Oscarsnominerade Olivia Colman: ”Det behövs lite sorg mitt i allt det roliga”
OLIVIA COLMAN
ÅLDER: 44 år.
YRKE: Skådespelerska.
FAMILJ: Maken Ed Sinclair,
tre barn.
BOR: London.
AKTUELL: I tv-serien The Crown, säsong 3, och biofilmen The Favourite (där hon spelar
det tidiga 1700-talets engelska drottning Anne). Nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för The Favourite.
TIDIGARE ROLLER: I The Night Manager, Broadchurch, Mordet på Orientexpressen, The Lobster.
PRISER: Bland annat en Golden Globe för The Night Manager, Venedigfestivalens pris för bästa skådespelerska för The Favourite och en Bafta Award för Broadchurch och för The Favourite.
SÅ FORT JAG LÄST MANUSET till The Favourite tänkte jag ”Den här måste jag göra”. Det var en glädje att spela drottning Anne. Hon har ett så oerhört lågt självförtroende, hon vet inte om det finns någon som älskar henne. För mig var det kul att ha sex med Emma Stone (skratt). Och hon och jag och Rachel Weisz gillade verkligen varandra och hade så kul.
ATT SPELA TVÅ DROTTNINGAR samma år är ett fantastiskt och icke planerat sammanträffande. Jag hoppas att jag inte kommer att göra någon besviken. Men de båda är inte särskilt lika, och jag tror inte att Elizabeth har något att lära från Anne.
JAG MINNS HUR DET VAR att inte ha något jobb, så det känns fortfarande hårt att numera behöva tacka nej. Samtidigt ser det nog ut som om jag jobbar mer än jag verkligen gör. Min familj är alltid min högsta prioritet och jag har mer tid hemma än vad de flesta med vanliga jobb har. Jag gillar inte att vara borta från dem, så enkelt är det.
MAN KALLAR MIG ”nationell skatt”, samma som man sagt om bland andra Judi Dench tidigare. Jag känner mig inte riktigt redo för denna fina titel ännu. Jag vet att det sägs det med värme och omtanke, men det får mig att undra om jag är i slutet av min karriär. Det känns ju som om jag bara har börjat!
MIN FÖRSTA STÖRRE TEATERROLL gjorde jag som 16-åring, och då kändes det så rätt. Jag visste att skådespeleri var yrket för mig. Medan jag jobbade som sekreterare och städerska samtidigt hade jag siktet helt inriktat på skådespeleriet. Att kunna kalla mig skådespelare var det jag ville helst av allt. Mina föräldrar stöttade mig, mamma sa ”ge det ett år”, och jag svarade ”jag kommer att ge det tio år”.
JAG HAR LITE SVÅRT FÖR detta med att vara berömd. Det känns konstigt när främmande människor tittar på mig och då är hemmet min tillflyktsort. Så länge jag har Ed och pojkarna är allt lugnt. Vi går inte ut mycket. Så fort jag vunnit mitt pris på Bafta-galan sa jag till Ed att jag ville åka hem, så klockan tio på kvällen satt vi där och drack te.
AV KÄRLEKSSCENER blir jag nervös och generad och börjar lätt att fnittra. Jag förstår inte hur andra klarar av det, så jag försöker att undvika det. Som tur är spelar jag sällan sådana roller.
KOMEDIER ÄR ALLTID KUL, men det behövs också lite sorg mitt i det roliga. Om alla är lyckliga hela tiden blir det rätt tråkigt. Det är som salt och karamell – man tror inte att de ska passa ihop men det gör de.
AV GUNNAR REHLIN
FOTO TT
Denna artikel publicerades först i Femina nr 03/2019 – som finns ute i butik just nu!