Christofer Kalajo jobbar som managementkonsult i Stockholm och blev i mars smittad av Covid-19. Trots att han inte tillhör någon riskgrupp, tränar regelbundet, inte äter några mediciner och endast är 38 år så drabbades han så pass hårt av Covid att han behövde läggas i respirator. Christofer och hans sambo Anna Winther delade sin berättelse på Christofers Facebook-sida som i skrivande stund har över 6500 delningar och tusentals kommentarer. Det här är deras berättelse om tiden som sjuk, som anhörig och om den långa vägen tillbaka.

………………………………..

Det är nu sommar 2020 och halvvägs in i semestern. Jag ser uteserveringar här hemma i Stockholm fyllas med människor som verkar ha glömt bort att Covid fortfarande har världen i ett fast grepp, utan vare sig vaccin eller läkemedel som hindrar eller ens lindrar. I skrivande stund ser det ut som att det kommer ta minst ett halvår, troligen mer, innan ett vaccin nått ut till den breda massan. I media rapporteras det flitigt om hur äldre och riskgrupper drabbats hårt. Vad jag saknat är hur svårt vi, friska och unga, också kan drabbas av viruset och hur fruktansvärd resan igenom och vägen efteråt kan vara.

Jag har därför valt att dela med mig av vad som hände mig i våras. Detta är min berättelse om hur jag gick från frisk och vältränad till en Covid-19-patient på intensiven med andnöd och respirator. Det är också en berättelse om min långa väg tillbaka, och min tacksamhet till intensivvården som vakade över mig varenda sekund, dygnet runt i två veckors tid. I delar av texten har min sambo, Anna, kompletterat med hennes upplevelser eftersom besöksförbudet på sjukhuset gjorde att vi fick två olika perspektiv. Hon har också fyllt i de minnesluckor som narkosmedicinerna gav mig.

Med denna berättelse hoppas jag att ni där ute, som tänker att detta inte drabbar er, eller att Covid är som en vanlig influensa och inte farlig för unga och friska, funderar på riskerna innan ni går ut och tar en öl på en fylld uteservering, tar en sista-minuten till Mallorca eller sätter er utan munskydd på en full buss i höst när ni går tillbaka till jobbet. Är det värt risken att nästan dö i andnöd, att gå ned tio kilo muskler eller förlora kondition som tagit månader, kanske år, att träna upp? Att få nervsmärtor i veckor efteråt? Att ligga på sjukhus i en månad utan att få träffa någon du känner? Kan det kanske vänta en enda sommar och höst tills det finns skydd?

Slutet av februari: Möten med försiktighet

Det är slutet av februari och jag har en lunch bokad med en tidigare kund. När vi ses och innan vi tar i hand berättar personen att den veckan innan varit i Italien, som anses vara riskområde för Covid. Jag berättar att vi har en stenhård policy på jobbet där vi infört två veckors karantän om vi umgås med personer från riskområdet, och att jag därför inte kan äta lunchen tillsammans. Personen förstår läget, även fast jag tolkar mottagandet som att jag är lite väl försiktig. Vi bestämmer att vi istället ses när allt gått över, det borde inte ta så lång tid, och tar varsitt eget bord på restaurangen och äter lunchen på varsitt håll.

Ungefär två veckor senare, det är nu mitten av mars, har jag ett möte med en annan kund som meddelar mig i förväg om en resa till Österrike föregående vecka. Eftersom detta vid tiden inte är ett riskområde och smittan endast verkar ha drabbat de som varit i Italien, och vi dessutom är överens om att hålla avstånd under mötet, bestämmer vi oss för att genomföra mötet med försiktighet. Vi håller två meter avstånd, tar inte i hand, delar inte något fysiskt arbetsmaterial med varandra och är allmänt försiktiga. Jag noterar att personen inte har några som helst tecken på sjukdom. Allt känns säkert.

