Benshis otroliga historia: Flydde över Medelhavet – i dag är han simlärare

År 2013 började konflikten att bubbla upp i Syrien, och det eskalerade till ett fullskaligt krig två år senare. Sakta men säkert började Benshis familj inse att det var ohållbart att vara kvar.

I en intervju med Femina berättar den i dag 28-åriga Benshi om den långa och farliga resan till Sverige, som kommit att prägla hans liv – och lagt grunden för hans livskall; att lära andra att simma.

Flydde Syrien i bil – stoppades av ISIS vid turkiska gränsen

Benshis pappa reste i förväg till Sverige och gav sonen ansvar för familjen. Benshi jobbade hårt för att ha råd att ta familjen till Europa.

Men att resa ut ur landet kom inte utan förbehåll. När en av hans tre systrar tidigare flyttat från Syrien till Turkiet fick de betala den lokala maffian dyra pengar.

– Alltså man betalar maffian, det kostar 8 000 euro för att göra fejkpass och boka en resa. Och sedan fixar de allt. Priset är per en person. De vill tjäna lätta pengar.

För att ta sig till Sverige reste Benshi och resterande familjen i bil till Turkiet för att mellanlanda hos systern. Där skulle de kunna ansöka om uppehållstillstånd i Sverige.

De körde i en bil genom ett militäriskt område och genom ett ISIS-kontrollerat område vid turkiska gränsen. Att resa genom det senare området skulle visa sig vara mycket farligt.

– Om de hade velat jävlas med oss hade de kunnat ta mig till ett fängelse eller dödat mig på plats så där. Kvinnorna i familjen var tvungna att ha en sådan här niqab, som döljer ansiktet. ISIS stoppade oss, och om de inte hade täckta ansikten, hade de kunnat skjuta dem direkt. Vi gjorde allt för att undvika problem och lyckades.

Benshi berättar att den enda anledningen till att ISIS inte jävlades med dem, var att han lyckligtvis kunde citera Koranen så bra. Men han bär med sig den upplevelsen som ett trauma. Något han planerar att berätta mer om i detalj i en självbiografisk bok han arbetar på just nu.

Efter avslaget: ”Sa till familjen att de kunde åka utan mig”

Väl i Turkiet besöker de svenska konsulatet i Istanbul, för att boka en resa till Sverige. De får snart veta att det tar mellan tre till sex månader innan de får besked, och inser snart att de måste fixa boende och jobb för att klara sig och för att ha råd med flygbiljetterna.

– Vi var tvungna att jobba som slavar för turkiska företag. Vi hade ju inga papper eller sådant, så vi fick väldigt lite betalt och de behandlade oss illa. De skrek och spottade på oss, kallade oss fula ord och tillät oss aldrig att sitta ner. Det var ganska tufft, för man är tvungna att bara svälja det. Och vi var hela tiden tvungna att låtsas att pappa hade dött i Syrien.

Efter några månader fick familjen godkänt att flyga till Sverige. Alla utom Benshi, som fick avslag på sin ansökan eftersom att han hade hunnit fylla 18 år.

– Jag sa till familjen att ”Ni kan åka nu utan mig, så det blir mindre. Alltså mindre pengar att betala nu. Jag kan bo lite billigare hos en kompis eller så. Det är bättre att ni åker nu, så väntar jag här”, säger han och fortsätter:

– Jag lugnade mamma genom att säga att det inte är något krig här. Att jag klarar mig. Jag försökte visa att jag inte var ledsen när jag skjutsade dem till flyget, men när de flög iväg började jag gråta. Jag gick som en idiot mellan bilarna mitt på motorvägen och grät. Jag tänkte bara på hur orättvist livet är.

En del av den oerhörda besvikelse han kände då grundade sig i att han träffat två ISIS-killar utanför konsulatet. Han säger att han pratade med dem och fick reda på att de hade fått uppehållstillstånd till följd av att de hade ljugit i sina respektive ansökningar.

Den enda trösten han hade i hjärtat, var att han hade klarat sitt uppdrag. Han var ledsen, men stolt.

– Jag hade lyckats ta hand om familjen. Det var det ansvaret jag hade fått av pappa.

Farliga flykten över Medelhavet: ”Panik bröt ut”

Benshi sa farväl till sin familj. Vid tidpunkten visste han inte om han någonsin skulle få se dem igen. Han skickade in ytterligare en ansökan för att få flyga från Turkiet till Sverige. Avslag igen.

Ett halvår gick. Benshi studerar svenska, för han vägrar ge upp. Han ska komma dit och då ska han vara redo att bli en del av samhället.

Till slut fanns det bara ett alternativ kvar, betala maffian och åka den farliga vägen över Medelhavet. Benshi hade sällskap av sin farbror, två kompisar till familjen och en annan manlig släkting.

