Amandas pappa kom ut som transvestit: ”Jag blev arg och trött”

Vi börjar med begreppen.

– Hen är inget vackert ord men det funkar, säger Marisol från hemmet i Malmö.

– Jag säger ”Marre” ibland men oftast pappa. Men då antar folk att det är en man och man måste förklara, säger regissören Amanda Erixon Ekelund, 30, från sin del av skärmen och världen.
Efter några år i Prag bor hon sedan i somras i Berlin, och det är där hon har finslipat på filmen som har premiär under hösten och som berättar historien om författaren Fredrik Ekelund som kom ut som transvestiten Marisol.

Hennes pappa.

– Det var svårt att berätta andra historier. Storyn tryckte på och det blev nästan oundvikligt att inte göra filmen, säger Amanda.

När Fredrik Ekelund i september 2018 gav ut den självbiografiska romanen Q och dök upp i Babel-soffan hos Jessika Gedin som sitt transjag i peruk och plommonfärgat läppstift, gungade marken under en hel familj.

– Pappa satte lite munkavle på oss när hen kom ut, vilket gjorde att jag och min bror och våra bonussyskon hamnade efter i processen att försöka förstå vad det är som händer. Våra föräldrar hade skilt sig dessutom och vi hade den grejen att deala med också. När vi väl fick prata var det plötsligt väldigt offentligt och det tyckte vi var svårt.

Marisol förnekar strategi, men säger att ”det behövde bli så”.

– Det var en period där det var viktigt för mig att det var hemligt eftersom skammen var så stark kring transvestismen. När boken kom och allt exploderade gick det inte att styra över något längre. Jag var tacksam över att de ”lydde” mig tills jag var mer redo. Det hjälpte mig.

Filmade sin pappa på krogarna

I dokumentären Marisol som Amanda gjort tillsammans med regissören Stefan Berg får man följa med på resorna över sundet till Köpenhamn där Marisol lever ut på krogarna och rumlar på gatorna i kortkort. I det som blev en frizon.

– Köpenhamn blev min räddning när jag upplevde Malmö som ett fängelse. Jag hade ingenstans att ta vägen och kunde knappt gå ut i mina egna kvarter. 2015 och 2016 var en enda kamp mot skammen, den skam som bryter ned många transpersoner och ofta leder till självmord, alkoholism och drogberoende. Jag hamnade i ett kaotiskt tillstånd, säger Amandas pappa.

Det är mycket sex-vibbar och alkohol. Hur väl kände du till Marisols liv i Köpenhamn, Amanda – och hur var det att se sin förälder i den miljön?

– Jag tror att jag visste mer än jag ville veta och som jag fortfarande ibland önskar att jag inte visste, säger Fredrik Eklunds/Marisols dotter uppriktigt.

– När pappa kom ut, kom det väldigt mycket annat också. Vi fick höra detaljer om festerna, vad som kan hända på en bänk på Hovedbanegården, om att somna på tåg och sex med kreti och pleti. I början kunde jag inte vara ute själv utan att tänka på vad pappa höll på med, säger Amanda Erixon Ekelund och beskriver det som ett skifte.

Känslan av att hennes pappa blev barnet, som hon skulle vakta.

”Inte bara dricka och sex”

Marisol som suttit tyst säger med riktning Amanda att hon inte behöver vara orolig, men medger samtidigt att det kunde gått illa några gånger och förklarar dotterns ”somna på tåg”.

– Det sista jag minns är att en hora utanför Tivoli skrek ”Ladyboy” efter mig. Jag vaknade upp i Landskrona morgonen efter av att en konduktör skakade liv i mig, och hade ingen aning om var jag var. Det var nollpunkten, lägre gick inte att komma. Men det blev också en vändpunkt. Jag behövde ta mig i kragen, säger Marisol som dock vänder sig mot ”nidbilden", att det handlade om att åka till Köpenhamn och röja.

– Det var ett mörker, absolut, men det var inte bara dricka och sex, sex, sex. Det var mycket glädje och dans och roliga samtal på barer som vi inte har någon motsvarighet till i Sverige. Framförallt mötte jag människor som gav mig självförtroende och kärlek och som betydde otroligt mycket på min väg att till sist acceptera min transidentitet.

