Eric Saade: "Efter vårdnadstvisten stängde jag av mina känslor"

Så mycket bättre-aktuella Eric Saade berättar att han var i treårsåldern när hans mamma och pappa skilde sig.

– Jag bodde hos mamma och pappa var en slags helgfarsa. Det var en utdragen vårdnadstvist som var påfrestande för alla parter, men det var en period och en förändring i livet som format mig till den jag är i dag. Jag tror aldrig jag visade eller uttryckte några speciella känslor och stängde nog den dörren under många år.

Eric tycker själv att det är märkligt, men det var faktiskt under inspelningen av Så mycket bättre som han första gången pratade öppet om vissa saker han upplevt.

– En del jag berättar där har jag inte ens pratat med mamma om. Det var just den biten, att prata offentligt, som jag var mest orolig för inför inspelningen. Sjunga, det kan jag. Men prata och helst

ganska utelämnande, eftersom det är ett program där man vill lära känna människan bakom artisten, var en enorm utmaning. Så sjukt nervös jag var för det! Att prata om känslor ligger inte riktigt i min natur men samtidigt blev det terapi. Så fort jag började prata kom allt igång av bara farten.

Började tidigt

När Eric var sex år gifte hans mamma om sig.

– Jag minns att jag sjöng på bröllopet och därefter fick jag sjunga på en massa kalas och släktträffar. Det finns egentligen ingen i vår släkt som är vidare musikalisk. Min musikalitet handlar nog främst om intresse och vilja. Jag spelade flera olika instrument som barn och när jag var tolv år började jag skriva egen musik. Även om det inte lät vidare bra fanns intresset för musik hela tiden där.

Eric vann flera talangjakter och fick skivkontrakt som 15-åring. 2010 var han med i Melodifestivalen med låten ”Manboy” och året därpå vann han tävlingen med ”Popular”.

– Folk trodde att jag typ slog igenom på en natt men då hade jag redan jobbat i fyra år. På den tiden ville många peta på mig och rätta till olika sidor av mig. När jag ser tillbaka ville jag bara göra min egen grej utan att alla runt omkring skulle lägga sig i. Folk förväntade sig att jag skulle agera som en vuxen men jag var ju inte vuxen. Visst måste man väl få ha brister när man bara är 18 år?

Eric menar att han under denna tid gjorde revolt, inte minst mot medierna:

– Jag var inte bästa vän med varken media eller skivbolaget, förklarar han.

Han berättar att han fortfarande känner sig ung men mer erfaren i sitt uttryck än andra 27-åringar i samma bransch.

– Jag har väl blivit vuxen, helt enkelt.

Efter Melodifestivalen blev Eric lite trött på att vara ”popkillen”.

– Jag blev rätt låg på

energi och tyckte att tillvaron var mörk.

Ett tajt gäng

2015 drog sig Eric tillbaka. Han kände sig osäker och tyckte han hamnat snett i musikvärlden. Men han hittade nya samarbetspartner och förändrade musiken, en stil han beskriver som ”smutsig pop med en vuxnare ton och uttryck”.

– 2016 släppte jag min nya musik och tyckte att det kändes befriande att jag vågade ta mig ur min bekvämlighetszon.

Efter den fasen var det läge att tacka ja till Så mycket bättre.

– Tidigare när de frågat har jag inte upplevt så mycket som jag velat – varken privat eller musikmässigt. Därför var det läge nu.

Tiden på Gotland var rolig, de medverkande blev ett tajt gäng där alla hängde med alla. Att få umgås med personer som älskar musik lika mycket var fantastiskt. Höjdpunkten var ändå mötet med Kikki Danielsson.

– Efter den historia hon berättade ser jag upp till henne, hon är otroligt beundransvärd. Kikki är ju också lite äldre än oss andra och orkade inte lika mycket, därför tog jag hand om henne lite extra, jag tycker om att ta hand om andra, berättar Eric.

Just nu jobbar han med material som ska ut nästa år. Privat har han varit ett par med modebloggaren Nicole Falciani i snart tre år.

