Johar Bendjelloul: ”Väldigt mycket går ut på att jag ska prestera”

Säsongens värsta snöoväder yr utanför skyltfönstren på Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan i Stockholm, när Johar Bendjelloul kliver in genom dörrarna. Han förklarar sin trötthet med både småbarn, väder och världsläge, men piggas upp av en kaffe med mjölk från 7-Eleven på andra sidan gatan.

– Jag älskar att gå på antikvariat, recenserar han platsen vi valt för att fotograferingen, och börjar entusiastiskt berätta om en vacker bok i blått och orange om avlägsna öar.

De senaste åren har Johar Bendjelloul kanske främst kommit att förknippas med sin minst sagt framgångsrika medverkan i tv-frågesporter som På spåret och Alla mot alla, där han vunnit båda. Skulle vi göra en enkät på stan och fråga efter Sveriges mest allmänbildade kändis hade nog många svara just Johar Bendjelloul.

– När jag ska tävla i olika sammanhang märker jag att folk gärna vill besegra mig. Det verkar som att jag kittlar någonting. Jag besökte en kompis i Halmstad som tycker att det är roligt att quizza, så vi gick på ett pubquiz. Då märkte jag att folk väldigt gärna ville vinna mot oss, säger han och tillägger:

– Men vi vann.

Som erkänt dålig förlorare – i yngre dagar har han både slitit sönder tröjan och skadat korsbandet i vredesmod vid förlorade sportmatcher – har medverkan i frågesportsprogrammen ibland varit en utmaning.

– Jag tycker att det gradvis går bättre och bättre. Det kanske är för att jag har varit med i sådana här quizprogram och förlorat en hel del. Jag har vana nu. Vi förlorar alltid några matcher varje säsong.

Gick in i väggen

Förutom en avstickare till Dagens Nyheter under några år – ”Jag hittade aldrig någon lust i skrivandet” – så har journalisten de senaste decennierna huserat på SVT och Sveriges Radio, och leder numera Ekots lördagsintervju.

I dag kan det verka självklart att han ska sitta bakom en radiomikrofon, men under karriärens gång har Johar testat många olika program och uppdrag, med varierande resultat. När han 2008 var ansvarig projektledare på Babel gick han till slut in i väggen. Efter en tid med jobbstress och familjeproblem gick gränsen vid en bruten tå.

– Jag tänkte att det säkert skulle gå bra, men sen bröt jag tån. Det är ju en jättebanal grej, det läker av sig själv, men det blev för mycket. Det var ganska tydligt som en vägg, jag kunde inte ta mig till jobbet nästan. Jag fick massor av gråtattacker, säger Johar Bendjelloul och kallar det för en folksjukdom.

På SVT hade man vana vid att anställda brände ut sig, och cheferna tog det på allvar. Johar var sjukskriven under några månader, tränade varje dag och gick i terapi. Efter det kunde Johar komma tillbaka till arbetet, men chef blev han aldrig igen.

I dag kan På spåret-vinnaren känna igen sina varningssignaler bättre, och under hösten tvingades han rensa lite i schemat när han kände att det blev för mycket.

– Jag kan bli lite trött på att prestera ibland. Det är väldigt mycket som går ut på att jag ska prestera, dels i jobbet, men även med familjen ska man ju också prestera – man ska leverera mat och underhållning till barnen. Jag kommer aldrig undan det. Någon gång vore det skönt att bara få ligga på soffan och inte diska eller prata med någon. Det händer liksom aldrig.

Johar Bendjelloul är inte särskilt bekväm med att fotograferas – han rättar till mösshåret, och försöker dölja en klämd fingernagel från kamerans blixtar. Medan fotografen arrangerar om inspekterar han bokhyllorna.

Malik gick i Johars fotspår

Bildningen har Johar Bendjelloul med sig hemifrån. Pappan, som flyttade från Algeriet till Sverige för kärleken, är läkare, medan mamman är konstnär och översättare. Med en mormor som arbetade på Bonniers barnförlag hade Johar alltid mängder av böcker till sitt förfogande hemma, något som väckte en läslust som hållit i sig.

– Det har varit en känsla av att det är spännande, intressant och roligt med kunskap och läsning. Det är lyxigt att det varit självklart och tillgängligt. Men jag har aldrig känt mig pressad.

Bristen på skånsk dialekt till trots så är Johar Bendjelloul uppvuxen i Ängelholm, tillsammans med föräldrarna och sin två år yngre bror Malik. Syskonen hade en tajt relation, och både lekte och sportade tillsammans – men på sitt eget sätt. När de spelade fotboll iscensatte de hela VM-matcher och spelade de olika fotbollsspelarna, samtidigt som Malik kommenterade.

– Vi höll på med mycket avancerade turneringar i olika sporter. Jag var hemma hos mina föräldrar och hittade papper med statistik för våra hockeyspelsturneringar från när vi var 11 och 9 år. Varje spelare hade fått ett namn, och vi hade fört statistik på hur många poäng de alla fått. Vi var väldigt noggranna, och det tog väldigt mycket tid.

Men det var nästan alltid storebror Johar som vann, och lillebror-storebror-dynamiken höll i sig upp i vuxen ålder, där Malik följde i Johars fotspår – han utbildade sig inom media, och började arbeta på Johars tidigare arbetsplats Kobra. Men när Malik fick sitt enorma genomslag med filmen Searching for Sugar man, ändrades allt.

