Historiska fyndet gjorde svenska Maria känd över hela världen: ”Känslomässigt och makabert på samma gång”

Kanske inte lika intensivt som en Indiana Jones-film, men att höra arkeologen Maria Nilsson berätta om en vanlig dag på jobbet känns inte långt därifrån. Samma komponenter finns där – en häftig plats, hisnande tidsrymder, liknande klimat, faror som lurar runt hörnet och ett hopp om att hitta något spännande. Maria arbetar dock betydligt mer vetenskapligt än Dr. Jones.

Maria var bara barn när hon sa att hon ville bli arkeolog, gifta sig med en engelsman, få tvåspråkiga barn och bosätta sig utomlands. Inte visste hon då att samtliga drömmar skulle besannas.

– Om somrarna brukade vi åka till Öland och jag älskade att gå på den där långa stranden som är full av fossiler. Och i Halmstad där jag är uppvuxen brukade jag leta efter flintastenar och pilspetsar på åkrarna.

Så fanns även intresset för symboler. Maria brukade ligga i badkaret och studera den för henne gräsligt fula tapeten med alla prickar.

– Jag minns att jag kunde vara därinne i badrummet länge och leta efter mönster och samband mellan prickarna.

Flyttade till Egypten

Efter fem års studier i Göteborg om antikens kultur och samhällsliv började Maria doktorera. Avhandlingen handlar om en drottning Arsinoë II, och Maria beskrev drottningen som en väldigt stark och mäktig samregent till sin make.

Forskningen bedrevs till stor del i Egypten, och som 27-åring flyttade hon dit.

– År 2007 bosatte jag mig i Egypten och kom inte tillbaka till Sverige förrän 2017, säger Maria.

På plats anlitade hon John Ward, en brittisk kille som anordnade resor, för att få hjälp att ta sig till olika tempel längs med Nilen för att samla in fotografiskt material till sin avhandling. Kärlek uppstod vid första ögonkastet.

– Det låter säkert löjligt, men det kändes som att vi hörde ihop. Det var som att komma hem när jag träffade John. Men det var ganska komplicerat. Vi var båda redan gifta och han hade dessutom tre barn.

Kärleken gick inte att stå emot och de är i dag lika kära som då. Tillsammans har de hunnit få två barn och de delar vardagen och passionen för den antika kulturen. Halvårsvis bor de på en båt på Nilen med en barnflicka som undervisar, det andra halvåret i södra Halland.

Redan vid sin första resa till Egypten gjorde Maria fynd i form av en serie symboler som hade ristats in i klippväggarna i stenbrottet Gebel el-Silsila. Det fanns inga publikationer om detta.

– Där och då gav vi varandra ett löfte om att vi skulle ägna vårt liv åt att försöka förstå dessa symboler, ett löfte vi hållit.

I dag leder Maria det enda aktiva svenska projektet i Egypten. Hon har arkeologiskt ansvar för ett om­-råde som sträcker sig över 30 kvadratkilometer, hon har över hundra personer som jobbar för henne och ­tillsammans har de grävt ut både tempel och gravar från 10 000 år av mänsklig historia.

– Att katalogisera och tolka de här symbolerna har blivit vårt kall och från stenmärken och symboler har fynden utvecklats till regelrätta utgrävningar.

År 2017 blev Marias fynd en internationell nyhet. Hon hade hittat en gravplats, inklusive flera intakta barngravar.

– Det var väldigt känslomässigt och makabert på samma gång. Jag trevade varsamt med händerna i en grav fylld med vatten när jag plötsligt kände ett människo­ben. Plötsligt satt jag med skelettet till en hel barnkropp, berättar Maria.

För detta fynd, men också för sitt arbete generellt, fick Maria 2020 ta emot Rausingpriset vars tema detta år var ”dolda skatter” och motiveringen löd: ”Hennes forskningsinsatser bidrar starkt till att synliggöra livskraften inom humaniora och teologi.”

En tid efter att Maria hittat det första skelettet hittade man en försänkning i sanden som inte stämde med resten av marken.

– Vi fortsatte gräva och fem meter ner i ett schakt öppnade sig plötsligt en kammare där vi fann minst 75 vuxna och 25 barn, säger Maria.

Upptäckten av gravplatsen var enorm och Maria intervjuades av alla från brittiska BBC till amerikanska CNN.

– Första barngraven jag grävde ut var riktigt känslo­fyllt inte minst för att jag själv just hade blivit mamma. Vid varje sådan här utgrävning gör jag alltid en symbolisk adressering till föräldrarna, en tanke där jag förklarar att jag gör det här för att bevara och skydda, och att jag gör det med största respekt.

Maria jobbar på en plats som aldrig blivit utgrävd tidigare och det är av största vikt att veta var hon ska lägga prioriteringen.

