Gösta Berlings saga. Vad är egentligen grejen med Selma Lagerlöfs roman från 1891, förutom att inledningsmeningen förmodligen är den mest välkända i svensk litteratur?
Äntligen stod prästen i prediktsstolen. Än idag används den där inledningsmeningen som ett exempel på hur man snabbt drar in läsaren i handlingen.
Det är 1820-tal och prästen som står där är den vackra men försupna Gösta Berling. Kvinnor vill ha honom, män vill vara honom.
Och innan dagen är slut så har han hamnat hos Majoskan på Ekeby, Värmlands rikaste kvinna, stolt som en drottning, mosk som en kar.
Hemma hos sig i en flygel har hon redan flera andra kavaljerer, fattiga men sorglösa fästare.
Och efter en extra blöt julfest så sluter de ett förbund med den elaka brukspatron Sintram, som kan vara djävulen själv.
Det här förbundet går ut på att de ska kasta ut Majoskan från Ekeby och själva styra över gården i ett år.
Och med Ekeby går det käpprätt och det blir ett år av katastrofer, kärlekar och melodrama.
Lagerlöv
Lagerlöv, hon blandade på ett nytt sätt realism med övernaturligheter och mystisk natur.
Romanen, den fick blandad kritik men väckte sensation.
De manliga författare som hade pratat sinsemellan om att de ville skapa en ny nationalromantisk stil, de fick se en kvinna hinna före.
När manliga kritiker kallade Werner von Heidensdams Karolinerna för Sveriges första nationalepos blev Lagerlöv irriterad.
Hon menade att han hade härmat henne.
Man kan tänka sig att hon kände sig lite kompenserad för det här, när hon 1909 blev den första svensk att ta hem Nobelpriset i litteratur.
Och att just Werner von Heidensdam kom tvåa.
Maurit Stillers filmatisering av Gösta Berlings saga kom 1924 och var Sveriges ditill största filmproduktion.
Den har blivit beryktad av flera anledningar.
Dels så hatade Lagerlöv manuset och alla ändringar i berättelsen som han hade gjort.
Dels blev det Greta Garbos genombrott och det som tog henne till Hollywood.
Ska man se den här filmen då?
Nej, det tycker jag faktiskt inte att man behöver.
Ska man läsa boken?
Ja, det är klart att man ska för allmänbildningens skull.
Men jag måste erkänna att jag personligen kanske tyckte att den kändes bättre att ha läst äntligen än att faktiskt läsa.