”Skilsmässan gjorde mig utfattig – så reste jag mig igen”
Ibland sätter livet ner foten och tar en vändning som man inte har någon beredskap för. Det hände mig för nio år sedan. Jag jobbade som ekonomijournalist på TV4 Nyheterna, var gift och hade tre barn på elva, nio och sex år och bodde i idylliska Äppelviken utanför Stockholm.
Jag hade valt att jobba deltid för att kunna vara mer närvarande för barnen medan min man jobbade desto mer som vd för ett företag. Vi kunde unna oss semestrar, goda middagar, teknikprylar till barnen… Det kom som en blixt från klar himmel när min man ville skiljas.
Att det hade varit miserabelt mellan oss en tid ville jag inte inse. Jag tänkte att det bara behövdes en liten för ändring, att det skulle bli bra om vi ansträngde oss. Vi hade varit ihop i 19 år och för mig fanns det inte på världskartan att skilja mig. Det var obegripligt att min man inte ville laga det som gått sönder. Att han träffat en annan fick jag veta långt senare.
Mitt liv rasade ihop fullständigt. Jag kunde inte äta, inte sova. På jobbet grät jag så tv-sminket rann i floder och de fick sminka om mig mellan 19- och 22-sändningen. Ute på uppdrag fick fotografen trösta mig i bilen innan jag kunde ställa mig framför kameran.
”På jobbet grät jag så tv-sminket rann i floder”
Nästa chock kom när jag insåg hur usel min ekonomi skulle bli som separerad. Jag hade tagit vår levnadsstandard för given och hade ingen egentlig koll – ironiskt med tanke på mitt jobb. Jag hade intervjuat åtskilliga kvinnor som gått i den här kvinnofällan med deltidsjobb och som dessutom förlitat all ekonomisk kontroll på mannen. Nu satt jag där själv med mössan i hand hos banken och kände mig som en andra klassens medborgare när jag inte ens blev beviljad ett banklån.
Läs mer: Renovering kan leda till skilsmässa
Jag är uppväxt med en ensamstående mamma med begränsade ekonomiska resurser. Som vuxen blev det viktigt att ha egna pengar och i början tjänade jag till och med mer än min man. När barnen kom startade jag eget företag för att kunna pussla ihop jobbet bättre med deras tider och jag varvade tv med uppdrag som moderator och föreläsare. Jag tog ut runt 15 000 kronor i månaden medan min man lyfte en lön på 80 000.
Eftersom jag inte fick låna pengar var jag tvungen att bo kvar i huset med mitt ex i ett halvår. Han skulle behålla huset. Till sist fick vi ta ett gemensamt lån för att jag skulle kunna flytta. Jag köpte en lägenhet som jag egentligen inte ville ha men som låg hyfsat nära, för barnens skull.
”Svårast var att ge upp bilden av den perfekta familjen”
Fallet blev högt. Det var en mörk tid fylld med ångest, sorg och självförebråelser. Hur kunde det bli så här? Men samtidigt var erfarenheterna härdande och gjorde mig ödmjuk. Jag tänkte att det är så här många kvinnor har det.
Svårast var att ge upp bilden av den perfekta familjen. Jag ville så gärna ge barnen en trygg och lycklig mamma-pappa-barn-uppväxt. Min livsdröm hade gått i kras.
Att min man svek var naturligtvis också tungt. Det fick mig att reflektera över vad jag hade levt i för låtsasvärld. Men någonstans föddes en ilska och ett starkt driv. Jag var så arg! Smal och arg. Jag gick ner 13 kilo och fick ett jäklar anamma som aldrig förr. Jag tänkte då rakt inte bli bitter. Jag skulle minsann få ordning på min ekonomi och skapa en bra tillvaro för mig och barnen. Det innebar heltidsjobb med tidiga morgnar, sena kvällar och många barnvakter, men det gick. Vännerna var ovärderliga.
En positiv sak när man krisar är att upptäcka att så många i ens omgivning gått igenom liknande saker. Ju mer man öppnar sig, desto mer får man tillbaka. Jag hade varit mån om att servera en perfekt yta och ge sken av att ha allt under kontroll. När fasaden rämnade var det som om människor vågade närma sig och dela med sig. Och när jag satt där och grät i sminket i tv-kulisserna sa en av makeupartisterna: ”Du borde skriva en bok om det här.”
Det var så idén till separationshandboken Skilj dig ordentligt föddes. Jag tänkte att om jag som är ekonomijournalist kan vara så klantig och okunnig måste det finnas ett behov även hos andra. Hade jag till exempel känt till att man har rätt till underhåll om maken har avsevärt högre inkomst hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut. Då hade ekonomiskt stöd från barnens pappa gjort det enklare att bekosta mitt hem med dem efter skilsmässan.
Men som jag njöt av frihetskänslan när jag väl lyckats skaffa ett eget boende. Jag målade mitt sovrum i guld, även taket, och inredde det precis så kitschigt som jag ville – i vårt hus hade allt varit nordiskt blont! Och på första bilsemestern efter separationen stannade barnen och jag ideligen och köpte glass utan en pappa som muttrade om hur dyrt det var.