– Var är störst erosion och risk för att materialet förstörs? Ett annat hot, vårt största naturliga miljö­problem, är det stigande grundvattnet. Ett annat problem är turismen. Vissa klättrar, trots avspärrningar, in i vårt område och hällristningar kan bli förstörda.

Ett tredje problem är plundrare. Så länge rika köpmän är intresserade av antikviteter kommer plundringen att fortsätta. Maria berättar om skottlossningar som skett vid utgrävningsplatsen.

– Vi hörde knackningar en bit bort från platsen där vi just då jobbade. Fyra individer grävde sig in i berget med mejslar och hammare. Vi har alltid en militär­polis och inspektör med oss och när de försökte ta fast plundrarna fick de tag i våra vakters vapen och började skjuta hej vilt. De blev gripna, men släpptes dagen efter eftersom de inte stulit något, säger Maria.

Förstörelse räknas dessvärre inte som ett brott, och Maria beskriver hur en lokal shejk haft en vision om att något ligger begravt i berget, grävt sig ner tio meter i klippgrunden, vänt upp och ner på allt deras arbete och förstört materialet utan att hitta något.

– Men detta är inget nytt fenomen, plundringar har skett sedan antiken.

Att jobba som arkeolog i ett land där temperaturen vissa dagar når 57 grader i skuggan och där man hela tiden är full av sand är enligt Maria inget för känsliga personer. Hon berättar om hur hon varit gravid i sjunde månaden och klättrat ner fem meter i ett schakt och kravlat på alla fyra i en vattenfylld grav fylld med sand, slam och arkeologiskt material som snurrat runt som i en tvättmaskin, där det inte var mer än 78 centimeter från slammet upp till taket.

– Då nådde tanken mig: Vad händer om taket kollapsar? Min man hade tidigare fått ett tak på sig och både skadat armar och brutit revben.

Andra faror i Gebel el-Silsila är skorpioner och kobror, men också giftiga spindlar.

– För ett par år sedan kände John hur ett djur kröp in i hans ena känga. Han skrek till av smärta och slängde av sig skon. Han hade då blivit biten av en giftig spindel. Betten svullnade fort upp som två stora kyrkklockor. I vissa fall får de som blivit bitna amputera och ibland har det lett till dödlig utgång.

Marias man började äta antibiotika på en gång, han var svullen i tre månader men nu är det endast två svarta märken kvar efter betten. Själv har Maria jobbat med 39 graders feber och egyptiska vattkoppor som ledde till att hon behövde dropp.

Det har blivit många fynd genom åren

Som arkeolog letar man efter svar och information om hur den antika människan hade det och levde. Maria säger att passionen inom arkeologi och utgrävningar handlar om en blandning av äventyrslust och att få knyta an till det som har varit.

– Jag söker ett större perspektiv och vill förstå mina förfäder och deras omgivning.

Maria menar att det inte spelar någon roll hur långt tillbaka man går i tiden, vissa beteenden är fundamentala hos både människor och djur.

– Vi kan se att även under antiken ville man se till att ens barn har det tryggt.

Det har blivit många fynd genom åren, men det som slår allt är inskrifter där det står något personligt eller en amulett med ett privat meddelande.

– Visst, det är häftigt att gräva fram tempel och monument, men att komma nära någon som levde för över 2 000 år sedan är oslagbart, säger Maria.

År 2015 grävde teamet ut en privat helgedom. Efter en jordbävning under romersk tid hade denna helgedom sjunkit ner i Nilen. Upptäckten är det största Maria varit med om under hela sitt liv.

– Det tog ungefär fyra veckors friläggning från slam, men det vi grävde fram och som uppenbarade sig framför oss var magiskt. Vi hittade en perfekt privat helgedom, ett minitempel med reliefer på väggarna. Tänk dig ett rum och längst där inne sitter statyer av en man och hans hustru och deras två barn på en bänk.

Maria förklarar att inom antikens Egypten hade man en tro på att så länge en bild av den döde finns bevarad eller någon finns som yttrar hans eller hennes namn, så lever själen vidare.

– När vi gräver fram dessa statyer blir det därför magiskt. Jag känner mig ödmjuk och ser det symboliskt, lite som att den här familjen fått livet tillbaka.

Maria och hennes man har sagt att så länge de får ekonomiskt stöd, har hälsan och den politiska situationen tillåter kör de på.

– Detta är vårt livs arbete.

I skrivande stund har Marias man just fått en cancer­diagnos, men hon menar att de båda känner framtidstro.

– Läkarna är positiva, och tänker att de inte bara ska förlänga livet utan bota honom. Vi har klarat oss genom den egyptiska revolutionen, beskjutningar, gravras och giftiga djurbett. Cancern är bara en sak till på livets väg. Nu handlar det om att vara kall och tro att det kommer bli bra.