I en artikelserie lyfter Femina nu kvinnor som har drabbats av förlossningsskador. Läs även del 1: Filippa, 37, fick svåra förlossningsskador: ”Kändes som att livet var slut” , och del 3: Överläkaren Eva Uustal: ”Vi måste prata öppet om förlossningsskador”.

«»

I början av februari förra året genomgick Valeria Lundkvist, 25, en dramatisk förlossning med sitt första barn.

När vattnet till gick på ett hotell i närheten av Luleå sjukhus upptäckte hon nämligen grönt bajs i vätskan och insåg att det var bråttom.

Men trots att värkarna var kraftiga, och trots att vårdpersonalen på sjukhuset gav henne igångsättande medel, ville Valeria inte öppnas. Efter nästan ett dygn tog man i stället fram saxen.

De klippte två gånger med två olika saxar och använde sig dessutom av en sugklocka för att få ut barnet.

– Eftersom den första saxen visade sig vara slö sprack jag hela vägen till ändtarmen. I stället för två hål blev det ett stort, säger hon.

Jag var som fastbunden till sängen

Valeria beskriver hur sonen var knallblå och knäpptyst när de la honom på bröstet.

– Jag fick panik eftersom han inte skrek. Vårdpersonalen gav honom syrgas och bar iväg honom. Tydligen hade han fått vatten i lungorna, men mådde efter omständigheterna bra.

Själv hade Valeria tappat mycket blod och opererades några timmar efter förlossningen.

När hon vaknade igen kunde hon inte röra på sig.

– Jag var som fastbunden till sängen. Jag kunde inte ens luta mig fram och sträcka mig efter saker på bordet. Eftersom jag vanligtvis är så självständig var det jättekonstigt att vara så beroende av hjälp. Men barnmorskorna var helt fantastiska.

Trodde hon överdrev skadorna

Efter ett par dagar fick Valeria träffa en läkare som berättade att hon hade spruckit i underlivet. Hon fick även se hur det såg ut.

Som en kassler, berättar hon.

Men i stället för att få någon vidare vägledning eller uppfattning om hur allvarliga skadorna var, gav läkaren bara information om att det var väldigt noga att hon aldrig blev förstoppad. Under en period skulle det nämligen göra ont att gå på toaletten.

– Länge trodde jag att det var jag själv som överdrev hur illa skadorna var. Enligt dem var ju allt som det skulle vara.

Valeria tillsammans med sin son. Foto: Privat

För det var först när Valeria kom hem som hon insåg hur allvarliga skador hon hade fått. Första toalettbesöket efter förlossningen beskriver hon som ett rent helvete.

– Det var som en kniv i rumpan, ett öppet sår. Jag fick sitta i duschen i nästan en timme för att kunna gå på toaletten. I dag är det första gången jag inte gråter när jag pratar om det, säger hon.

Hänvisades till psykolog

Under de kommande månaderna var Valeria tvungen att genomleva samma helvete varje gång hon gick på toaletten. Inte heller kunde hon bära sin son eller gå promenader med honom. Eftersom hon var så pass begränsad tog hennes man pappaledighet under våren. När sommaren kom avslogs Valerias ansökan om sjukskrivning.

– Så länge man kan amma barnet räknas det tydligen som mammaledighet. På grund av mina smärtor har jag ibland inte kunnat sitta ner, i stället har jag ammat liggandes vilket har varit väldigt besvärligt, berättar hon.

– Som tur är bor min mamma nära och hon har hjälpt mig mycket när min man inte har kunnat vara hemma.

Kändes som att jag hittade på.

Upprepade gånger har Valeria upplevt att hon inte fått stöd från vården.

Hon berättar om en kirurg som hänvisade henne till en psykolog i stället för kirurgisk hjälp.

Kanske var det mycket som satt i hennes eget huvud?

Hon berättar om en läkare som körde in fingret i hennes rumpa så ovarsamt att hon inte kunde göra annat än att skrika rakt ut.