Två dagar senare är jag på väg hem efter en kurs och det börjar klia lite i halsen. Sådär som det ibland gör vid en begynnande förkylning så jag tänker inte mer på det. Dagen efter när jag sitter på bussen till jobbet känner jag av halsen igen och jag börjar fundera på om det möjligen kan vara Covid. Jag bestämmer mig för att gå av bussen och vänder hemåt. Lika bra att arbeta hemifrån tills jag vet vad detta är så jag inte smittar någon. Jag jobbar hemifrån några dagar och känner mig lätt förkyld utan att det på något sätt hindrar mig. I vanliga fall hade jag varit på jobbet med dessa symtom men eftersom media rapporterar om fler fall och ytterligare länder läggs till riskzonen så tänker jag att det är bäst att stanna hemma för säkerhets skull. Efter en vecka börjar jag få feber och kraftig huvudvärk och det blir allt jobbigare att arbeta. För första gången på mina 14 arbetande år sjukskriver jag mig.

På fredagen, 11 dagar efter kundmötet, så märker jag att min andning blir tyngre och retkänslan i halsen utvecklats till hosta. Jag andas ytligare och snabbare och det går okej fram till söndagen. Då, vid djupa andetag, börjar jag hosta kraftigt och andningen är nu så tung att jag måste ligga ned på rygg för att få luft. Jag orkar med nöd och näppe gå de tio meter till badrummet som krävs för att gå på toaletten. Min sambo, Anna, är väldigt orolig och bestämmer sig för att ringa sjukvårdsrådgivningen. De tycker vi ska ta oss in till St. Görans akut som bara ligger en kilometer från där vi bor, men ändå för långt för att jag i mitt tillstånd ska orka ta mig dit gående. Vi ringer akuten som hänvisar till taxi och vi frågar om de kan hämta en Covid-misstänkt. Det kan de inte och hänvisar oss tillbaka till akuten och sjuktransport.

Eftersom vi inte har egen bil ringer vi 112 eftersom jag får allt sämre andning och de svarar att de skickar en ambulans. På vägen ringer ambulanssjukvårdarna och ställer kontrollfrågor, bland annat om jag kan andas. Jag svarar att jag endast kan andas om jag ligger på rygg, och att det går okej just nu i den ställningen men att jag inte kan andas när jag står eller sitter upp. De bedömer mig inte vara tillräckligt sjuk för ambulanstransport. ”Alltså, du ska vara typ blå om läpparna av andnöd för att det ska vara ett ambulansfall” säger ambulanssjukvårdaren och att de inte kommer att komma trots att jag försöker få dem att ändra sig. Vi ringer en vårdtjänst via en mobilapp och får bedömningen av en läkare att jag behöver åka in. Sista utvägen är att ringa svärmor som kommer och lämnar sin bil till oss. Eftersom hon är riskgrupp pga. ålder kan hon varken skjutsa oss eller använda bilen efteråt upp till två dygn pga. smittorisken, men vi ser ingen annan utväg. Min sambo Anna, som då också är sjuk i Covid kör mig till akuten, vi säger hejdå och att vi ses snart igen, troligen redan ikväll. Det visade sig senare att det skulle ta nästan fyra veckor innan vi skulle ses igen och att hon då inte skulle känna igen mig.

// Annas berättelse: Efter att vi varit sjuka några dagar konstaterar vi att jag är i bättre skick än Christofer. Min andning är okej och jag hostar inte särskilt mycket. Christofer däremot blir allt sämre. När han börjar få svårt att andas på grund av svår hosta spenderar jag hela dagen med att försöka få tag på någon som kan köra honom till akuten, men jag blir nekad överallt, ingen vill hämta honom. Till slut lånar vi min mammas bil och jag kör in honom till akuten. Att själv vara sjuk och behöva ta hand om någon som är i akut behov av sjukvård är väldigt påfrestande och det gör mig arg att samhället inte är bättre rustat för Covid. Jag känner att vi är helt utlämnade till oss själva i vår karantän när alla hänvisar till varandra, en väldigt skrämmande utsatthet. //

