Kajjan Andersson: Så uppfostrar du kroppspositiva barn
Under de senaste åren har kroppspositivismen varit en kraftfull motrörelse mot den snäva idealbild vi har om hur kroppar får se ut. Även om du personligen inte håller med så är det den bild som presenteras för oss om och om igen. Lever du inte upp till idealen duger du inte.
Författaren och journalisten Kajjan Andersson säger att det som nu har fått henne att skriva en bok om hur man ska tackla de här budskapen inför barn är att man måste börja tackla problemen från början.
– Det var dags att ta rörelsen till nästa steg. Kroppspositivismen har gjort mycket nytta genom att hjälpa vuxna personer som redan har de här såren och ärren, men hittills har det handlat om att släcka bränder. Jag kände att vi måste börja bygga rätt från början så slipper vi släcka bränder framöver, säger hon.
Kajjan är själv uppvuxen med bantning
Kajjan Andersson har själv varit kroppsaktivist länge, framför allt på Instagram. I boken, som heter Livsviktigt – en handbok i kroppspositivt föräldraskap, berättar hon bland annat om sin egen historia med självhat och ätstörningar. Hon växte upp under tidigt 1990-tal då bantning var svaret på alla viktfrågor och då ingen gjorde någon hemlighet av det.
– Det rådde en bantningsvurm! Tjocka personer skulle banta och man var väldigt kreativ när det gällde bantningen. Häcklandet av tjocka kroppar var helt normaliserat, till exempel i de Disneyfilmer som kom när jag växte upp och alla öknamn som man fick höra. Det var allmänt vedertaget, säger Kajjan Andersson.
Hon berättar att hon själv var ett tjockt barn och att hon redan i femårsåldern var medveten om begreppet bantning och vad det innebar. Bara något år senare hade hon uppfattningen att hon var tjock. Det här fick henne att fatta beslutet att börja banta.
Vad vuxna aldrig ska göra inför barnen
Att det vuxna säger och gör i barnens närvaro påverkar dem råder det inget tvivel om. Kajjan själv säger att hon påverkades av det hon hörde sina föräldrar säga, att de kritiserade sig själva och sin övervikt inför henne.
Hon säger att det här är det vanligaste felet föräldrar gör, ofta helt omedvetet, att kritisera sin egen kropp inför barnen och att prata om tjocka kroppar med negativa ord.
– Inte för att de vill illa, utan för att de inte förstår hur det påverkar barnen, säger hon.
Själv uppfattade hon att hon var påhejad från alla håll när hon bantade ner sin barnkropp 25 kilo mellan 6:an och 7:an. Det var ju svårt för många att se något annat än positivt i att ett överviktigt barn gick ner i vikt.
– Men när kroppen hade gått ner 25 kilo och inte ville släppa ifrån sig fler kilon bestämde jag mig för att bli ätstörd, berättar hon.
Bestämde sig för att bli bulimiker
Bantningen fungerade inte längre, och Kajjans nästa steg var att bestämma sig för att bli bulimiker, att kräkas upp det hon åt. Hon visste att ätstörningar var något farligt men steget var trots det inte så stort att ta. Det var trots allt bättre att vara bulimiker än tjock.
– Sedan är det ju en psykisk sjukdom som äter upp en inifrån. Jag hade tänkt det som en kur på kanske ett år, men den växte sig fast och sedan var jag sjuk i 20 år.
Kajjan Andersson fick hjälp från BUP, men eftersom hon inte var undernärd så fick hon inte prata med någon utbildad psykolog, utan var hänvisad till en skötare som nog ändå trodde att hon skulle må bra av att gå ner lite i vikt.
– I min behandling mot bulimi fick jag också tips på hur jag skulle gå ner i vikt, säger hon.
Hela den miljö och den kultur som hon växte upp i bekräftade hela tiden att hennes kropp var fel och hon säger att problemet ser likadant ut i dag. När bantningsvurmen var över fortsatte den egentligen bara att man kletade en hälsostämpel på allting. Att vara smal var hälsosamt.
En vanlig dag för många i dag innebär att den börjar med att man scrollar igenom Instagram och det är också det sista man gör när man ska somna. Hela tiden matas vi med bilder på smala kroppar som lever upp till de ideal som finns i samhället.
– Det är därför vi kroppsaktivister använder våra kroppar på det sättet. Man ska kunna välja bort annat och titta på våra bilder i stället när de vaknar och innan de somnar. Det går att omprogrammera hjärnan.
Boken vill räta ut alla frågetecken
Boken är tänkt för föräldrar, alla som jobbar med barn, alla som har barn runt sig och alla som någon gång varit barn – alla helt enkelt. Ett spår i boken är Kajjans egen berättelse och vad den har gjort med henne och det andra spåret är att vara en handbok för vuxna.
– Hur gör jag? Hur ska jag prata vid matbordet? Vad säger jag till mitt barn när hen kommer och säger att hen är ful eller tjock? Vi jobbar med alla de frågorna. Jag utgår från min egen resa mot självhat, men också utvecklingen av acceptansen. I boken får man hela tiden löpande förslag på lösningar. När man har läst den vill jag inte att det ska finnas några frågetecken kvar, bara utropstecken.
Här kan du köpa boken:
Foto: Gabriel Liljevall
Läs mer: