Alexandra Rapaport om brorsdotterns död
Skådespelaren Alexandra Rapaport gästar Nemo Hedéns podd ”Nemo möter en vän”.
När Nemo Hedén ställer sin klassiska intervjufråga om gästens förhållande till döden pratar Alexandra Rapaport om att hon sedan tidig ålder förlorat väldigt många närstående: Klasskompisar, bästa vänner och i somras dog hennes brorsdotter Matilda Rapaport.
Den alpina friåkaren Matilda Rapaport förolyckades i samband med en filminspelning i Chile sommaren 2016. Mitt under inspelningen drogs skidstjärnan med i en lavin och avled ett par dagar senare på sjukhus. Hon blev bara 30 år gammal.
Alexandra Rapaport säger att de två stod varandra nära och att relationen med tiden utvecklades allt mer till en vänninnerelation.
– Hon var väldigt brådmogen och vuxen i sitt sätt, väldigt klok och väldigt stabil. Så ibland kunde det nästan vara ombytta roller. Hon var också en stor källa till glädje i mitt liv. När vi sms:ade fick jag alltid ett pirr i hela kroppen för att jag blev så glad. Jag var alltid väldigt stolt över henne. Vi har varit på resa ihop. Jag har irriterat mig på henne och bjäbbat. När hon gick i gymnasiet var jag uppe i Järpen när hon hade det tufft med sina kompisar. Det känns bara helt orimligt, säger skådespelerskan i podden.
Läs även Prästen om tid: ”Jag försöker att leva sa att jag vågar dö”
Sorgeprocessen har hon tagit i portioner. Kort efter att Matilda Rapaport gick bort hamnade Alexandra Rapaport i en intensiv arbetsperiod vilket också gav henne ett andrum för att inte dras ner fullständigt, beskriver hon.
– Sorg tar tid. Dagen innan jul hade jag ett sammanbrott. Men då åkte vi till graven på julafton och fick pyssla och göra fint, lägga teckningar från graven och träffa syskonen. Och då kändes det som jag hade fått umgås lite med Matilda, säger Alexandra Rapaport i podden.
Alexandra Rapaport säger också i podden att hon aldrig riktigt kommit till ro med begreppet döden. Att det är svårt att ta sig förbi det där obegripliga.
– Hur fan kan någon finnas och sedan inte finnas. Jag förstår inte. Och jag får fortfarande för mig att de som dött de senaste tio åren, för det är ett par stycken, att de ska gå att ringa. Att det faktiskt ska gå att få tag på dem. För jag kan inte få in i huvudet att en människa inte finns, när hon – i de här fallen – finns för mig. Jag har väldigt svårt att acceptera och gå vidare.