Susanna Alakoski: “Jag har lärt mig leva med min svåra barndom”

I den nya romanen, Dotterdottern, har det blivit 1970-tal. Huvudpersonen Kathrine hör till Susanna Alakoskis egen generation av 1960-talister, och har en del gemensamt med henne själv.

– Det jag slogs av nu när jag skulle skriva den tredje boken, det är all sexism som fanns när jag växte upp. Blondinhistorierna, hur tjejer kunde kallas hora eller madrass … Inte minst den tidens bild av våldtäkter, och vad som räknades som det. Var gick gränsen för övergrepp? Och vad var en tjej tvungen att göra för att försvara sig om det skulle räknas som en ”riktig” våldtäkt?

När vi ses berättar Susanna Alakoski att synen på kvinnors sexualitet faktiskt var helt avgörande för att hennes släkt blev arbetare över huvud taget. Hennes mormor blev nämligen gravid utan att vara gift – något som skildras i seriens första roman, Bomullsängeln, om den unga Hilda.

– Att bli med barn utanför äktenskapet var ett av de värsta brotten en kvinna kunde begå, det spelade ingen roll om det var kärlek med i bilden eller inte. Det hände min mormor, och det gjorde att hon försköts. Hon var uppvuxen i en välbärgad familj som ägde en gård, men när hon blev med barn tvingades hon lämna precis allt: familj, pengar och rötter. För att försörja sig började hon arbeta på bomullsfabriken i finska Vasa. Där och då blev min släkt arbetare.

Även Susannas farmor födde en son utan att vara gift: Susannas far. Farmodern var tillsammans med pappan till barnet, men han dog i kriget.

– Det här hände jättemånga, jag vill lyfta fram den kollektiva behandlingen av kvinnor. Och även skriva om sexualiteten, barnafödandet och lusten! Hade de lust? Det var inget det talades om. Hur hade de det i äktenskapen egentligen?

För att skriva romanerna, som ska bli fyra, har Susanna besökt museer och plöjt igenom tusentals sidor i arkiv, forskning och böcker. Hon har nästan blivit historisk expert på köpet. För det var mycket hon inte visste, många tomrum i kvinnors historia som behövde fyllas, förklarar hon.

– Jag har valt ut några kärnfulla händelser ur min släkt som jag bygger berättelsen kring. Men det var så otroligt mycket vi aldrig pratade om. Min mormor gick till Bomullen, som fabriken kallades, och­ ­arbetade i femtio år, men hon berättade aldrig om en enda dag.

Hildas dotter Greta – som är skissad efter Susannas egen mamma – emigrerar till Sverige efter att ha varit au pair i London, något som skildras i bok två, London­flickan. Väl i Sverige följer hon i sin mammas fotspår och arbetar inom textilindustrin. I den nya romanen hotas Algots Nords fabrik i Skellefteå av nedläggning och mamma Gretas jobb är i fara.

Huvudpersonen Kathrine vill däremot lägga textilen och det finska arvet bakom sig. Hon längtar till en annan värld. Hon flyttar till Göteborg, liftar genom hela Europa, och hon utbildar sig till socionom, precis som Susanna själv gjorde.

Genom den enorma researchen har det blivit tydligt för Susanna hur mycket kvinnor historiskt sett tvingats bära, både bokstavligt och psykiskt.

– Det mest slående har varit att upptäcka hur mycket kvinnor generellt fått utstå och orka, hur starka de tvingats vara, och hur väldigt lite de klagade. De jobbade tio–tolv timmar om dagen, hårda tunga jobb, och ändå orkade de ta hand om familjerna och till och med ordna något socialt och trevligt ibland. De klagade inte, det var så livet var.

Vad har du själv ärvt från din mamma och mormor?

– Tålighet. Jag har överlevt många svårigheter. De har gjort mig uthållig men också framåtsyftande, stark och modig. Genom de många insikter de hade om sina egna liv – som ju till stor del låg i träda på grund av omständigheter som långa arbetsdagar, krig, barna­födande och annat – har de lärt mig att både tro och agera för att kvinnors liv kan bli bättre.

– Jag har också ärvt en sorts ”finsk lakonisk kärvhet” och ett sätt att förhålla mig till livets elände med gott humör och ett visst mått av galghumor.

Det lyser igenom under intervjun. Trots att många teman i romanerna är mörka har Susanna nära till skratt. Hon verkar glad, tillfreds och inte minst stolt över romanerna. Det har hon all anledning till – de har fått lysande recensioner och hon är övertygad om att hennes berättande är viktigt.

