma Löv Museum of Unexp Art. De två har nu varit ett par i över femtio år.

– Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle leva så här, med samma man hela livet, och ute på landet! Det hade jag tyckt låtit väldigt tråkigt och händelselöst, säger Karin och ler.

Men kärleken har haft sina upp- och nedgångar. En riktig kris kom efter en katastrof som drabbade dem när de väntade sin andra dotter. Hon fick navelsträngen om halsen och dog i magen.

Hur har du klarat dig igenom de tragedier du har råkat ut för?
– Man bara fortsätter. Det går. Man har inget val. När babyn dog var jag så arg att aggressionerna hjälpte i sorgen. Jag ville nämligen visa den nyfödda för vår dotter Sara eftersom vi pratat om att hon skulle bli storasyster – den lilla var så fin. Men psykologen tyckte att det var ”makabert”.

Hon och maken sörjde väldigt olika, och Karin beskriver det som en väldigt tung tid. Men de kom över den och har fortsatt tillsammans.

– Vi har någon sorts grundkänsla, det har stämt mellan oss. När vi träffades läste vi Kärlekens konst av Erich Fromm. Jag insåg att kärlek inte bara kommer av sig själv, utan att det krävs jobb också.

När Karin började som konstnär hade hon ingen tanke på att tjäna pengar på sina alster. Målet för henne och Marc var att leva så enkelt att de knappt behövde tänka på att försörja sig.

– Det var 70-tal, och att tjäna pengar och göra karriär sågs som något fult. Vi ville aldrig ta lån ens.

2008 brukar räknas som året för hennes internationella genombrott. Att människor i dag kan betala hundratusentals kronor för hennes verk har hon svårt att ta in.

– Det känns väldigt långt bort från mig, som en värld utanför mig som inte har med mig själv att göra. Det går inte att vänja sig vid det riktigt.

Det som gör mig henne mest glad är något helt annat:

– Det är när någon blir berörd av mina bilder. När någon inte hakar upp sig på tekniken, utan är känslomässigt öppen och kan relatera till sig själv och sina egna upplevelser. Då blir jag jätteglad.

I samband med Karin Broos utställning Svart sol på Liljevalchs i Stockholm kommer också boken Ögonblick av liv. Där finns ett urval av hennes verk, och även dikter av poeten och vännen Jila Mossaed, numera ledamot i Svenska Akademien.

De två lärde känna varandra när Jila anlände till flyktingförläggningen i Hagfors med sin man och två barn. Året var 1988.

– Jag och Marc brukade bjuda hem människor som kom till förläggningen för att fira jul hos oss eftersom vi bor i närheten. Jag och Jila fick jättebra kontakt direkt.

Jila var en framgångsrik poet i sitt hemland, men var tvungen att ge sig av.

– De brände hennes böcker, säger Karin Broos. Här i Sverige kände hon ingen, men vi fortsatte att hålla kontakten när hon flyttade vidare till Karlstad och senare till Göteborg. Tyvärr splittrades hennes familj, det var en svår tid för henne.

I konsten fann de två kvinnorna något gemensamt.

– Jila känner igen sig i mina målningar, liksom jag känner igen mig i hennes poesi. Vi har fått så mycket värme av varandra genom åren, och min man har blivit som hennes bror.

2018 valdes Jila Mossaed in i Svenska Akademien i samband med krisen som skakade om Kultursverige.

– Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Men en person som Jila är precis vad de behöver i Akademien. Hon är en frisk fläkt med enorm integritet.