– Han besegrade mig grundligt. Han hade ju verkligen vunnit. Jag vet inte om han kände det så själv, men det var tydligt, och det var så himla bra för vår dynamik. Han behövde inte jaga mig längre, han hade liksom passerat mig. Det är sorgligt att jag aldrig fick skörda frukterna av det.

Besöker broderns grav

Det har snart gått tio år sedan hans bror Malik Bendjelloul tog sitt liv, bara ett år efter att ha belönats med en Oscar. För Johar är det en sorg han tvingats lära sig att leva med.

– Det har påverkat mig, djupt och fundamentalt. Det är en definierande händelse, verkligen ett före och ett efter. Och det har inte blivit lättare alls, det är tydligt med sorg, det är inte så att det någonsin går över. Det har varit en process att nå acceptans kring det, jag har fått inse att det går inte över.

I Johars bokhylla hemma i hallen sitter en av lillbrorsans gamla passbilder på gaveln, så att han får syn på Malik när han kommer hem.

– Jag vill ju gärna att han ska vara mer närvarande. Det är det hemska med någon som dör, det är en risk att de bleknar. Han finns bara kvar inom mig, och det är jag som formar honom. Jag försöker så gott jag kan att prata om honom med mina barn, men jag känner att jag borde prata mer om honom. Det är bara min äldsta dotter som minns honom. Det är väldigt ledsamt.

Men även om det bara är Johars äldsta dotter som minns sin farbror, så har Malik blivit närvarande i deras liv på andra sätt. När det är dags att hälsa på vid gravstenen på Skogskyrkogården har alla barnen följt med.

– Vi har åkt dit tillsammans ibland, och så är barnen med och fixar lite. Det har varit väldigt fint. På stranden i Ängelholm finns det jättemycket hjärtmusslor, som jag plockar med mig och sedan lägger på hans grav. Jag har ett förråd med hjärtmusslor hemma.

Pratar du med graven?

– Konstigt nog så gör man det lite, det förvånar mig själv ibland. Framförallt när jag är där själv, då byter jag några ord. Inte mycket, men man konverserar lite, det sker naturligt.

Slutade dricka alkohol

I samband med broderns självmord bestämde sig Johar Bendjelloul också för att bli nykterist. Efter att första kvällen ha dövat chocken genom att dricka upp all alkohol han hade i hemmet, tog han beslutet att sluta dricka. Förutom en munfull champagne här och där har Johar nu valt bort alkohol i nästan ett decennium.

– Jag tyckte om att dricka, jag tyckte om den avspänning som det gav. Men det har varit en väldigt bra sak för mig att inte dricka, verkligen en lyckad förändring. Jag känner mig piggare, kraftfullare. Sen fungerar alkohol och barn så himla illa ihop, det känns inte intuitivt att de ska behöva hantera någon som dricker.

Johar har inga problem för att delta i sociala sammanhang utan att vara berusad, och har börjat ”powermingla” – han kommer tidigt och går tidigt.

– Jag kan mingla intensivt under kort tid, men det är väldigt svårt att delta i de sena sammanhangen. Dels för att man är trött, men också för att folk blir skitjobbiga. Det är de två sakerna. Det är ju helt enkelt inte så roligt att umgås med berusade människor, om man inte själv är berusad.

Johar har tre barn och ett bonusbarn – alla döttrar – i åldrarna fyra till 19. De äldsta barnen har han med exfrun Wanda Bendjelloul, som han blev tillsammans med redan i tjugoårsåldern, och gifte sig med 2000. Efter 17 år tillsammans valde de två att gå skilda vägar.

– Det är ju alltid jättehemskt och ett misslyckande. Det är ju ingen som vill separera. Det är väl alltid en svår sak, särskilt när det finns barn inblandat. Vissa saker i livet blir inte som man trodde, man får bara acceptera det.

Blev pappa igen vid 44

I dag lever han med journalisten My Rohwedder, som han blev tillsammans med 2016, efter att de hade arbetat tillsammans på Sveriges Radio. Johar skämtar om att han genom sitt yrke ”är bra på att undvika frågor, jag kan alla tricks”, och ingenstans märks det så tydligt som när sambon kommer på tal.

– Jag tycker att sambo är ett tråkigt ord. Jag brukar faktiskt säga fru, även om vi inte är gifta.

Har ni några bröllopsplaner?

– Nej, det har vi faktiskt inte pratat om. Vi är ju förbundna med barn, det är ett mycket starkare band.

2019 fick de sin gemensamma dotter, som binder samman den modernt brokiga bonusfamiljen. Johar skiner upp när han pratar om sina barn.

– Det funkar faktiskt riktigt bra. Barnen kommer bra överens, min tolvåring och Mys tioåring – min bonusdotter – har blivit jättetajta. På ett fantastiskt fint sätt, det är så att jag knappt tror att det är sant.

Johar var 29 år gammal när han blev pappa för första gången, och 44 år när yngsta dottern föddes. Faderskapet är en stor del av hans identitet, men orken har börjat sina, konstaterar han. Under intervjun dricker han flera koppar kaffe ”bara för effekten”.

– Mellanbarnet brukar beskriva mig som trött, snäll och stark, och rolig. Nu har hon oroväckande ofta börjat säga att jag är trött först. Det känns som att det biologiskt inte är riktigt meningen, det är en påtaglig skillnad att få barn efter 40.

Tröttheten till trots märks det tydligt hur mycket Johar tycker om att vara pappa.

– Jag räknade ut att jag kommer att ha tonårsbarn hemma från 2017 till 2039. Oavbrutet. Men det är också väldigt roligt. Det blev det här som mitt liv handlar om liksom. Självförverkligandet får ske efter pensionen.