Två av dem är med i filmen. Alex och Pia, som utan smink och kvinnokläder heter Klaus och Peter och jobbar som trädgårdsmästare båda. Peter/Pia tvekade dock till att ställa upp framför kameran, då hen efter 45 år som trans, fortfarande har människor runt sig som inte vet.

– Många transpersoner går en evig kamp med sig själva. Jag har en annan väninna i Köpenhamn som har bränt upp alla sina grejer tre gånger och försökt att börja om som man, säger Marisol som har full förståelse för rädslan och tvivlet.

Själv har författaren upplevt att blickarna, gliringarna och det hotfulla har tilltagit under pandemin.

– För ett år sedan hade jag börjat känna mig ganska trygg på Malmös gator men nu märker jag en backlash. Om Malmö FF spelar och jag ska se matchen på en båt i hamnen, velar jag om jag verkligen ska göra det som Marisol. Om jag möter ett killgäng blir jag otroligt nervös. Jag är rädd att jag ska tappa det någon gång, bli riktigt arg och ge tillbaka fysiskt. Jag har en larmsprej i handväskan som inte är nådig att få i ansiktet.

– Det är väl i och för sig bra träning för dig som genom livet har agerat mycket i affekt, flikar Amanda in och vi inne på det som är kärnan i dokumentären och i den far och dotter-relation som redan innan Marisol hade sina skav. Och som fick Fredriks förstfödda att tänka ”ska han komma med det här nu också?”.

Amanda tar sats:

– Det har alltid varit så mycket centrerat kring pappa ända sedan vi var små. Jag vet inte… men alltid något. Skilsmässor, resor, försvinnanden. Det skulle vara på pappas sätt och den här ilskan som jag associerar med Fredrik som har tagit så mycket plats. Det har varit omöjligt för någon annan att äga ilska. Jag kan till exempel fortfarande inte bli arg.

Och, fortsätter hon, hur inspirerande det än är att ha en person i sin närhet som har modet att sträva efter att bli ännu mer full som människa, så har det inget med föräldraskap att göra.

– I dag fattar jag varför vi fick munkavle, ur en nykläckt transvestits perspektiv kan jag verkligen förstå. Men som pappa fattar jag inte hur man kan göra så. Marisol tog bort ansvaret genom att lägga det på oss. Ett ansvar som kommer som förälder, inte om du är man eller kvinna.

Fredrik och Marisol har gått ihop

Det är ett av de starkaste ögonblicken i filmen Marisol, när de två sitter på en trottoar i Prag och för första gången på riktigt pratar. Amanda som ställer frågorna rakt ut; om hur hennes pappa som haft så nära till raseriutbrott, kan vara så lugn och mjuk som Marisol. Hur han som gillar kött och har beställt öl på restaurangen, plötsligt väljer vin och fisk.

”Att du refererar till dig själv som olika personer är väldigt svårt. Jag vet inte, men du är väl EN”?, säger Amanda utan att få något klart svar från sin pappa.

I dag har det blivit tydligare, för båda.

– Jag tycker att det är mer en nu, säger Amanda. I början kunde pappa säga ”Marisol är si och Marisol gör bara så” men när man väl satte sig för att äta, till exempel, så stämde inte pappas bild av Marisol riktigt med verkligheten och det tycker jag att man ser också när ni är ute i Köpenhamn, säger Amanda och tittar mot sin far.

– Det är fortfarande stora starka och whisky med hela handen. Inte så fint i kanten. Men det kanske har blivit tydligare också eftersom Marisol är med varje dag numera. Det är nagellack oavsett om det är Fredrik eller Marisol.

Marisol nickar och säger att det under det senaste året har varit mer Fredrik än Marisol men en ”lite bögigare Fredrik” i meningen målade naglar, pärlhalsband och stretchjeans.

– Det är som att Fredrik och Marisol håller på att försonas och det känns bra. Då blir inte övergångarna så dramatiska. Jag går aldrig utan brösten men kan ta av peruken som Marisol. Men det är sällan Fredrik-Fredrik på det gamla sättet längre, utan nagellack och halsband - och med mansjeans.

