Mamma Ulrika Rogland tillsammans med sin dotter Nora i deras hem i Malmö.

Det började redan i förskolan. Under en hel rast cyklade två jämnåriga flickor efter Nora Rogland, som då var sex år gammal, och kallade henne för elaka saker.

Under åren som följde blev mobbningen bara värre och värre. Nora gick i en mindre klass där hon blev utfryst av de andra tjejerna. Hon hade ofta migrän, kunde kräkas efter skolan och orkade ofta inte göra annat än att ligga i sängen i ett mörkt rumt.

– Jag var inte som de andra barnen. Men när jag gick till lärarna togs jag inte direkt på allvar. Det kändes som att allt var mitt eget fel, säger Nora.

Enligt mamma Ulrika Rogland kopplade skolan in en kurator, men utan större framgång.

– Eftersom Nora alltid har varit så duktig i skolan förstod inte lärarna hur illa det var. Jag pratade även med andra föräldrar men det blev inte bättre.

Fick ADHD-diagnos

I samband med att Nora skulle börja på högstadiet mådde hon sämre än någonsin. Ulrika bestämde sig då för att flytta till Malmö för att dottern skulle få en omstart på en ny skola, med andra klasskamrater.

Nora klarade en termin – sedan blev hon utbränd.

– Det blev för mycket. Så mycket folk och intryck. En dag kunde jag inte ta mig upp ur sängen, jag ville bara sova. Det var som att jag hade hundra kilo på kroppen.

Nora blev utfryst och mobbad under hela låg- och mellanstadiet.

Redan innan flytten till Malmö hade både Nora och Ulrika börjat misstänka att Nora kunde ha diagnosen ADHD och kontaktade därför BUP för en utredning.

– En gång läste jag en beskrivning som jag verkligen kunde relatera till. För den som har ADHD kan det kännas som att man är instängd i ett rum med tusen olika tv-apparater som alla är påslagna på högsta volym – samtidigt som de visar olika program. Dessutom finns det ingen fjärrkontroll. Man är tvungen att vara kvar i det rummet, berättar Nora.

Jag gjorde en massa dumma saker

Efter utredningen slogs det fast att hon har ADHD och lindrig autism.

– Det kändes både bra och dåligt. På ett sätt var det skönt att förstå varför jag inte var som alla andra. Jag hade väldigt mycket energi, ville springa runt och förstod mig inte på de andra barnen och deras minspråk.

Tappade tidsuppfattningen

Vid tiden för sin sjukskrivning var Nora 13 år och djupt deprimerad.

– Jag rymde hemifrån och gjorde en massa dumma saker. Jag ville inte leva och försökte ta mitt liv flera gånger.

Mamma Ulrika minns Noras första tonårstid som ett svart hål. Under fyra år är minnena fragmenterade.

– Man tappar tidsuppfattningen. När Nora mådde som sämst var det väldigt svårt. Under långa perioder vakade jag över henne och vågade inte lämna hennes sida.

För Nora kom vändpunkten när hon för snart tre år sedan blev tillsammans med sin nuvarande pojkvän. Han som stod kvar när andra vänner orkade, han som inte vek från hennes sida trots att Nora sa att hon ville bli lämnad ifred.

– Jag träffade honom när det var som värst. När jag ville ta mitt liv. Det bästa man kan göra för någon som mår som jag mådde då är att bara vara där. Visa att man finns. Att våga trotsa en trots att man säger att man bara vill bli lämnad ifred.

Jag tycker det är jobbigt med mycket folk

Tidigare i år tog Nora upp ridningen igen och har nu en egen häst som heter Casino. I stallet är hon nästan varje dag.

– Casino är väldigt speciell och bestämd, lite som bitchen i stallet med mycket åsikter. Men vi trivs ihop. När jag började ta hand om henne hade hon blivit vanvårdad och var döende. Hon har också gått igenom en hel del i sitt liv – på ett sätt känns det som att vi hör ihop. Hon betyder väldigt mycket för mig.

Nora älskar djur och hemma i lägenheten i Malmö har familjen två hundar och en katt.

Enligt Ulrika kan hon se att hennes dotter har blivit sig själv igen mycket tack vare ridningen.