Mitten av mars: Från rädsla för respirator till att välkomna den

På väg in till sjukhuset berättar jag för Anna att jag verkligen hoppas att jag inte blir så dålig att jag behöver respirator. Att bli nedsövd med en slang i halsen känns både osäkert, skrämmande och det sista jag vill vara med om. Vi hoppas att det inte ska behövas.Direkt efter ankomst får jag syrgas och dropp och skrivs sedan in. De första kontrollerna visar både försämrad syremättnad i blodet och uttorkning. Jag flyttas i ambulans till Södersjukhuset eftersom de tydligen har fler lediga platser där. Jag tar ett Covid-test och får reda på att det tar upp till 24 timmar att få svar. Efter nästan sex timmars väntande och flyttande till olika mellanlagringsplatser kommer jag till eget rum och får äntligen lite sömn.Två dagar på infektionsavdelningen går, jag får bekräftat att det är Covid, och jag får allt svårare att andas trots att jag får syrgas dygnet runt. Febern ligger stabil runt 39 grader sedan en vecka tillbaka och lindras endast något av maxdos paracetamol. Jag reflekterar över läget och inser plötsligt att jag bara har en enda position som jag kan andas i, vilket är när jag ligger ned på rygg. Varken sittande eller stående funkar. Vad händer om jag blir sämre? Om det inte finns någon position som jag får luft i? Dör jag då? Ångesten och oron börjar krypa sig på för första gången.

Efter de dagliga, flertaliga blodproverna och besök av läkaren på förmiddagen får jag veta att jag har ett väldigt högt infektionsvärde (så kallat CRP på 387, lunginflammation ger i vissa fall upp till 300 får jag senare reda på) och behöver flyttas till intensiven då de är oroliga för min ytliga och snabba andning som nu ligger på 40 andetag per minut, jämfört med de vanliga 15 till 17. Jag flyttas till intensiven.

På intensiven möts jag av ett helt team, två läkare och två sjuksköterskor och en undersköterska, som direkt börjar jobba metodiskt med min kropp. Alla klädda i full virusklädsel, visir och munskydd som gör att jag bara ser ögonen på dem. En märklig känsla liknande något ur en amerikansk sjukhusserie när en patient kommer in på akuten. En sätter EKG, en annan lägger en operationsduk över armen och sätter in en artärnål i handleden. Någon sätter in en annan nål och slang i armen och någon förklarar att den är till för att de ska kunna sätta in medicin snabbt. Ytterligare en person langar saker till läkarna och en sista sitter bredvid sägen och förklarar att det som görs är för att kunna övervaka mig dygnet runt samtidigt som hon klappar min hand. Läkaren som leder teamet presenterar sig och förklarar att jag nu är i trygga händer och att de kommer finnas där dygnet runt och pekar på en fönsterruta två meter bortom fotändan av sängen. Där inne finns ett övervakningsrum där någon ständigt håller utsikt över rummet som jag delar med två andra personer. Allt det här sker snabbt, kanske under 20 minuter, och jag själv är mest fascinerad över vilken uppmärksamhet jag får och följer med nyfikenhet allt de gör. Mina vitalvärden visas nu på en skärm bredvid sängen i realtid och jag får en orosfläckad känsla av trygghet. När jag är uppkopplad till alla slangar och sladdar så lämnar de rummet lika snabbt som de kom.

Bild från intensiven, innan jag blev så dålig att jag behövde läggas i respirator. Det kändes som att jag hade sladdar och slangar överallt på kroppen. De satt i handled, arm, hals och bröst för att övervaka mina vitalvärden.

Dagen passerar med fortsatt dropp, malariamedicin (som senare slutar att ges pga. oklar effekt och dessutom kan störa hjärtrytmen) och antibiotika med förklaringen att de senare två kanske hjälper. Man gör en bakterieodling för att bekräfta om antibiotikan behövs. Jag får dessutom en lungröntgen som visar att jag har dubbelsidig lunginflammation som senare kom att utvecklas till lungsvikt.

Natten kommer och jag sover i korta stötar men väcks kontinuerligt från larmen från mina rumsgrannars apparater och från personal som då stormar in i rummet. Jag vaknar också av kraftiga hostattacker och andnöd när kroppen försöker djupandas så fort jag äntligen lyckas somna.

Vid förmiddagsronden dagen efter bedömer läkarna att jag är så stabil att jag kan flyttas till vanlig avdelning igen. Alla sladdar och slangar tas bort och jag blir tillbakarullad till avdelningen på andra sidan sjukhuset där jag började. Själv upplevde jag att andningen var likadan som när jag flyttades till IVA och det känns nu dessutom otryggt att inte vara bevakad. Oron späs på ytterligare när jag trycker på larmknappen vid sängen och det tar 10 minuter innan någon ens tittar in i rummet och säger att någon snart kommer. Jag väntar ytterligare 40 min innan någon kommer. Vad skulle hända om jag faktiskt var i nöd? Denna gång var det bara toalettnöd som lyckligtvis kunde hållas på, men hur är det nästa gång? Sjuksköterskan ursäktar sig och förklarar att hon har en patient, i ett rum bredvid, som är döende och att de inte hinner med alla patienter så snabbt som de önskar (detta är alltså redan i mitten av mars, långt innan peaken). Jag frågar om det är en äldre person för att lugna mig själv. Unga dör väl inte av detta? Tydligen är det just en äldre som inte klarar av intensivvård och det finns tyvärr inget att göra för dem. Irritationen och oron över att inte fått hjälp tillräckligt snabbt ersätts av empati för den bekymrade och till synes slitna sjuksköterskan, och givetvis den för mig okända, äldre person som ligger och kämpar för sina sista andetag.

