Annons

Annons

Michael Bindefeld om surrogatprocessen: ”Vi hade en enorm barnlängtan”

Michael Bindefeld om surrogatprocessen:

Michael Bindefeld och kärleken Nicklas gick igenom en lång och känsloladdad process för att bli föräldrar till lilla Simeon. I Babyzpodden berättar kändisfestfixaren öppet om den barnlängtan de hade och relationen de fortfarande har med surrogatmamman i USA.

PR- och tv-profilen Michael Bindefeld blev pappa tillsammans med maken Nicklas Sigurdsson den 31 juli 2016, när sonen Simeon föddes – genom en surrogatmamma. I podden Babyzpodden med Karin Ehn och Carina Rylander berättar han nu öppet om den känslosamma resan.

Annons

– Man ger sig inte in i det där om man inte har en stark längtan efter barn. Och vi hade en enorm längtan, säger han i podden.

Läs även: Micael Bindefeld gifter sig – höll kärleken hemlig i 20 år

Festfixaren var hemligt homosexuell fram till det året, när han blev tvungen att gifta sig med pojkvännen Nicklas för att den som inte biologisk var släkt med pojken skulle få adoptera honom.

– Vi hade inte gift oss om det inte varit för den legala aspekten att vi båda ska bli föräldrar. Det kanske låter lite osexigt, men så är det. Vi har aldrig haft något behov av att gifta oss, sa Bindefeld till DI Weekend då.

För Michael och Nicklas var det aldrig aktuellt att försöka få barn tillsammans med en tredje part, vilket flera samkönade par idag gör.

– Dels vill vi, lite konservativt kanske, att våra barn ska ha två föräldrar och inte fler. Sen har vi i vår direkta närhet sett flera olika familjekonstellationer, där man har både en tredje eller fjärde förälder, och ibland har det funkat bra, ibland har det varit rörigt och ibland har det blivit väldigt rörigt. Vi ville eliminera den risken för att ge vårt barn en större trygghet, förklarar Michael Bindefeld.

Läs även: Kändismäklaren Fredrik Eklund har blivit pappa – till tvillingar

Han är övertygad om att för honom och Nicklas var det bästa sättet att bli förälder just genom surrogatmamma. Ett problem för manliga samkönade par är just att det saknas någon som kan bistå med ägg och någon som kan amma. I Sverige är det lagligt för samkönade par att adoptera ett barn – men det finns inga barn att adoptera, då många adoptionsländer vägrar adoptera bort barn till samkönade par.

För den som har råd och vill använda sig av surrogat så finns det samordnare eller agenter som även agerar i Sverige, berättar Michael Bindefeld. De har kontakt med äggdonatorer, surrogatmödrar, kliniker, advokater etc i andra länder. Men paret Bindefeld/Sigurdsson ville sköta alla kontakter själva.

När det handlar om en surrogatmamma är hon inte släkt med barnet – ägget kommer inte från henne utan från en donator.

– Vi vet inte vad donatorn heter, vi kan inte kontakta henne, vi har inga personuppgifter. Men annars vet vi nog mer om henne än hon vet själv, haha, säger Michael.

Förutom uppenbara saker som längd, hårfärg och sjukdomar vet paret även hennes skolbetyg, intressen, hennes föräldrar och mor-/farföräldrars livslängd. Michael beskriver det som en liten utredning om varje donator.

Läs även: Annika Leone och Cilla Holm startar podd om barnlängtan

Och det var viktigare med rätt donator än rätt surrogatmamma, berättar Michael. Ägget blir ju trots allt 50 procent av barnets genuppsättning, medan surrogatmamman ”bara” bär barnet i nio månader. När det gäller genuppsättningen är det även viktigt att försöka hitta någon vars dna komplementerar ens eget, vilket är en lång process som kan ta flera år.

Surrogatmamman hittades i USA, där det finns kliniker som förmedlar surrogater till barnlösa par, och som har en rating efter hur många lyckade födslar per hundra ”insättningar” de har.

Agenten screenar sedan den blivande surrogaten och hon testas för droger, hennes brottsregister kollas och djuplodande intervjuer utförs.

Har fortfarande fin kontakt

– Vi hade allting klart med en kvinna som vi kände stort förtroende för, vi hade ett fryst embryo och sen precis innan insättningen visade det sig att hon led av en sjukdom som kan smitta barnet vid förlossningen och bli allvarligt.

Väntan på att kvinnan skulle bli frisk blev till slut för lång och paret fick byta stat, med nya regler och premisser och juridik. De fick börja om från början – men då gick det. Idag har paret fortfarande fin kontakt och skypar med surrogatmamman från Arizona.

Hur följde ni graviditeten?

– Hon skickade filmer och bilder på magen, vi skypade. Man kunde få ultraljudsfilmer där fostret rör sig. Det var en fantastisk period – det är det ju för alla föräldrar. Men det var också fantastiskt för att ingen visste någonting. Det var en utmaning och något fint att få hålla det för oss själva.

