Jag trodde väl att man måste vara mycket äldre för att få det här.
Och det är många som är mycket yngre än jag också som har fått det.
Jag skulle börja göra några repliker och kunde inte göra det ens en gång.
Jag tappade ordet. Sista ordet jag skulle säga var...
Vi fick ta om flera gånger och det blev tio gånger ungefär.
Då kände jag att... Eller regissören sa...
Det är ingen fara, det här fixar vi.
Då sprang jag därifrån och grät och åkte hem.
Så ringde jag min läkare hem.
Och sen efter nån vecka ringde de och sa att jag har en tid där-
-"och jag tycker att du ska ta med nån."
Då förstod jag att det här är Alzheimer. Och det var det.
Jag kunde inte... Det går inte. Det får inte vara det.
Jag fick inte köra bil och allting bara föll.
Jag ville inte träffa folk för jag tyckte att det var skämmigt på nåt sätt.
Det är en sån sjukdom som jag tycker är skämmig för att talet inte fungerar.
Det var fruktansvärt jobbigt att hålla det där inom sig själv.
Det är det sämsta jag har gjort.
Jag bestämde mig för att jag inte ville känna så här längre.
Jag ville inte gömma mig. Jag ville inte känna mig dum.
Då bestämde jag för att jag ville gå ut med det.
Efter det så mår jag jättebra.
Sen vet jag att det kommer att bli jobbigt framöver, så är det.
Men jag tänker inte på det längre.
Det är såna saker som man vill att andra ska känna också.
Att våga gå ut, för det är många som inte gör det.
Nu sitter jag här och känner att jag har gjort nånting bra.
Det är så många som har hört av sig.
Jag tänker inte på min sjukdom.
Är den borta? Nej, det är den inte.
Men jag är jätteglad och jag kommer att kämpa.
Textning.nu