Läkaren verkade inte förstå varför hon hade så ont och ville därefter använda sig av en ultraljudsstav – men då bröt barnmorskan in och sa tvärt nej.

– Det var hemskt. Det kändes som att det var jag som hittade på saker. Jag mådde så dåligt, säger Valeria.

Togs på allvar av gynekologen

Så småningom träffade Valeria en läkare som sa att han misstänkte att hennes ringmuskel inte var hel utan i stället såg ut som en hästsko. Till slut kunde det dessutom bekräftas att hon hade ett öppet sår inuti rumpan. Under en period genomgick Valeria en botoxbehandling som skulle göra att ringmuskeln slappande av – ett ingrepp som däremot inte hjälpte.

I februari fick Valeria till slut tid hos en specialistläkare i gynekologi, och kände äntligen att hon hade träffat någon som tog hennes smärtor på allvar.

Enligt Valeria måste man våga prata om sina förlossningsskador – för att en förändring ska ske. Foto: Privat

– Gynekologen var så fantastisk och hade full koll. Jag bara sprutade av glädjetårar. Hon sa att jag skulle ta det lugnt och att hon skulle ta över från och med nu.

Snart stod det klart att Valeria inte bara hade svåra problem i rumpan – utan även i underlivet.

För att ens kunna undersökas ordentligt skulle hon bli tvungen att sövas med narkos.

– Gynekologen sa att det inte alls såg bra ut. Tydligen var det omöjligt att ens få in ett instrument.

Corona förhindrade ingrepp

Planen var att Valeria skulle genomgå en första undersökning under våren – och därefter genomgå flera operationer.

Men på grund av coronaviruset har alla ingrepp skjutits upp på oviss framtid. Ännu vet inte Valeria när hon kommer att kunna få hjälp – det enda beskedet hon fått är att hon ska höra av sig igen i september.

Valerias stora skräck är att hennes mellangårdsvägg ska hinna gå sönder under tiden hon väntar.

– Enligt gynekologen är den väldigt tunn. Om den spricker innebär det att jag kommer att bajsa vaginalt. Den går att laga, men problemet är ju ifall det dröjer innan jag får hjälp.

Förlossningsskadorna påverkar även Valeria och hennes mans samliv.

– Hela privatlivet kraschar vilket gör att allt blir ännu tyngre än vad det redan är. Det är så tragiskt, jag är ändå bara 25 år, säger hon.

– Jag vill också tillägga att jag i resten av mitt liv inte kommer att kunna kontrollera mina pruttar. Under det senaste året har jag dessutom läckt avföring. Förut gick jag alltid med ett par extratrosor, men det påverkade psyket så mycket att jag struntar i det nu. Händer något tar jag hand om det då.

Någon måste säga som det är.

En stor tröst för Valeria är att hennes son i alla fall inte fick några bestående men efter den dramatiska förlossningen.

– Jag är så lycklig och tacksam över att han har blivit en frisk pojke. Hellre tar jag emot smällen än låter honom göra det.

Sedan en tid tillbaka är Valeria med i en Facebookgrupp med tusentals medlemmar som också har drabbats av förlossningsskador. Vanligtvis läser hon mest andras inlägg och kommenterar nästan aldrig, men nu har hon fått nog.

– Jag är väldigt blyg som person och det är inte givet för mig att prata om det här, men det har kommit till en gräns. Jag är riktigt förbannad. Tidigare har jag alltid tyckt synd om sjukvården och tyckt att de gjort ett bra jobb, men när det kommer till förlossningsskador har jag upplevt att det är åt skogen. Då måste någon komma ut ur skalet och säga som det är.

LÄS MER:

Filippa, 37, fick svåra förlossningsskador: "Kändes som att livet var slut"

Frida, 33, födde barn – månader senare upptäcktes missen

Överläkaren Eva Uustal: ”Vi måste prata öppet om förlossningsskador”

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: