Patrik Svensson om Ålevangeliet: "Det gåtfulla lockar mig"
Jag var inte många år fyllda när jag såg tv–serien Bombi Bitt och jag med en ung Stellan Skarsgård i huvudrollen, men jag glömmer aldrig en scen i första avsnittet Fiskafänget. I den står Bombi Bitt i en rank liten eka på en å i den skånska natten för att fånga gammelålen, en sägenomsusad best som sägs vara flera hundra år gammal. Plötsligt dyker ålen upp i skenet från lyktan i ekans akter, den är enorm och har horn och ser ut som en varelse från underjorden. Jag trillade nästan ur soffan av ren förskräckelse och sedan dess har jag haft en något avvaktande inställning till ålar. Samma filmscen finns också beskriven i Patrik Svenssons fantastiska bok Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (reklamlänk), en bok redan sålts till över trettio länder och fått stora bokförlag världen över att bjuda över varandra. Nu har den dessutom tilldelats Augustpriset som Årets svenska fackbok.
– Det är en berättelse som har vuxit fram de senaste åren, säger Patrik Svensson. Jag ville låta den naturvetenskapliga historien om ålen spegla sig i min egen historia om mig och min far och min uppväxt. Jag och min far fiskade mycket ål tillsammans när jag växte upp.
Vi möts i Malmö där Patrik bor sedan många år och där han arbetar som kulturjournalist på tidningen Sydsvenskan. Han är uppvuxen i nordvästra Skåne, där det finns åar och sjöar med ål. På bokens baksida kan man läsa: ”Ålen, Anguilla anguilla, är ett av de mest gåtfulla djur som naturen skapat. // En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och nu dör den ifrån oss, utan att vi riktigt förstår varför”.
– Den dör ut och den dör ut snabbt, beståndet har minskat med mer än 95 procent på bara fyrtio år. Om det fortsätter så här kan ålen mycket väl vara utdöd under vår livstid. Det finns flera olika förklaringar, men forskarna vet fortfarande inte vilken som är den viktigaste. Mycket omkring ålen är fortfarande ett stort mysterium, det är också en av anledningarna till att jag ville skriva den här boken, säger Patrik.
Inget vet hur ålar fortplantar sig
Ålen har fascinerat människan i tusentals år. Filosofen Aristoteles funderade alltså redan på sin tid, främst över djurets uppkomst. Ingen hade någonsin sett det fortplanta sig och han spekulerade i att ålarna kom till av sig själva i bottenslammet på havet. En ung Sigmund Freud spenderade en hel sommar i italienska Trieste med att sprätta upp ålar för att försöka hitta deras fortplantningsorgan, men till ingen lycka. Patrik funderar försiktigt över att Freuds frustration möjligen fick honom att växla över från naturvetenskapen till psykoanalysen, människornas kärleksliv var ju så mycket enklare att begripa sig på än ålens.
– Än i dag har ingen sett ålar fortplanta sig, man bara tror sig veta att de gör det någonstans på djupen i Sargassohavet, nordost om Kuba. Man har sänkt ner mikrofoner och uppfångat ekon som man tror härrör från vuxna ålar, men man har inte lyckats fånga eller fått syn på några. Det enda man vet är att på den platsen i världen är ålynglen som allra minst och det är tack vare den danske marinbiologen Johannes Schmidt, som i början av 1900-talet seglade runt i nästan tjugo års tid och fångade in ålyngel.
Ålens olika metamorfoser hör till djurlivets märkligaste. Ålynglen (som kallas leptocephalus) är genomskinliga och färglösa, bara ögonen är svarta. De far med havsströmmarna mot Europa och simmar upp i floder och sjöar där de med åren förvandlas till meterlånga gulålar, och i vissa fall kan bli mycket gamla. I den sista metamorfosen förvandlas de till silverålar (kallas också blankålar), där fortplantningsorganen utvecklar sig och magsäcken sluter sig samman, och så simmar de tillbaka den långa vägen till Sargassohavet, utan att äta något på vägen, och fortplantar sig. Och efter fortplantningen, då dör de.
En berättelse om Patriks eget ursprung
– Det gåtfulla lockar mig mycket, att skriva om vetenskap men samtidigt bejaka det mystiska i tillvaron som inte riktigt går att greppa. I stället för att fokusera på vad vi vet, tycker jag det är mer spännande att ställa frågan, hur vet vi det? Och vi vet fortfarande inte allt om ålen, den gömmer sig bokstavligen för människans kunskap, dold i havsdjupen, konstaterar Patrik.
– Ålen är en varelse som är mycket äldre än människan, man talar om att den är över fyrtio miljoner år gammal. Vissa forskare menar att det är därför den fortfarande fortplantar sig i Sargassohavet, en gång i tiden låg den platsen mycket närmare land.
Patriks berättelse om ålen är också en berättelse om hans eget ursprung, ålens metamorfoser en metafor för den egna uppväxten.
– Ålen har genomsyrat min barndom och min relation till min pappa, men det är någonting som jag har förstått först på senare år. Vi fiskade bara på fritiden, det handlade absolut inte om något yrkesfiskande, och det var bara han och jag. Mina två systrar gjorde andra saker med pappa.
Pappan arbetade som asfaltsläggare, ett tungt jobb. Ålfisket var hans sätt att koppla av.
– Vi kunde gå och fiska i skymningen, lägga ut bete och återvända tidigt på morgonen för att se om vi fått något. Vi var varandra nära där utan att prata så mycket, nära i det vi gjorde tillsammans, i upplevelsen.
Det finns ett tydligt klassperspektiv i berättelsen. Patrik börjar på universitetet, lär sig nya koder och går en annan väg än föräldrarna som kommer från arbetarklass utan akademiska traditioner.
– Jag började försörja mig på att skriva, det var en främmande värld för pappa och mamma. Den här boken är också en återkomst till mitt ursprung, till en plats jag lämnade. Man växer upp, man frigör sig, men för väldigt många människor kommer förr eller senare det här behovet av att återvända, om inte bokstavligen så i alla fall i en slags tankevärld. Man vill förstå var man kommer ifrån, och sluta fred med det. Man pratar om att skriva sig hem, och det är väl det jag har gjort.
Tog tjänstledigt för att skriva
Hösten 2017 tog Patrik Svensson tjänstledigt för att skriva. Julen 2012 hade han skrivit en essä om ålen för Sydsvenskan och alltsedan dess hade det legat en tanke i bakhuvudet att det kanske fanns en bok där. Till slut blev det av.
– Man kan tycka det är lite konstigt att jag kallar den för ”evangelium” – det betyder ju bokstavligen glädjebudskap – om en varelse som håller på att dö ut. Men även de kristna evangelierna handlar om döden, om Jesus död och återuppståndelse. Kärnan i den kristna tron är att även när Jesus dör, så kommer han att finnas med oss i all tid. Och jag som inte är troende kan känna att jag kan tro på kärnan i det budskapet, att de döda finns med oss även när de är borta. Så länge vi tänker på dem, så länge vi minns dem, finns de kvar.
Patrik menar att detsamma gäller för ålen.
– Jag hoppas ju att ålen inte ska dö ut, men det är också fullkomligt nödvändigt att vi tänker på den, minns den, lär oss saker om den. Vi behöver inte tycka om den, men vi måste bry oss om den.
Förra sommaren skickade Patrik in manuset till Albert Bonniers Förlag.
– Till min stora förvåning blev de snabbt intresserade. Jag var väldigt osäker på om en bok om ålar skulle gå att publicera, ämnet kändes smalt. Men de gjorde en översättning till engelska för att visa upp på bokmässan i London i mars i år, och där blev intresset enormt stort, vilket kändes både märkligt och overkligt.
Utländska förlag slogs om boken
Han var själv inte med på mässan, utan satt hemma i Malmö när det började plinga i mobilen om olika budgivningar.
– Skrivandet är ju ett mycket vardagligt jobb, man sitter i sin ensamhet, och så händer detta. Ett stort förlag i New York ville ha rättigheterna för USA, ett annat i Frankrike, ett i Tyskland, och flera andra förlag i andra länder.
Nu senast blev det klart med Japan. Jag är naturligtvis fruktansvärt glad, men jag är också lite rädd för att förväntningarna blir för höga, jag vill att läsarna ska bilda sig en egen uppfattning. Men det är förstås ett lyxproblem, de förlag som köpt rättigheterna har ju läst, och de måste ha tyckt om den.
Patrik vill gärna skriva fler böcker och i och med framgången med Ålevangeliet kommer det att bli lättare att få tid till det.
– Det är så otroligt fascinerande att få gräva ner sig i ett ämne på det här sättet, det är som att en skattkammare öppnar sig – var sak du läser för vidare till någonting nytt. Även om ålen var ett till synes smalt ämne så hittade jag fram till ett överflöd av spännande, fantastiska berättelser.
Min sista fråga till Patrik Svensson kommer av sig självt:
När åt du ål sist?
– Jag tycker om rökt ål, det är gott. Men jag har inte ätit ål sedan jag började skriva boken. Det är en principsak, man bör inte äta ut rotningshotade djur. Därför skulle jag inte ha någonting emot ett totalt fiskestopp.
PATRIK SVENSSON
ÅLDER: 47 ÅR.
BOR: I Malmö.
GÖR: Kulturjournalist på Sydsvenskan, författare.
AKTUELL: Gör författardebut med Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (reklamlänk) (Albert Bonniers Förlag).
FAMILJ: Sambo, två barn på 9 och 13 år.
HOBBY: Fiskar med barnen, men inte ål.
AV KENNETH GYSING
FOTO EMIL MALMBORG