Jag blir sämre igen under kvällen och flyttas återigen till intensiven, och går igenom samma procedur som sist. Jag får denna gång dessutom en så kallad NIV, en ansiktsmask som trycker in luft i lungorna eftersom jag får allt svårare att få tillräckligt med luft. Maskinen gör att jag andas något bättre. Utmattad av fortsatta hostattacker, alla intryck, förflyttningar och av att inte ha sovit ordentligt på två nätter ber jag om något som hjälper mig att sova. Jag får en cocktail av tabletter som ska hjälpa mig att somna in, en annan att sova på och en tredje för att få lugn. Jag fortsätter min intervallsömn som hackas upp av larm, hostattacker och läkare som stormar in i rummet.

Under de två dagar jag ligger på intensiven blir andningen fortsatt sämre och sämre. Läkarna säger till mig att jag måste försöka ta djupa andetag, även fast det inte går. Minutrarna sniglar sig fram i kämpandet och jag följer sekundvisaren på den stora klockan på väggen i ett försök att få tiden att gå. Läkarna förklarar att de står vid ett vägskäl i behandlingen. Min snabba, ytliga andning är alldeles för belastande för kroppen så antingen får jag igång djupandningen eller så behöver de söva mig och lägga mig i respirator. Det var just detta jag fruktade när jag åkte in till sjukhuset.

Jag försöker djupandas men börjar hosta kraftigt och får nu dessutom upp en massa tjockt slem under hostattackerna. Ett stort dilemma uppstår: Jag behöver hosta upp slemmet för att andningen ska förbättras, men för detta krävs att jag tillfälligt tar av mig andningsmasken och det resulterar i en otäck period av andnöd. Masken sitter med spännen runt huvudet så jag kan varken sätta på eller ta av mig masken själv och behöver förlita mig på läkarna, sjuksköterskorna och maskinen. Jag vet inte om det var så men känslan är att personer som jag inte alls känner har mitt liv i sina händer.

Situationen börjar bli extremt ansträngande. I ett sms till Anna reflekterar jag över att sövning och respirator kanske inte är en sådan dålig idé trots allt eftersom jag får kämpa för vartenda andetag samtidigt som andningen inte verkar bli ett dugg bättre. Oerhört nedbrytande. Vad jag inte skriver, är att jag stundtals tvivlar på om jag kommer överleva och om mina tankar om hur framförallt Anna, min mamma, min bror, mina vänner och kollegor skulle reagera vid ett dödsbesked. Det känns inte längre orealistiskt.

Allt har gått så snabbt att vissa av mina vänner inte ens vet att jag ligger på sjukhus. I vissa stunder växlar jag mellan att börja tappa hoppet om att det någonsin kommer bli bättre, till att växla till att ”jag ska f-n kämpa mig igenom den här skiten, den ska inte få ta mig, och jag kan inte utsätta mina nära för något sådant”. Det är första gången i mitt liv jag ens reflekterar över att det finns en risk att just jag kan dö. Sådant händer bara andra. Ytterligare en natt med orolig sömn.

Jag vaknar med ytterligare försämrad andning, som nu ligger på 50 andetag per minut. Efter morgonens nya blodprover och undersökning konstaterar läkaren att utvärderingsdygnet har gått. Jag behöver läggas i respirator. Något som jag tidigare fruktat, att sövas och läggas i ”konstgjord koma” känner jag nu är fullt rimligt och ser faktiskt som en välkommen paus i det ändlösa kämpandet. Jag ringer Anna och flåsar och hostar ut att jag kommer sövas och försöker lugna henne i gråten att det bara är för att kroppen ska få vila, men att det normalt tar upp till två veckor innan de väcker mig. De kommer ringa henne och hålla henne underrättad. Jag lägger på luren och minns sedan inget mer förrän en vecka senare.