Michael och Nicklas ville undvika spekulationer i medier, ryktesspridning, närgångna frågor och ifrågasättande, därför höll de graviditeten hemlig. Samtidigt fanns hela tiden oron för att något skulle hända barnet.

– Jag är oroligt lagd av naturen. Vi har skrivit på så många kontrakt och avtal och papper att det är helt vansinnigt – och alla de här pappren slutar alltid med att ansvaret är helt vårt och det finns inga garantier, berättar Michael.

Hela anknytningen till det blivande barnet skedde på elektronisk väg. Paret var inte i USA och hälsade på av olika, bland annat juridiska, skäl, men tack vare att surrogatmamman var så öppen och givmild av information och fakta kring barnets utveckling blev det ändå en fin upplevelse för Michael och Nicklas.

– Hon hade ett härligt sätt att se på vår relation och sin egen plats i den relationen. Hon älskar att vara gravid och ville gärna hjälpa andra att få barn.

Förlossningen blev dramatisk

Förlossningen satte igång direkt efter en av Michaels tv-inspelningar. Han minns att de körde som galningar genom öknen, när de kom fram var allt lugn och bra – det var ett falsklarm. Men läkaren ville sätta igång henne ändå. Man gav epidural och läkaren sa att de kunde gå och lägga sig, de skulle vara en familj lagom till morgonen.

04:45 väcktes de av läkaren som sa att de måste komma fort, det var akut. Då skulle de ta hål på hinnorna för att sätta igång förlossningen ytterligare. Det visar sig då att Simeon har vridit på sig i magen, och där hans huvud tidigare legat låg nu hans fot. Det gick inte att vrida tillbaka honom. Simeon förlöstes med ett akut kejsarsnitt.

Simeon mådde tack och lov bra, och surrogatmamman repade sig fint efteråt, men hela händelsen blev dramatisk för Michael och Nicklas.

Surrogatmammans mamma fick vara med i operationssalen och tog bilder från förlossningen. Michael och Nicklas fick vänta utanför av juridiska skäl. Men Simeon kom ut till dem direkt han var född och paret fick hålla honom i sina armar.

Två dygn fick Simeon vara kvar på sjukhuset, och surrogatmamman pumpade mjölk åt honom som Michael och Nicklas kunde mata med. Simeon var tre veckor när de åkte tillbaka till Sverige.

När paret träffade surrogatmamman för sista gången sade hon något som slog rot i Michaels hjärta: ”We’re not blood, and yet we will always be family”.

Svårast i Sverige

Första tiden hemma beskriver Michael som relativt odramatisk. Det gick snabbt att lära sig vad Simeon ville ha och behövde av dem, och han och Nicklas fick hjälpa varandra att bli pappor.

– Vi var väldigt noga med tider, hade minutschema och märkte att det funkade väldigt bra, han gillade det. Han har sovit när han ska. Nu är han 1,5 år och sover 12 timmar per natt när han lägger sig när han ska. Och han äter massor, berättar Michael Bindefeld.

Läs även: Pia Johansson om barnlösheten: ”Ett trauma”

Michael beskriver Simeon som ett bra ”första barn”. Han är lugn, trygg, social och glad. Michael tycker att allt går bra, men oroar sig är hur Simeon själv kommer att uppleva sin uppväxt.

Enligt en juridisk överenskommelse har Simeon rätt att få veta om sitt biologiska ursprung och vem hans biologiska mamma (äggdonatorn) är och kan kontakta henne när han fyllt 18 år. Paret planerar att vara helt öppna med Simeon om den barnlängtan de hade och vägen till att bli föräldrar.

Michael berättar också att de största komplikationerna genom det hela har paret stött på i Sverige.

– Det finns ju varken politiskt, juridiskt eller informationsmässigt någon förberedelse för de här barnen som kommer till världen likt Simeon. Bara att få ett personnummer! Man kan inte ens gå på bebissim utan att ha ett personnummer i Sverige. Det finns liksom ingen praxis för det, och det känns som att vi ligger långt efter andra länder.

Att Sverige inte anpassar sig mer tror Michael endast skadar.

– Ofrivilligt barnlösa par, oavsett om de är samkönade eller inte, kommer att fortsätta leta sig till andra länder där de kan utföra såna här procedurer och det kommer att fortsätta komma surrogatfödda barn till Sverige. Då måste vi också ha en större förberedelse för hur vi tar emot de här barnen. Jag önskar att det funnits en tydligare struktur, i USA är detta väldigt odramatiskt. Här vågar ingen fatta några riktiga beslut, säger han.

Källa: Babyz podcast  Foto: IBL, Instagram

 

Artikeln publicerades först på MåBra.

 

(420)
(0)
Mejla

Annons


Annons


Laddar