Annons

Annons

Terese Alvén: ”Jag trodde att lyckan satt i antalet kilon”


Terese Alvén inspirerar varje vecka tusentals läsare genom sin personliga träningsblogg. Men tidigare var hennes verklighet en helt annan. Terese hade i flera år en allvarlig ätstörning som var nära att kosta henne livet.

Terese-Alven_foto-Jane-Haglund

 

Jag var knappt 20 år när jag åkte till New York, USA, för att läsa pr och kommunikation. Inför resan varnade många mig för vad jag skulle stoppa i mig. ”Man går alltid upp i vikt när man åker dit”, sa de. Men de där orden triggade mig i stället att komma hem snyggare, smalare och mer vältränad än någonsin. Om jag redan förut var medveten om vad jag stoppade i mig, blev allting allt mer extremt i USA.

Annons

Det första jag gjorde var att söka upp ett bra träningsställe, där jag kom att tillbringa flera ­timmar varje dag. Jag började räkna kalorier, undvek allt som innehöll minsta fett och uppfann egendomliga regler – till exempel att alltid äta ensam. För att dra ut på måltiden läste jag en bok och tillät mig inte att ta en ny tugga förrän jag hade läst klart en sida.

Ju smalare jag blev, desto oftare ­påpekade mina rumskompisar att jag betedde mig sjukligt. Samtidigt blev jag flera gånger stoppad på stan av agenturer som tyckte att jag skulle passa som modell. Att få den typen av uppmärksamhet var inget jag var van vid och det gjorde mig lycklig.

Att gå ner i vikt gav mig kickar. Och jag hade ingen riktig koll på hur mycket det handlade om, främst eftersom jag vägde mig i pounds. Men jag ansåg mig definitivt ha kontroll. För en person med ätstörningar finns inget som är tillräckligt smalt – det går ständigt att pressa sig själv ytterligare. Nästan all min vakna tid handlade om att äta, få ångest och sedan kompensera med träning. Om jag åt en oplanerad apelsin till mellanmål kunde det ge mig sådan ångest att jag tog ytterligare ett träningspass.

EGENTLIGEN TROR JAG att kroppsoron grundades redan när jag var ­liten. Jag var den längsta och bredaste tjejen i klassen, jag hade svårt att få pojkvän och blev aldrig uppbjuden på skoldiskon. Det var de små och söta tjejerna som fick all uppmärksamhet och min eviga självbild blev att jag var den stora tjejen. Även när jag långt senare var sjukligt smal såg jag bara en för stor tjej i spegeln.

Min mamma jojobantade som så många andra under min uppväxt och jag hakade ofta på. Även om jag tyckte att hon var perfekt så fick jag tidigt lära mig att mamma hade stor rumpa och att det var viktigt att banta bort fettet. Min familj uppmuntrade även mina försök till viktnedgång, jag var ju kraftigare än mina vänner och det sågs som positivt att jag försökte äta bättre och röra på mig mer.

På den tiden var det så vanligt med bantning, så jag vill verkligen inte kasta någon skugga över mamma. Även om hon omedvetet påverkade mig mot kroppsfixering har hon också varit mitt största stöd i att bli frisk igen.

Min 178 centimeter långa kropp rasade under halvåret i USA i vikt från 68 till 48 kilo. Förutom att alla kläder började sitta löst uteblev min mens ganska direkt. Dessutom gick jag ständigt runt och frös. Och i takt med att kroppen krympte smalnade även min värld av. Jag levde aldrig livet fullt ut och jag fokuserade på helt fel saker. Jag satte så höga krav på mig själv. Jag skulle vara snygg, smal, vältränad och disciplinerad.

Mitt maniska tränan­de och nästan obefintliga matintag oroade mina rumskompisar

PLÖTSLIGT EN KVÄLL ville mina rumskompisar i New York prata allvar med mig. De hade sett att jag inte mådde bra. Mitt maniska tränan­de och mitt nästan obefintliga matintag oroade dem och nu hade de ringt hem till mina föräldrar i Sverige och berättat. Mitt eget samtal till mamma efter det var obeskrivligt jobbigt – och dessutom skulle hon snart komma över och hälsa på.

Det kändes mest jobbigt att hon skulle komma på besök, alla mina rutiner gällan­de träning och mat skulle rubbas. Men jag kunde inte stoppa henne. Och när hon väl kom hade hon med sig en egenanmälan till en ätstörningsklinik, för att jag skulle få behandling så fort jag kom hem. Som den duktiga flicka jag var så skrev jag på för mina föräldrars skull. Själv ansåg jag mig inte ha så stora problem och trodde inte att jag skulle bli inskriven …

När jag en tid senare kom hem till Sverige såg jag fram emot att fortsätta mitt jobb som aerobicinstruktör. Dagen efter min hemkomst åkte jag till mitt vanliga träningsställe, glad och förväntansfull – och de gamla kollegerna fick en chock. De ringde genast hem till min pappa och förklarade att jag behövde hjälp. Hela min värld rasade. Att träna klasser var ju mitt liv.