Det som beskrivs nu i texten är sådant som jag pusslat ihop senare från minnesfragment, samtal med Anna, journalanteckningar och sms till mina nära. Mina minnen från precis innan och efter respiratorn är suddiga och blandas ihop med hallucinationer från narkosmedicinerna som jag fick.

Torsdag 26:e mars till 31:a mars ligger jag sövd. Min 38:e födelsedag passerar utan att jag är medveten en enda sekund av dagen och alla födelsedagshälsningar som kommer på sms och Facebook lämnas olästa och obesvarade i nästan en vecka.

Dygn 5 i sövningen har jag fått återberättat för mig att man försöker väcka mig men att jag vid väckningstillfället blir för stressad och att man får söva om mig. Inte konstigt när jag väcks av att fem personer i full virusklädsel står över mig. Jag vet inte var jag är, jag har en tub nedstucken i halsen och ett gäng människor med gasmasker, som ser ut som något från en andra-världskriget-film, hänger över min säng. Man bestämmer sig för att göra ett nytt försök nästa dag, men då med lugnande. Denna gång går det bättre och tuben tas bort. Jag får återigen en NIV-mask (syrgas som sprutas ned i lungorna med lite tryck) som hjälper mig att andas och kämpandet fortsätter. Som tur är minns jag inget av detta.

En bild med två av mina fantastiska sjuksköterskor på MIVA (intensiven), Södersjukhuset. Att ha den här utrustningen på sig varenda sekund som de vårdar oss patienter märkte jag var mycket ansträngande för dem. Stor eloge till er som riskerar er egen hälsa och dygnet runt sliter för att rädda oss som blir sjuka, ni är fantastiska.

Privat

// Annas berättelse: Christofer ligger nu på sjukhus och jag börjar föra anteckningar över absolut allt. Dels mina egna upplevelser och känslor men dels över Christofers alla värden som jag får via vårdpersonalen. Jag noterar allt från blodtryck och temperatur, till syremättnad, mängden syrgas och CRP (infektionsvärde). Att skriva är ett sätt för mig att ta mig igenom den extremt ansträngande tiden. Det är dessutom viktigt för mig att Christofer får veta hur dagarna har varit, för honom och för mig, när han slutligen kommer hem igen. Den 25 mars får jag veta att Christofer ska läggas i respirator om hans djupandning inte kommer igång under det närmsta dygnet. I mina anteckningar skriver jag: ”Jag är livrädd, han är det viktigaste jag har. Det är så olidligt att inte få vara vid hans sida, jag känner mig så maktlös. Han måste kämpa.” Dagarna hemma utan Christofer kantas av ångest, illamående och sömnlöshet. Morgon och kväll kommer uppdateringar från vårdpersonalen på sjukhuset och livet kretsar kring dessa samtal och jag försöker få tiden att gå så snabbt som möjligt mellan dem. Tiden går så fruktansvärt långsamt. Efter samtalen från sjukhuset ägnar jag ungefär två timmar varje dag till att uppdatera Christofers vänner, kollegor och familj om läget. Jag får ett fantastiskt stöd från alla vilket hjälper mig att hålla mig flytande. En skräck inför att telefonen ska ringa växer sakta fram då jag, i den konstanta ovissheten om vad som pågår på sjukhuset, är livrädd att få ett samtal med det värsta tänkbara beskedet, att han inte längre finns.

Den 26 mars skriver jag i mina anteckningar: ”Idag sövs du och läggs i respirator. Du sa att det kändes skrämmande men samtidigt skönt, för du har lidit och kämpat så mycket de senaste dagarna. Du var mest orolig över mig sa du, min finaste älskling. Jag hoppas att du får sova och vila nu och att du inte har ont mer. Älskar dig totalt och saknar dig varenda sekund. Jag kämpar på för att bli frisk här hemma, så att jag kan ta hand om dig när du kommer hem igen. Du måste stanna hos mig, kämpa älskling!” När jag får reda på att Christofer ska läggas i respirator stannar tiden. Det känns som att jag faller handlöst ner i ett mörkt hål. Där visar det sig att jag skulle behöva stanna i många långa dagar. Under tiden som Christofer ligger i respirator är det som att livet är satt på paus och absolut ingenting i tillvaron stämmer. Det är enorma overklighetskänslor där hjärnan inte alls förstår vad som har hänt. För bara någon vecka sedan var han ju helt frisk, tränade i löpspåret och var sitt vanliga jag. En ung person full av liv. Man tror aldrig att det ska drabba en själv, att någon i ens närhet ska bli så pass sjuk att organen sviktar och är på väg att ge upp. Från att inte ha gått en enda dag utan att prata med varandra sedan vi möttes, till att inte ha någon kontakt på många, många dagar. Att inte ens ha möjlighet att ta kontakt är fruktansvärt. Den enda jag vill prata med i detta pågående helvete är den enda som inte går att prata med.

