Jennifer Aniston: "Tanken på att skaffa barn skrämmer mig"
Jennifer Aniston är trött på att utmålas som en sorglig figur, bara för att hon vid 49-års ålder lever ensam utan man eller barn. Hon må ha två skilsmässor i bagaget, men är långt ifrån misslyckad – eller olycklig. Bilden av en ogift kvinna utan barn som inkomplett är snarare ett typiskt exempel på sexism – och det vore långt sorgligare att tvingas stanna i en relation som inte gör en lycklig, för att man inte vågar leva ensam. Det menar Jennifer Aniston i en ny intervju i amerikanska ELLE.
– Varför vill vi så gärna ha ett lyckligt slut? Vad sägs om en lycklig existens istället? En lycklig utveckling? Vi utvecklas alla hela tiden. Man behöver inte mäta lycka genom ett ideal som skapades på 50-talet. Vi pratar inte om män på det sättet, konstaterar Jennifer.
Så här berättar Jennifer Aniston om…
…sin uppväxt
Jennifer beskriver sin uppväxt som tuff. Hennes föräldrar skilde sig när hon var 9 år och hon levde därefter med sin mamma, som ofta var kritisk och utseendefixerad. Mamman kunde fälla sårande kommentarer kring Jennifers vikt eller säga att hon borde gå och sminka sig eller ta bättre hand om sitt yttre, berättar Jennifer Aniston.
”Min mamma sa sådana saker för att hon verkligen älskade mig. Det var inte att hon försökte vara en bitch eller förstod att hon orsakade djupa sår som jag skulle behöva spendera mycket pengar (på terapi, reds anm) för att komma över. Hon gjorde det för att det var det hon växte upp med.”
…sina äktenskap
”Mina äktenskap har varit väldigt framgångsrika, i min åsikt. Och när de tog slut var det ett beslut vi tog för att vi ville vara lyckliga – och ibland fanns inte lyckan kvar inom den relationen. Visst har det funnits svackor och alla stunder har såklart inte känts underbara, men i slutändan har vi bara ett liv och jag skulle inte kunna tänka mig att stanna i en situation på grund av rädsla. Rädsla för att vara ensam. Rädsla för att inte överleva.
Att stanna i ett äktenskap på grund av rädsla vore att göra ditt enda liv en enorm otjänst. Om man gjort allt man kunnat och relationen ändå inte verkar ha en chans att fungera, så är det okej. Det är inget misslyckande. Vi har en massa klichéer kring detta som vi behöver omvärdera och omformulera, för tankesättet är väldigt trångsynt.”
…sina tankar kring att bli mamma
”Tanken på att skaffa barn har alltid känts ganska skrämmande, ärligt talat. Vissa människor är helt enkelt skapade för att vara fruar och ha bebisar. Jag vet inte om det är så naturligt för mig. Men vem vet vad framtiden bär med sig när det gäller ett barn och ett partnerskap – hur det barnet kommer in i bilden…eller inte gör det? Nu med vetenskap och mirakel kan vi göra saker vid andra tidpunkter än vi kunde tidigare.”