– Det är helt fantastiskt. Det är nu jag ser den stora förändringen.

Vill prata om psykisk ohälsa

Efter två års sjukskrivning kunde Nora förra året återgå till högstadiet, men den här gången till en mindre skola – med individuella lektioner.

Utan ADHD-medicinen blir hon väldigt trött, men väljer vissa dagar att vara utan eftersom hon upplever att den får henne att känna sig avtrubbad.

– Jag försöker läsa på mycket och förstå mig själv, varför jag reagerar på vissa saker som andra inte reagerar på. Jag tycker det är jobbigt med mycket folk. Jag kan fortfarande inte gå in på ett köpcenter själv. Jag har lärt mig att åka buss själv i Malmö när jag vet vart jag ska – det kunde jag inte för något år sedan. Då var jag helt slut efteråt, för jag kunde inte stänga av omgivningen och tog in allt.

Man måste verkligen orka fortsätta

Under många år förstod varken Ulrika eller lärarna på skolan att Nora kunde ha en diagnos som försvårade hennes vardag.

– Min bild av ADHD var utagerande pojkar som for runt. Det hade varit bra om kunskapen bland föräldrar blev större. Hade vi vetat tidigare skulle allt ha varit enklare, säger Ulrika.

– Det kan även vara den tysta som bara följer efter som har ADHD. Jag lärde mig väldigt snabbt att anpassa mig för att klara av vardagen, säger Nora.

I framtiden vill Nora ha en gård med flera hästar.

Efter flera svåra år vill både Nora och Ulrika prata öppet om psykisk ohälsa och dela med sig av sina erfarenheter med en förhoppning om att det ska bli mindre tabubelagt.

– Det är viktigt att alla förstår att den som vill ta livet av sig är akut sjuk. Man har inte ett rationellt tänkande och ser ingen annan utväg. Vi måste våga prata om det här, våga närma oss de som har mått så dåligt och tänka på det som vilken annan sjukdom som helst.

Så småningom vill Nora börja ridgymnasiet och drömmer om att i framtiden bli veterinär med en egen gård.

– Om jag skulle säga något till mitt yngre jag är det att jag ska fortsätta. För det blir bättre. När man mår så dåligt spelar det ingen roll för man orkar inte vänta på förändring. Men man måste verkligen orka fortsätta.

LÄS ÄVEN:

Valera, 25, fick svåra förlossningsskador – hänvisades till psykolog

Ingen såg att Alin, 37, var svårt sjuk: ”Alla sa att jag var hälsosam”

Livia, 16, mejades ner på övergångsställe

Självmord bland unga

Varje vecka tar tre ungdomar i ålder 0-24 år sitt liv och självmord är den vanligaste dödsorsaken i den gruppen. 168 barn och unga dog i självmord 2019.

Om du misstänker att ett barn eller ung person i din närhet har tankar på att ta sitt liv, är det viktigt att agera. Det viktigaste är att du gör någonting. Det kan rädda liv. Ta varningssignaler på allvar. Ignorera inte situationen och tro att det går över av sig själv.

Forskningen visar ett tydligt samband mellan mobbning och självmordsbeteende. Hos barn och unga kan problem med skola, kompisar, mobbning, kärleksrelationer eller familj leda till självmordstankar och beteende.

Vad kan du göra för att hjälpa och stötta?

  • Ta kontakt och prata med personen som mår dåligt
  • Visa att du bryr dig och vill lyssna, fråga om det har hänt något särskilt. Ställ tydliga frågor.
  • Våga ställ frågor om självmordstankar.
  • Utforska personens behov eller längtan som kan vara ett steg till förändring.
  • Uppmuntra och hjälp personen att söka hjälp. Erbjud dig att följa med.
  • Lämna aldrig en självmordsnära person ensam. Bedömer du att situationen är akut, ring alltid 112 eller åk till en akutmottagning.

Hit kan du vända dig om du behöver hjälp

112 – Akutnummer: Ring 112 om det är en akut situation

1177 – Vårdguiden: Ring 1177 och få råd om var du kan få psykiatrisk hjälp

MIND – självmordslinje: Ring 90101 dygnet runt.

Källa: Hjärnfonden