Malin Wollin: Om jag vågar prova – vem blir jag då?

Om mina läppar bara vore korall.

Korall skulle förändra och förvandla mitt liv. Jag skulle inte längre vara jag. Jag är hon med korallröd mun, hon har säkert spännande och roliga saker att berätta, så mycket intressant som säkert kommer ut mellan korallröda läppar.

Om jag bara ritade ögonbrynen lite mer rakt. Så där så att de inte letar sig ner mot ögonvrån, bara raka som att de nästan ska mötas på en linje. Det förstår ni säkert, att en kvinna med raka ögonbryn, hon har någonting som de flesta inte har, hon bär säkert på en hemlig livsresa. Annorlunda åsikter och ett smittande skratt har hon också.

Eller jättekort lugg, en sådan kvinna, det är en helt annan kvinna än den jag är nu. Om jag klipper min lugg modigt och rakt, på gränsen till vulgärt, vem blir jag då? Och om jag lägger till en tjock svart eyeliner som går långt utanför ögat och om jag röker trots att jag mår illa och slutade för tjugo år sedan.

Jag inbillar mig. Om ni visste hur mycket tid jag lägger på att inbilla mig så skulle ni rygga tillbaka.

"Om jag klipper min lugg modigt och rakt, på gränsen till vulgärt, vem blir jag då?"

Det är kvinnorna på film och på kvinnorna på Instagram. Så vackra utan minsta insats. Även om de sminkar sig i sju minuter som är nerklippt från en timme så tänker jag att det är ett väldigt lätt liv hon har, en enkel tillvaro. Hon nästan vaknade så, bara litet pill och lite dutt och läpparna var röda och hon gjorde det med fingret, i farten, i hissen, ut genom porten och när jag skyndar mig ser jag ut som att jag blir jagad, men kvinnorna i filmen springer, cyklar, famlar sig fram genom staden och när de är framme så eftersvettas de inte i mustaschen och säger saker som ”Tänk om jag är i förklimakteriet eller ännu värre, i RIKTIGA klimakteriet, jag vill inte!” till oskyldiga människor som varken vill eller vågar lägga sig i om någon är i övergångsåldern eller inte.

Och läppen är inte korall, den är vit och den är blöt av svett. Och rädd. För jag blir aldrig yngre, tänker jag och nu darrar läppen.

Men jag är duktig på mitt jobb, så får man tänka.

Filmens kvinnor, kvinnor på film. Som inte blir fula i regn. Som inte rinner i sina ögon.

För en tid sedan såg jag en fransk film som handlade om ett barn som förlorade sin mamma i ett terrordåd och var tvungen att bo med sin unga morbror som inte hade en aning om vad som var upp och nere på ett barn, än mindre ett sörjande barn.

Det var nog en bra film, fast vad vet jag om det. Mitt bestående intryck av filmen är, ännu en gång, att kvinnor i Paris vaknar med vacker lugg, har svarta linnen utan behå och ser bra ut även i jeans som sitter illa. En gång försökte jag ha på mig illasittande jeans med flit för att det skulle se bra ut, som att jag inte har ansträngt mig. Det enda som hände var att jag blev bedrövad av hur illa de satt, slängde dem i en straffad hög och kände korallrött hat i hela kroppen.

På Instagram målar en kvinna ljusrosa på och utanför läpparna.

Och jag tror,

Att om jag bara vågar prova det en gång.

Så kommer det börja hända grejer.

Har jag precis berättat för er om mekanismerna bakom säljande reklam?

Okej, men förlåt, och varsågoda då.