Bokredaktören: Därför borde du läsa Ulrica Hydman Valliens memoarer
Två dagar före sin 80-årsdag, den tjugoförsta mars 2018, dör konstnären Ulrica Hydman Vallien oväntat i en hjärtinfarkt. Bertil Vallien, hennes make sedan sextio år berättar för gemensamma vännen Staffan Bengtsson, hur han stod med rocken på och betraktade Ulrica när hon kammade sitt röda hår framför badrumsspegeln. De skulle iväg till Folkets Hus i Åfors. I nästa sekund vänder sig Ulrica mot honom och faller livlös i hans armar. ”Inte ett ljud, Staffan. Inte en blick. Ingenting. Hemskt.”
Ulrica arbetade in i det sista, var på gång med en utställning med helt nytt måleri. Hon var en av Sveriges mest framgångsrika konstnärer, med en enorm bredd i konstnärskapet – akvareller, oljemålningar, textilier, keramik, teckningar, och glaset som gjorde henne världsberömd.
När maken Bertil går igenom hennes kvarlåtenskap hittar han mängder av osorterade manussidor, i hemlighet har Ulrica skrivit på en bok om sitt liv. Bertil visar texterna för Staffan Bengtsson, och ber honom sammanställa dem till en memoar. Den som nu fått titeln Jag lever.
Ulrika Hydman Vallien, MEMOARER – bokförda av Staffan Bengtsson
Fram träder pojkflickan från Åkersberga ett par mil utanför Stockholm, dottern till pappa Stig som kom från en båtbyggarsläkt och mamma Margit, stadsflickan på besök på landet som gick till en dans och där hon träffade Stig, ”Pappa hade svart hår, mörk hud och var stilig som en italienare.” Och den ”bleka rödlätta Margit som bara var arton år och mycket oskuldsfull”, föll som en fura. Släkten, och inte minst Margits mamma i Stockholm, var inte överförtjusta, de hade önskat sig ett ”bättre parti”. Men så tyckte inte Margit, och så blev det.
Ulrica skriver om vägen in i konstnärskapet, hur hon älskade att teckna och redan som sjuttonåring kom i på Konstfack. Hon skriver om konstnärskap, arbete, äktenskap och kärlek, upptäcker tidigt erotiken och bejakar den vilt med en dansk poet under en sommar på Bornholm där hon praktiserar i en keramikverkstad.
Men poeten är många år äldre och har dessutom familj och barn, och blir bara till ett sommaräventyr, Ulrica tar sig tillbaka till Konstfack för en ny termin, träffar en ny kille som är konstnär, och så träffar hon Bertil, som också är elev på skolan. ”Vad har vi gemensamt, Bertil och jag? ALLT, svarar jag. Vi träffades i en passionerad dans på första Konstfacksfesten 1958, trots att vi båda hade sällskap. För att klara den ohållbara situationen inbillade vi oss eller LÅTSADES att vi bara var vänner”.
Det blir dock snabbt de två, det är så mycket som klickar rätt, ”det kom vi snabbt underfund med, hade en stark gemensam bas: samma ålder, båda växte vi upp några mil norr om Stockholm, vi hade många syskon, jag fyra och Bertil sex”.
De får tre barn ihop, men familjen drabbas av en stor tragedi då mellansonen Mattias några år gammal ger sig ut på nattgammal is på en damm vid en å. Han går igenom isen och drunknar. Staffan Bengtsson skriver: ”Förlusten av sonen Mattias, en sorg vars skugga följde henne genom hela livet och som blev ett återkommande motiv, inte minst i hennes bilder”.
Ulrica berättar om när hon får en förfrågan om att börja forma glas, och de fantastiska framgångarna därefter. Hon var också en konstnär som var mycket förtjust i att handla med aktier, och en gång kom långt upp i börs–SM.
Hon bryter av, går egna vägar. ”Är jag osvensk? Det kan jag acceptera. Min farfar var vallon, båtbyggare, invandrad från Belgien. Kanske en förklaring”.
Där finns också drömmen om att skriva, hon skriver noveller i hemlighet, mellan måleriet och arbetet i glasverkstan, skriver ner sitt liv, samlar det hon skriver på hög. ”Och nu när jag sitter här med min text – för vem skriver jag? För barnen? Barnbarnen? De ännu ofödda barnen? För dem som vill veta.”
Det är fint att läsa det Ulrica skriver – man känner att man lever! Och så får man hoppas att hon till slut fick den förklaring hon sökte. ”Jag hoppas i dödsögonblicket få en förklaring på hur universum fungerar ihop med vårt jordeliv. Och varför? Varför? Jag tror inte på ett liv efter detta men önskar en slags förening med mina jag har kär. Att vi blir en enhet och att ingen rädsla ska finnas.”
