Amanda hittade sin familj efter ett dna-test

Som vd för stiftelsen Allbright är Amanda Lundeteg van vid att föreläsa om mångfald och inkludering inom näringslivet, och att i egenskap av expert diskutera frågorna i medier.

Nu träder hon in i en helt ny roll: författare. Den 10 augusti släpper hon Arvet du fick, en roman där Amanda Lundeteg har hämtat mycket inspiration från sitt eget liv och sina upplevelser kring att vara adopterad och hitta sina biologiska föräldrar – eller förstaföräldrar, som hon föredrar att kalla dem.

I boken får vi följa hur karaktären Alexandra tar ett dna-test, främst för att reda ut vad hon har för etnicitet. Dna-testet gör att hon hittar vad som visar sig vara hennes farbror, och kommer i kontakt med sin blodsfamilj på Sri Lanka.

– Det har varit en läkande process. Boken är inspirerad av händelser i mitt liv, men det är inte identiskt. Jag gjorde mitt dna-test när jag fick min förstfödda, så jag blev mamma och fick den här dna-matchningen när min son bara var några månader. Det var många känslor och det rev upp massor av sår. Under skrivandet har jag insett att jag inte hunnit ta in allt, det här var mitt sätt att landa och processa allt, säger hon till Femina.

Amanda Lundeteg tog ett dna-test – hittade sin farbror

Det var i december 2017 som Amanda Lundeteg, höggravid med sitt första barn i magen, skickade in ett dna-test, just för att få koll på sin egen etnicitet. Hon visste att hon vad adopterad från Sri Lanka, men undrade om hon härstammade från andra länder med.

Svaret kom när sonen bara var några månader gammal, och på så sätt fick Amanda i kontakt med en man i Miami, som visar sig vara hennes farbror. Hon minns första videosamtalet med honom.

– Jag var glad att jag hade hittat honom – wow, där sitter en släkting med samma hudfärg som jag. Det var så himla stort. Jag vågade inte hoppas på mer, men han började söka efter mina föräldrar.

Att Amanda själv nyss hade blivit mamma gjorde att hon funderade mycket över vad hennes förstamamma hade gått igenom när hon lämnat bort henne.

– Jag satt där med mitt barn och ammade konstant, och kände mig oumbärlig för den här lilla bebisen. Det väckte massor av känslor. Jag hade varit lika beroende av kvinnan som burit mig, som gått igenom graviditet och förlossning, och vars kropp alltid kommer ha fysiska minnen av mig. Det är nog inte många som egentligen vill lämna bort sitt barn efter att ha burit dem i nio månader. Det slog mot mig med full kraft.

Kravet på adopterade att vara tacksamma

I Arvet du fick går huvudkaraktären också igenom ett uppvaknande kring att vara adopterad – hon börjar fundera kring hur det varit att växa upp som adopterad, och kraven på tacksamhet som ofta avkrävs adopterade barn.

– Man möts ofta av välvilliga kommentarer om ”vilken tur du haft som fått komma till Sverige och hamna hos fantastiska föräldrar”, och när man får höra det om och om igen utvecklas någon slags tacksamhetsskuld. Det många adopterade kanske hade behövt bli bekräftad i är att det är ett trauma att bli separerad från en anknytningsperson.

Amanda fortsätter:

– Sen har vi den svenska färgblindheten som ställer till det. Som brun och adopterad blir det konstigt när folk säker att jag är ”precis som alla andra”, för vi som är rasifierade ser att folk ser färg. Man får inga bra verktyg att prata om det när folk säger att det inte är någon skillnad på en, och att man är precis som alla andra. Tänker man hela tiden att ”jag är som alla andra, och jag ska vara lycklig och tacksam”, då trycker man undan massor av känslor, och försöker i stället leva upp till den personen som Sverige vill att jag ska vara. Den där dämpningen av känslor är inte hälsosam. I boken får jag gestalta det, och inte bara förklara det som jag gör i min vardag.

Relationen med förstafamiljen i dag

I dag har Amanda Lundeteg kunnat återförenas med sina förstaföräldrar, men vägen dit har inte varit okomplicerad – och fortfarande är det vissa i familjen som inte vet sanningen.

– Det är inte som på Spårlöst, att man bara hittar sin familj och så lever man lyckligt. Det river upp massor av trauman, inte minst för min mamma som inte ville lämna bort mig, och min förstapappa som lever med enorma skuldkänslor. De har en kultur på Sri Lanka där det här inte är accepterat, så det river upp mycket skuld och skam. Allt är inte rosenskimrande. Men att få svar är läkande – att få veta vad som har hänt, och hur livet kunde ha sett ut. Det där stora hålet jag gått runt med har täppts till. Det är lycka och sorg. Mitt liv hade kunnat se ut så här, och det var nära att det blev något helt annat.

Att skriva en roman och hämta inspiration från sitt eget liv i stället för att skriva en självbiografi har varit viktigt för debutförfattaren, och hon hoppas att boken ska väcka diskussion kring adoption och öka förståelse för hur det som rasifierad och adopterad är att växa upp i en vit, svensk familj.

– Fiktionen har gett mig en frihet. Det hade varit svårt att skriva självbiografiskt. Nu har jag också vävt in det som jag märker att andra pratar om angående att växa upp i en vit familj. Det jag vill få fram är att även om man har haft bra föräldrar och ett tryggt hem så finns det ändå skav. Många adoptivföräldrar har inte fått de förberedelser de hade behövt, det har min mamma och pappa pratat om också. De hade ingen tanke på den koloniala aspekten. På 70-talet var det nobelt att adoptera, man hade ingen kunskap om att det är en industri.

– Sen finns det mycket man kan göra för adopterade, eftersom forskning visar att adopterade i högre grad drabbas av psykisk ohälsa och begår självmord. Det minsta svenska staten borde göra för landets utlandsadopterade är att erbjuda samtalsstöd och ekonomisk ersättning för att söka sina rötter.