Hur träffades ni?

– När hon intervjuade mig för en tidning. Jag fastnade för hennes kaxighet, jag gillar tjejer som har lite skinn på näsan.
Tror du på livslång kärlek?

– Ja, men jag tror det är ett aktivt val. Man kan inte alltid gå runt och känna sig nykär, man måste förstå vad kärlek handlar om och inse att det stundtals inte kommer att kännas bra. Men just då måste man hålla fast vid beslutet man en gång tog tillsammans. Jag vill inte ha ett sådant liv som mamma och pappa hade, har svårt att se mig som skild i 50-årsåldern.
Längtar du efter att bli pappa?

– Vet inte, jag är inte alls där i mitt sinne ännu.
Hur är din relation med dina föräldrar i dag?

– Efter allt kaos löste sig allt och jag har bra kontakt med båda. Alla har väl på något vis accepterat sin roll.
Vad är din största sorg?

– När min morfar dog 2008. Han betydde mycket för mitt tidiga musikliv. Han var så stark och positiv och var den som såg till att jag kom iväg på de där talangjakterna. Att han inte fick se mig vinna

Melodifestivalen och gå vidare i min karriär är sorgligt.
Hur har du bearbetat dina föräldrars tvist och din morfars bortgång om du inte vill prata känslor?

– Jag borde kanske gått i terapi, men jag har en förmåga att fokusera på det positiva och stänger ute

negativa känslor. Kanske är det så att de kommer ikapp mig senare i livet, men då hanterar jag det då. Varje människa väljer själv hur och vad man fokuserar på. Men nu har jag ju redan gått ut i Sverige med min livshistoria – så hädanefter kanske det blir lättare för mig att sätta ord på vad jag gått igenom?
Din pappa är uppvuxen i Libanon, hur har det påverkat dig?

– Att växa upp med två kulturer har gjort mig mer fördomsfri. I Kattarp där jag växte upp förekom väldigt mycket rasism, men jag var killen med det öppna sinnet. Jag fick det bästa av två världar. Jag tror inte min envishet är så svensk utan snarare libanesisk. Och så är jag inte så försiktig, i media till exempel, det är väl också ganska osvenskt. Jag har alltid sagt vad jag tycker, varit ärlig och rak.
Att ta hand om andra, varifrån kommer den egenskapen?

– Antagligen för att vi var sju syskon. Det handlade aldrig bara om mig, vi har alltid fått dela med oss och ta hand om varandra.
Bästa rådet du fått av någon?

– Pappa säger alltid ”Man måste våga för att vinna”. Och det tycker jag att jag gjort, inte minst när jag vågade kliva ur min bekvämlighetszon.
Hur vill du bli ihågkommen?

– Det enda viktiga är att min familj och mina vänner ska minnas mig som positiv och omtänksam. Sedan skiter jag ärligt talat i hur den offentliga sidan kommer att minnas mig.
Vad ger dig kickar?

– När man får bekräftelse för det man har skapat och får höra att folk älskar det man gjort. Det är viktigt att man aldrig slutar ta sådant där för givet.
Vilken är din värsta rädsla?

– Rent privat är jag rädd att det ska hända mina närmaste något. För egen del är jag så otroligt lyckligt lottad som får jobba med det jag älskar mest. Jag är så fri som man bara kan, och trots alla år som artist kan jag än i dag nypa mig i armen och bli jätteglad när jag hör att folk köpt biljetter till mina konserter och liknande.
Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag vill fortsätta att utforska och utvecklas inom musiken. Nu ska jag börja sjunga mer på svenska, det ger ju en annan ärlighet tycker jag. Jag hoppas att jag med min nya stil ska fånga upp både ny och gammal publik. Privat har jag och Nicole planer på att bo utomlands halvårsvis, det funkar ju bra med våra jobb. Jag är en varmblodig person och tål inte de kalla vintrarna här hemma. Vi har tittat på villor i Spanien, så vi får väl se …

Text och foto: Frida Funemyr
Artikeln publicerades först på Allas.se.