Kajsa Franke bytte karriär: "Det är aldrig för sent att börja om"
KAJSA FRANKE
Ålder: 44 år.
Familj: Maken Petter, 46, jurist och döttrarna Elsa, 15, Ebba, 12, och Edit, 8 år.
Bor: Villa i Halmstad.
Yrke: Kyrkvaktmästare. I grunden turismutvecklare och säljare.
När jag och min man lämnade Stockholm för att bosätta oss i Halmstad längtade vi efter ett lugnare liv. Jag jobbade som säljare för en affärsresebyrå och karriären gick bra, men tempot i Stockholm var så högt. Med två små barn lockades vi av möjligheten att bo nära mina föräldrar i min gamla hemstad. Där skulle vi ha råd att köpa hus och kanske ha en egen trädgård.
Min man blev erbjuden en tjänst som rådman vid Halmstads tingsrätt år 2008 och då tog vi chansen. Jag fick jobb som säljare på Hallandsposten och tyckte att det var jätteroligt i början. Det var mycket fokus på prestationer och sälj, men jag gillade ju pulsen.
Jobbet dränerade mig på all energi.
Jag jobbade hårt och framgångsrikt, men kunde känna att någonting skavde inombords. Jag förväntades sälja produkter som jag inte själv trodde på, och ett provisionsbaserat löneupplägg gjorde inte det hela bättre.
Under den här perioden blev det allt rörigare inom tidningsbranschen, inte minst inom dagspressen. När en stor mediekoncern tog över blev det ännu värre. Jobbet dränerade mig på all energi. Min motivation svek mig och jag kände mig otillräcklig. När jag kom hem fanns heller ingen ork kvar för mina döttrar. Känslan av att varken räcka till på jobbet eller hemma tärde.
Jag fick aldrig tid att tänka klart och kunde inte fatta några kloka beslut när jag hela tiden var så uppe i varv. Jag hade tappat kontakten med mig själv.
Men så kom en oväntad vändning. På grund av tidningens dåliga ekonomi erbjöds ett antal personer avgångsvederlag. Till och med jag som bara var 39 år omfattades av erbjudandet – och jag tvekade inte en sekund. Jag hade gått omkring med negativ stress under en lång tid och såg detta som en fantastisk möjlighet.
Det första jag gjorde var att ta med min mamma och min tvååriga dotter Edit till Florens. Ända sedan jag i 20-årsåldern jobbade på en vingård i Toscana har Italien haft en stor plats i mitt hjärta. Resan till Florens var underbar och lyckokänslorna höll i sig när jag kom hem. I ett halvår var allting toppen. Jag upplevde en otroligt stark känsla av frihet, allt kändes lätt och jag såg väldigt positivt på framtiden. Jag hade ingen direkt plan, men oroade mig inte ett dugg. Med ett bra CV i ryggen såg jag bara möjligheter.
Så småningom hann verkligheten ikapp mig. De sex månaderna med betald lön var slut och jag behövde ett jobb. Det enda jag säkert visste var att jag inte ville arbeta mer som säljare.
Men det visade sig att letandet blev trögt. Jag sökte några högskoleutbildningar på måfå, men eftersom jag egentligen saknade motivation att plugga rann det ut i sanden. Jag gick en distanskurs i copywriting men inte heller det genererade några jobb. Hopplösheten kom över mig – tills jag fick en idé.
Eftersom jag från början är turismutvecklare och har erfarenheteter från resebranschen ville jag utnyttja detta. Jag sökte starta eget-bidrag och drog igång ett företag med inriktning på att paketera boende och upplevelser till besöksnäringen. Business Sweden, som hjälper svenska företag att expandera internationellt, blev intresserade och det fanns pengar att investera i turism från politiskt håll. Förväntningarna var höga, både från mig själv och andra i branschen. Men det gick för fort.
Jag blev rädd för den jag hade blivit. Vart hade livslusten tagit vägen?
Med stor sorg insåg jag att min önskan att få balans i livet och vara en närvarande förälder inte skulle gynnas av att jag blev egenföretagare i en mycket krävande bransch. Det var allt eller inget som gällde, och jag var inte beredd att offra familjelivet. Jag drog i nödbromsen och lade tvärt ned hela projektet.
Sedan rasade jag totalt. Kände mig helt misslyckad. Att lägga ned det jag satsat så mycket tid och kraft på kändes som ett enormt nederlag och jag kände mig bara helt tom.
Jag hamnade i en djup depression. Jag blev rädd för den jag hade blivit. Vart hade livslusten tagit vägen? Det enda jag ville var att komma framåt, att gå vidare, men jag visste inte hur eller vilka steg jag skulle ta.