Men det blev trots allt en riktig vändpunkt och lättnad att komma till Mando-kliniken på Huddinge sjukhus. Jag ville bli frisk. Gränsen för att läggas in gick vid en kroppstemperatur på 35 grader. Jag hade 35,2 grader och slapp därmed. Men i två år var jag inskriven och i behandling på anorexicentrum. Jag samlade bland annat klistermärken när jag klarade av olika utmaningar. Ett märke för en bulle och ett för en pizza. Det kändes fånigt emellanåt, men jag ­vågade med tiden alltmer och ångesten lättade.

Det var en enorm befrielse att kunna äta en bit kladdkaka

Att bli frisk från mina ätstörningar innebar ingen quick fix och jag hade många tuffa dagar. Min familj fick ta mycket skit eftersom jag var otroligt lättirriterad. Jag orkade ingenting annat än att vara hemma. Även om min dröm var att komma igång med träning igen så plockade jag upp mitt intresse för skrivande. Jag läste svenska på universitetet och sedan en kurs i journalistik.

Efter hand fick jag lov att röra på mig mer och mer för varje dag. Men medan kroppen återhämtade sig tog det längre tid mentalt. Först efter fem, sex år kände jag mig riktigt frisk. Det var en enorm befrielse att kunna äta en bit kladdkaka utan att behöva tänka på konsekvenserna. I dag kan jag gå på restaurang och beställa det jag är sugen på, och mitt förhållande till mat är faktiskt väldigt avslappnat.

År 2007, när jag blev frisk, startade jag min blogg. Till en början skrev jag bara om träning och hälsa utan att nämna mina ätstörningar. Jag trodde nog att det skulle urholka läsarnas förtroende för mig, men när jag berättade om mina förlorade år som anorektiker fick jag otrolig feedback och bloggen växte enormt. Jag har ­sedan skrivit böcker och hållit föreläsningar om min tid med anorexia, med förhoppningen om att någon kan bli hjälpt av min berättelse. Då är det värt att lämna ut sig själv så här.

Att jag så småningom kunde återgå till mitt jobb som träningsinstruktör ledde till att jag träffade Glenn, min nuvarande man, och tillsammans har vi fått två barn. Familjen betyder allt för mig. I dag vill jag vara en sund förebild för mina barn och för dem jag bloggar och tränar. Jag värderar varken mat eller kropp utan fokuserar på känslan och effekterna av träning, att det är bra för livet.

Alla dessa år har varit en lärorik resa för mig. Ingen resa jag önskar någon annan, men utan den hade jag förmodligen inte haft det balan­serade förhållande jag i dag har till mat och ­träning. Utan den hade jag kanske hållit på och testat alla dessa dieter som vårt matstörda samhälle skickar ut genom löpsedlar och kokböcker.

Jag har förlorat många år men lärt mig att lyckan inte sitter i antalet kilon. Jag var inte mer lycklig då jag vägde 48 kilo än då jag vägde 75. Jag har också lärt mig att inte skämmas för min historia. Man är det man gått igenom. Och i dag är jag lycklig och fri.

utomhus-Terese-Alven_foto-Jane-Haglund

FAKTA OM TERESE ALVÉN
ÅLDER: 34 år.
FAMILJ: Maken Glenn och barnen Charles, 5, och Tilde, 3 år.
BOR: I Vasastan, Stockholm.
YRKE: Hälsoexpert, bloggare och författare.
AKTUELL: Med böckerna Viktig och Jätteviktig (Hoi förlag) samt blogg på Amelia. Tidigare hette bloggen Spark i baken.

Så hjälper du en vän med ätstörningar

• Visa att du bryr dig om den drabbade. Omvandla din misstanke till omtanke. Kanske får du inte den respons du önskar, men du kan ha sått ett frö hos personen i fråga.
• Kolla upp föreningen ”Frisk & fri – riksföreningen mot ätstörningar” och se vilka behandlingar som finns att få.
• Ha en sund relation till dig själv, prata inte i termer som att du inte skulle tagit den där extra kakan eller liknande.
• Även för närstående finns en hel del hjälp att få. Ofta får den sjuka i en familj väldigt mycket uppmärksamhet. Då faller till exempel ofta syskon i skymundan.

Tecken att vara uppmärksam på!

• Träningen går från frivillig till tvång.
• Fler och fler saker utesluts ur kosten.

Berättat för Frida Funemyr
Foto Jane Haglund

Läs även:
Ilskan över smala skyltdockan: ”Så oerhört korkat”
9 enkla vardagsknep som får dig att må bra
8 tecken på att du ligger i riskzonen för utbrändhet

(11)
(0)
Mejla

Annons


Annons


Laddar