– Det är förstås roligt att folk gillar mina böcker, men huvudsaken är att jag skriver för framtiden. Jag känner verkligen det, säger hon bestämt. En sak som gör mig väldigt glad är alla de som skrivit till mig och berättat om kvinnorna i den egna släkten, det är fantastiskt.

Susanna Alakoski slog igenom som författare 2006 med succén Svinalängorna. Hon tilldelades Augustpriset för romanen, som blev både film och pjäs. Boken bygger löst på hennes egen uppväxt i ett utsatt område i Ystad. Missbruk, kaos och våld var vardag för barnen, även för Susanna.

Hon fortsatte att skriva om fattigdom och social utsatthet i Oktober i Fattigsverige. Dagbok. Där skildrade hon rakt på sak sin egen barndom, bland annat med autentiska journalanteckningar om familjen. Så här skrev till exempel polisen i Ystad: ”I lägenheten rådde en kolossal oreda genom kringströdda och splittrade saker såsom kläder, sängkläder, blöjor, köksgeråd, mattor och tidningar.” Båda föräldrarna drack i perioder.

Hur kom du över din svåra barndom?

– Jag har inte kommit över barndomen, utan har snarare lärt mig att leva med den. Jag har varit både klok och modig nog att söka och ta emot hjälp. Genom att möta, och prata om, svåra minnen har jag också kunnat komma igenom dem. Det arbetet pågår fortfarande, men inte lika intensivt.

När Susanna var liten och ritade självporträtt tecknade hon sitt eget ansikte som tudelat.

– Som barn och i tonåren kände jag mig trasig. Jag både kunde och ville leva men var bakbunden av alla svårigheter jag hade runt omkring mig. En sida av mig kändes död, den andra kändes levande. Detta var inget jag kunde uttala då, men det märktes när jag ritade. En sida av mig ville leva, den andra förmådde inte.

Hon beskriver det som att hennes liv egentligen började när hon lämnade småstaden för storstaden.

– I dag skulle nog bilden av mitt ansikte vara hel även om livet fortfarande bär konsekvenser av min olyckliga barndom. Som sorgen av att förlora sina föräldrar tidigt, den blossar upp på olika sätt i olika åldrar, faktiskt hela livet. Jag saknade dem som stöd som nybliven förälder, sedan som mor- och farföräldrar.

Mamman gick bort när Susanna var 33, och pappan ”söp ihjäl sig” som hon osentimentalt uttrycker det.

Som minnen av släktens kvinnor har Susanna sparat bland annat ett par trådrullar efter sin mormor och en vacker scarf efter sin mamma, små ting som följt med i åtskilliga flyttlass. Men det är inte bara saker utan också massor av kunskap som gått förlorad med tidigare generationer, kunskap om kvinnors arbete både hemma och som försörjning. Det blir skrämmande tydligt i det hon skriver.

Vad kan vår generation föra vidare och lära våra döttrar, och söner?

Susanna blir tyst en stund, och funderar.

– Jaa, jag vet inte riktigt. Jo, att prata om problem. Att komma bort från tystnaden. Det har vi gjort i min familj.

Vad skulle din mormor ha tyckt om att du skriver en hel romansvit som utgår från henne?

– Hon skulle ha sagt: ”Men är det där något att skriva om? Vem är ens intresserad?”

Susanna skrattar till.

– Men sedan skulle hon ha blivit mäkta stolt. Jag önskar att det kunde resas en staty över henne och alla andra kvinnor före oss som kämpade så hårt.

Susanna Alakoskis 3 boktips

Rötter och Vingar av Göran Larsson, präst och leg. terapeut

Ödmjukt och språkligt vackert förklaras våra liv i denna praktiskt inriktade bok. Vi behöver både rötter och vingar för att kunna leva men många av oss saknar det ena. Så utvecklar vi nödstrategier för att klara av att leva. Livsvisdom och vardagspsykologi när den är som bäst.

Jag har torkat nog många golv: en ­biografi om Maja Ekelöf av Nina van den Brink

Vackert tecknat om Maja Ekelöf som extraordinär och komplex städerska, ensamstående mor, klassresenär och superkändis. Allt från intima familjestunder till offentligheten och storpolitiken skildras thrillerartat med författarens egna paralleller invävda. Biografi när den är som bäst. Skulle tro att den är en blivande klassiker.

Lära min mor föda av Warsan Shire

Läser mycket poesi. Den här handlar om kvinnor, kärlek, ensamhet, krig, flykt, evig sorg och hemlängtan. Warsan Shire skriver skoningslöst utifrån öppna sår och trauman. Dikten och språket blir både en uppgörelse och ett slags bot men ger också blixtklara bilder av vad ordet ”utanförskap” kan betyda: där jag kommer ifrån försvinner, jag är ovälkommen och min skönhet är inte skönhet här.