– Jag hatar mansjeans, utbrister Marisol med ett skratt och tillägger att det är en helt annan sensualitet i kvinnokläder jämfört med de stora slängiga t-tröjorna och det stenhårda jeanstyget män ”ska” ha.

Vågar till och med stå för att hen föredrar ett mer klassiskt kvinnoideal.

– Många svenska kvinnor i min mammas och även Amandas mammas generation, har fått kämpa för att befria sig från tvånget att alltid vara vacker. Jag är medveten om det och har full respekt för den feministiska resan, men icke desto mindre dras jag till det eleganta och mer kvinn-kvinnliga, säger Marisol som dock inte säger emot när Amanda påpekar att ”Marre” är mindre gallskrikande i sin femininitet i dag.

– Det där diskreta läppstiftet hade du aldrig haft tidigare.

– Nej, men man lär sig också de kvinnliga koderna. Det finns transor som kan kliva på en buss klockan sju på morgonen i kortkort kjol och knallrött läppstift, och det är klart att det kan vara kul att provocera. Men om man själv ska må bra och flyta med så gott det går som trans är det ingen nackdel med en lite diskretare look.

Vilken sida hos Fredrik saknar du inte i Marisol, Amanda?

– Det finns ett skämt om att pappor alltid svarar ”ok.” och så har Fredrik varit också. Men nu är det ok med ett hjärta efter istället för en punkt. Man får mycket mer kärlek och många fler frågor nu. Fredrik var inte så jättebra på att se.

Inte hon heller alltid, medger Amanda Erixon Ekelund. Även om det handlade om okunskap snarare än fördomar när hon smått panikslagen gick hem och googlade och försökte förstå: Vill pappa bli en kvinna nu? Är det en operation vi har framför oss eller vad?

I den meningen blev dokumentären om pappans resa, en viktig väg framåt också för henne, hur jobbig processen än har varit och blev för henne som själv höll i kameran.

– Det har varit skitjobbigt stundtals men också väldigt bra att sitta i klipprummet och se mer konkret vad det handlar om för värld och inte bara få höra pappas version. Det har varit jätteviktigt för att komma i kapp.

Vill att tittaren ska släppa rädslan

Jag frågar vad de vill att publiken ska få med sig när de lämnar salongen, och Amanda svarar:

– Fredrik har varit en vit, privilegierad kulturman vilket gör att folk nog kan komma in med en spärr att ”det här ska inte få nå mig”. Men jag hoppas att man ska kunna släppa lite på den rädslan.

Hennes pappa är inne på samma spår.

– Det är inte så farligt att följa sin inre övertygelse, det kanske till och med är nödvändigt att riva de där murarna i ens inre för att bli fri, säger Marisol och tillägger:

– Men någon förhoppning finns också om att filmen ska göra det lättare för transpersoner i Sverige, att samhället blir öppnare och att skiten med gliringar och blickar försvinner.
***

Marisol om sitt namn:

”När jag tidigare i livet reste runt i Latinamerika träffade jag en kvinna på en bar i Chile som presenterade sig som Marisol. Jag tyckte att det var fantastiskt vackert. 30 år senare när jag började gå ut som transvestit i Köpenhamn utan att ha skapat mig ett kvinnonamn och en väninna frågade vad jag hette, bara kom det till mig. Marisol!”

Amanda om sin pappas beslut:

”Jag har varit i Köpenhamn och festat med transvestiter men hade inte haft någon nära. Det var mer okunskap än fördomar men jag fattade helt ärligt inte riktigt vad transvestism. innebar. Jag gick hem och googlade och försökte förstå: Vill pappa bli en kvinna nu? Är det en operation vi har framför oss eller vad?”

Marisol om cementerad manlighet:

”Min bästa transväninna i Malmö är elektriker och hårdrockare, en rätt tuff person, men när vi ses är det mycket kramar och hjärtan. Bland många av mina manliga vänner är det otänkbart. Om jag skulle råka knappa in hjärt-emojin eller skriva ”kram” och ser att jag är på väg att skicka, får jag panik. Det går inte.”