Räddningen blev de dagliga promenaderna med min hund, som tvingade mig ut. Och barnen. Jag fortsatte att grubbla på hur jag skulle kunna hitta ett någorlunda stimulerande arbete som samtidigt skulle tillåta tid för mina egna intressen. Ett jobb som skulle kännas meningsfullt och långsiktigt, men som inte skulle sluka all min energi. Jag ville verkligen finnas där för mina döttrar. Man har ett visst antal år på sig för att bygga en bra relation med sina barn. Den tiden är svår att ta igen i efterhand.
På Arbetsförmedlingen tipsades jag om en ettårig trädgårdsutbildning i Båstad. Även om jag alltid har älskat att påta i trädgården har jag aldrig tänkt på det som något jag skulle kunna jobba med ”på riktigt”. Men i januari 2016 påbörjade jag utbildningen Grundkurs Trädgård, och sakta började livsglädjen komma tillbaka. Visst var det tufft att pendla till Båstad, få studiero och att ha mindre pengar att röra sig med, men nu hade jag ett mål i sikte.
Det gjorde mig gott att få arbeta fysiskt och att vara mycket utomhus. Jag var så trött på att sitta framför en dator och att möta krävande kunder. Genom min praktik på en kyrkogård öppnade sig en helt ny värld. Jag insåg att det fanns utrymme för kreativitet även där, och den lugna miljön gjorde mig gott.
Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag äntligen hamnade rätt
Precis när jag var klar med min utbildning, i december 2016, dök det upp en ledig tjänst som kyrkvaktmästare i Holm, utanför Halmstad. Jag sökte och fick jobbet!
Det märkliga är att mina farföräldrar bodde där och är begravda på kyrkogården vid Holms kyrka. Kopplingen till mina rötter har betytt mer för mig än vad jag först kunde ana. Det har gett mig en mening och ett sammanhang.
Min rastlösa personlighet har fått lära sig att arbeta och fungera på ett helt annat sätt. Om inte häcken blir färdigklippt i dag fortsätter jag bara i morgon. Jag accepterar att det är lite långtråkigt ibland. Samtidigt innebär jobbet som kyrkvaktmästare en stor variation. Jag klipper gräs, beskär buskar och träd, ser till gravarna och gör det fint i kyrkan. Jag ringer i klockan, tänder ljus, dukar fram till nattvard och putsar silver.
Det känns fint att möta människor i olika livssituationer, i glädje och sorg. Om man själv har gått igenom svåra perioder så är det lättare att hjälpa andra. Ofta är min roll att bara lyssna, som när jag småpratar med någon på kyrkogården.
Jag har börjat förstå kyrkoåret och har fått lära mig den kyrkliga liturgin, till exempel varför man har olika färger vid olika högtider. Min resa har gått väldigt mycket inåt, och i dag har jag en tro på Gud. Att delta i gudstjänst och sjunga psalmer ger mig samma återhämtning som yoga och meditation, vilket jag tidigare ägnade mig åt.
Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag äntligen hamnade rätt. Det har gett en helt annan livskvalitet att ägna mig åt ett jobb som betyder något för andra. Vår verksamhet handlar inte om att dra in så mycket pengar som möjligt, och jag kan se mig själv åldras i det här yrket.
Mina barn säger att jag är lugnare och verkar mer lycklig. Jag tror att de upplever mig som en förebild som vågade göra denna förändring. Och jag har egentligen inte förlorat någonting, inte ens när det gäller lönen. Skillnaden är marginell.
Det har varit en tuff resa, men jag är så glad att jag gjorde den. Livet är för kort för att inte på allvar fundera över hur man vill leva det.
FOTO CHRISTEL LIND
Kajsas nystarts-råd!
• Ge dig själv möjlighet att grubbla över dina livsval och försök att hitta kontakten med ditt innersta. Det kan vara svårt i en väldigt stressig tillvaro.
• Ta reda på vad du verkligen skulle vilja göra i stället och hur du ska komma dit.
• Försök förändra något som för dig lite närmare målet. Det kan vara alltifrån att byta yrke till att gå ned i arbetstid. Men förhasta dig inte.
• Involvera familjen och/eller nära vänner om du står inför förändring och var inte rädd för att ta professionell hjälp. Exempelvis är präster och diakoner vana vid vägledande samtal och kan slussa dig vidare om det behövs.
• Det är aldrig för sent att sätta sig i skolbänken. Om du verkligen vill något så kommer du att fixa det. Men det krävs verkligen en hundraprocentig insats, i synnerhet om du lever med barn.
• Tänk på att allt inte måste hända innan du fyller 40 (eller 50)! Det kan kanske vara värt att ha ett halvbra jobb under en period för att hinna med familjen och ha balans i livet = må bra.
Denna artikel publicerades först i Femina nummer 08/2019.