– Vi var en grupp med av fem personer, som skulle hålla ihop hela vägen fram till Europa. Två av dem skulle landa i Tyskland och tre av oss skulle fortsätta till Sverige. Jag fick ansvar och min farbror också.

Benshi minns den kaosartade paniken, när de gick ombord på båten mitt i natten. Resan från Turkiet till Grekland tar normalt omkring 1,5 timme. Men de sitter 33 personer i en båt gjord för åtta. Och de visste inte hur långt bensinen skulle räcka.

De tog sig till Grekland, men möttes av kustbevakningen innan de nådde land.

– Panik bröt ut. De hotade oss med vapen och skrek att vi var tvungna att sitta med huvudena mellan benen. Vi fick inte lov att prata. De var rädda för maffian liksom, berättar Benshi.

Minns du vad du tänkte i den stunden?

– Jag tänkte på min familj. Och på mamma. Hur hon skulle må om hon fick höra att vi inte hade klarat oss. Att hennes son, som är en duktig simmare, skulle ha drunknat och ligga på havets botten, säger han och fortsätter:

– Men sedan var jag tvungen att sluta tänka så. Jag tittade på alla människor jag hade rest med och mötte deras blickar. Jag funderade över vad jag skulle göra om gummibåten skulle sjunka. Jag kan simma och tänkte ”Ska jag rädda den här äldre mannen eller pappan med en tremånaders bebis? Jag kanske kan rädda max sju personer av alla som sitter här”.

Gick från Grekland till Sverige – så är livet i dag

Alla på båten överlevde och fick komma i land i Grekland. Utan pengar fanns inte många alternativ till färdmedel.

– Vi bestämmer oss för att gå hela vägen från Grekland till Tyskland. Vi tog en bil med maffian en gång i Ungern.

Väl i Tyskland var de tvungna att gömma sig från polisen.

– Vi hade fejkpapper, men blir man tagen av polis där så måste man lämna fingertryck. Och då hade vi aldrig blivit godkända att komma in i Sverige. Vi hade räknats som asylsökande i Tyskland. Det ville vi inte skulle hända.

Benshi hade hunnit fylla 20 år när han till slut kom till Sverige. Han minns mötet med sin mamma som otroligt känsloladdat.

I dag är Benshi 28 år och han har hunnit förverkliga flera av de mål han satte upp för sig själv när han kom hit.

– Jag kan säga alla jag har klarat. Första målet var att få fast anställning och tjäna en summa pengar, så att jag kan försörja mig själv och hjälpa familjen. Sedan var planen att köpa ett hus. Det lyckades jag med utan att bli nekad lån eller så, säger han.

Huset han köpte 2018 ligger i Kalmar. Här bor hela familjen tillsammans.

– Vi är familjekära. Svenska systemet funkar inte så, här flyttar folk hemifrån så fort de fyller 18. Man vill ha ett eget liv. Men vi vill leva med varandra.

Arbetar som simlärare: ”Vill rädda liv”

Till vardags studerar Benshi till naprapat i Stockholm. Han har hittills läst två år på den femåriga utbildningen.

När han inte pluggar delar han upp sin tid mellan Stockholm och Kalmar, där han bor de månader han har studieuppehåll. Han arbetar som simlärare i båda städerna. Något han beskriver som sitt sätt att ”koppla av i själen”.

Att arbeta som simlärare är hans livs kall. Han minns paniken på Medelhavet och hur rädda folk var för att hamna i vattnet. Han minns sin morbror i himlen, som en gång i tiden lärde honom att simma.

– Jag försöker hjälpa så många jag kan. Rädda liv, säger han.

Faktum är att han har hindrat flera drunkningsolyckor från att ske och han riktar ett varningens finger till föräldrar som inte har koll på sina barn.

– Jag skulle säga att om de undviker att kolla i mobilerna så går det bra. Men om mobilen är viktigare än deras barn så förstår man varför barnet drunknar. Det har hänt här i simhallen där jag jobbar. Jag har hoppat i ungefär åtta till nio gånger och räddat små barn.

Traumat blev en motivation: ”Gråter när jag tänker på det”

Benshi har delat med sig av sin livshistoria många gånger. Men det finns delar han valt att hålla för sig själv. För att det är för smärtsamt att prata om.

– Samtidigt finns det mycket som jag valt att inte berätta. Det är många ganska tuffa situationer jag har gått igenom och händelser som... Jag gråter när jag tänker på det, för att det är så tufft när man går igenom saker och är tvungen att svälja det. För att överleva, säger han och fortsätter:

– Det sitter kvar i en. Det är som en tatuering i hjärtat. Det blir ett litet sår. Man gnuggar på det varje gång man pratar om det. Men jag försöker göra det till positivt. Och kämpa vidare. Jag tror att de jobbiga känslorna blir en trappa till mig. Så att jag kan trampa på dem och gå uppåt.