”Tillvaron såg ut att arta sig bra”
Och så dök kärleken upp. Det var en milstolpe när jag insåg att jag kunde bli förälskad igen. Mårten Ekehed, fotograf, redigerare och musiker, en avslappnad konstnärstyp som gillar att vara i skärgården. Jag tyckte att han var för ung för mig och föreslog någon av mina fyra systrar. Men han gav sig inte och på något sätt lyckades han få det till att det var jag som bjöd ut honom på dejt. Det är han så stolt över.
Tillvaron såg ut att arta sig bra. Jag var förälskad och jobbade intensivt för att komma på banan. Jag jobbade till och med extra som spinninginstruktör. Då kom nästa smäll – jag blev sjuk.
Det började med en fruktansvärd huvudvärk. Jag tappade känseln och kunde inte gå och prata ordentligt. Efter en vecka på Danderyds sjukhus ställdes diagnosen hjärnhinneinflammation, orsakad av en neurologisk herpes som man kan få när kroppen och immunförsvaret är kört i botten.
Jag hade fått en av de värre varianterna med återkommande skov: åtta hjärnhinneinflammationer på ett år. Jag hade dålig balans och nervsmärtor i hela kroppen, tappade mycket av tal och skrift och blandade ihop ord. Bilbälte blev flytväst. Blomma blev träd. Jag drabbades av total hjärntrötthet. Jag tappade namn på människor och kunde inte komma åt mina konton för att jag hade glömt pinkoderna.
Hela min yrkesidentitet sattes ur spel. Jag som stark och kompetent journalist kunde inte läsa och skriva ordentligt.Att sitta i tv-rutan var inte att tänka på. Jag var sjukskriven i ett år och hade mycket existentiella funderingar. Vem är jag nu? Vad ska det bli av mig? Som tur var hade jag Mårten som stöttade och påminde om att jag var många bra saker: mamma, vän, hans kärlek …
Ekonomiskt innebar det naturligtvis också en ny skräll. Jag hade precis lyckats lösa ut min exman från lånet och fått ihop ett litet sparkapital. Men om det inte vore för det inkomstskydd jag hade genom mitt företag hade det aldrig gått. Med barnen funkade det dessvärre inte alls när jag hade mina skov. Eftersom jag knappt kunde ta hand om mig själv var de mycket hos sin pappa under den perioden.
Vägen tillbaka var lång. Jag gick på minnesträning på neurorehab och kämpade mentalt med min självbild. Efter ett år kunde jag börja jobba så smått och ekonomin förbättrades pö om pö. Nu har det gått sex år och i dag är jag återställd och jobbar heltid. Frilansandets möjligheter passar mig. Jag jobbar dels som redaktör på TV4:s Nyhetsmorgon, dels som producent på pr-byrån Occasion. Periodvis är det superhektiskt, men jag vet var mina gränser går.
Vår ekonomiska standard är inte alls densamma som när jag var gift. Jag har flyttat till en villa med en uthyrningsdel som ger ett tillskott varje månad; det behövs för jag har jättehöga lån och bor själv med barnen. Men det viktigaste är att jag mår bra och livet är toppen. Mårten och jag är ännu nöjda särbor, men vi har börjat fundera på vår gemensamma framtid när barnen flyttar hemifrån.
”Jag ångrar absolut inte att jag jobbade deltid när barnen var små”
Så här i efterhand är jag trots allt tacksam för allt jag gått igenom. Jag har fått ett vidare perspektiv på livet och tar inget för givet. Jag är glad att vi skilde oss, vi var ju inte lyckliga med varandra, och jag ångrar absolut inte att jag jobbade deltid när barnen var små. Men jag borde ha krävt ekonomisk kompensation för det jag förlorade i inkomst under de åren.
Min syster är min förebild. Redan innan hon skaffade barn var hon tydlig med att hennes man måste kompensera henne ekonomiskt om hon skulle gå ner på deltid. Rent konkret kan man enkelt lösa det med ett enskilt sparande där den heltidsarbetande parten sätter in pengar varje månad till den som tar hand om barnen.
Att min exman stod för räntor och amorteringar hjälper varken min pension, min sjukpenninggrundande inkomst, min dåliga löneutveckling eller min kreditvärdighet hos banken. Och jag har hört så många andra kvinnor med liknande erfarenheter. Det var därför jag skrev min bok, för att förklara hur det går till och vad som gäller vid en skilsmässa.
Det är så lätt att hamna i underläge när man aldrig ställts inför de här frågorna. Men ingen ska behöva sitta och känna sig dum, det handlar bara om att ha fakta.
PIA SEHM
ÅLDER: 47 år.
YRKE: Ekonomijournalist och författare.
FAMILJ: Barnen André, 20, Ossian, 18, och Gabriel, 15. Särbon Mårten Ekehed, 40, och hans barn Oskar, 16, och Juni, 14.
BOR: Villa i Vällingby.
AKTUELL: Med boken Skilj dig ordentligt!: Separationshandboken (Printz Publishing).
AV MARIE-LOUISE MARC
FOTO NIKLAS PALMKLINT