Läkaren ringer och berättar att sövningen har gått bra och att Christofer nu ligger i respirator. Jag upplever en storm av blandade känslor. En lättnad över att allt gått bra, att han äntligen får vila, samtidigt som det känns som att vi nu befinner oss i olika världar med ett oändligt avstånd mellan oss, vilket smärtar enormt. Jag frågar läkaren hur prognosen ser ut. Christofer hade precis innan han sövdes försäkrat mig om att läkarna inte var oroliga över hur det skulle gå för honom, att det här endast var en behandling som skulle hjälpa honom att återhämta sig. Jag förstår av läkarens svar att Christofer förmodligen hade sagt det han sa för att inte oroa mig. Läkaren säger att han tyvärr inte kan ge någon prognos, att man vid det här laget vet alldeles för lite om sjukdomen och att det inte finns några garantier. Jag faller allt djupare ner i det mörka hålet. Trots att han inte kan ge någon prognos så säger han att av alla som ligger i respirator på avdelningen så är han allra minst orolig för Christofer, han är ju trots allt frisk, ung och vältränad. Jag håller hårt i dom orden under Christofers tid i respiratorn. //

Början av april: Väckt, men kanske behöver sövas igen

De första två dygnen efter uppvaknandet fortskrider ungefär som tiden innan respiratorn. Svårt att andas på egen hand, slemhosta, masken kopplas på och av, intervallsömn. En stor skillnad mot tidigare är att jag nu inte har någon kraft alls i kroppen. Nada. Jag tittar ned på mina fötter som är helt kritvita. Varför ser de ut så? Har de inget blod i sig alls? Jag försöker flytta in dem under täcket men benet känns som att det väger 100 kilo och jag lyckas inte flytta foten på egen hand. Jag försöker lyfta handen för att peka till sjuksköterskan. Armen väger också 100 kilo. Vad har hänt? Sjuksköterskan frågar om jag har ont i fötterna. Jag skakar på huvudet. Jag försöker prata genom masken men märker nu att jag inte heller har någon röst och försöker gestikulera vad jag vill få sagt. Efter en stund av missförstånd och flera misslyckade försök till kommunikation ger jag upp. De kritvita fötterna får vänta, trots att jag är rädd för att de på något sätt är skadade. Det finns ingen kraft.

Anna får veta från läkarna att läget fortfarande är så allvarligt att de överväger att söva mig igen om jag inte blir bättre. Själv är jag så svag och trött att jag inte orkar använda min telefon eller kommunicera själv till någon mer än med små handrörelser. Det är läkarna och sjuksköterskorna som håller framförallt Anna, och ibland min bror och mor, underrättade om läget. Anna agerar informationscentral och håller mina vänner och kollegor underrättade på daglig basis om hur jag mår, vilket jag i efterhand får reda på att hon gjort varje dag under min sövning. Det tar nästan två och ett halvt dygn efter uppvaknandet innan jag själv har ork att börja använda telefonen, 8 dygn efter min och Annas senaste kontakt. När jag slår på telefonen vibrerar den en lång stund av alla sms med grattis-på-födelsedagen-gratulationer som jag fått under tiden jag varit sövd. Några av hälsningarna är krya-på-dig-hälsningar, men det är fortfarande bara vissa som känner till att jag ligger på sjukhuset. Det känns overkligt att jag fyllt år. Jag läser igenom hälsningarna vilket tar alla krafter, så jag lägger undan telefonen för att vila.

// Annas berättelse: Det är onsdag den första april och Christofer väcks och respiratorn kopplas bort. Några timmar senare ringer läkaren till mig och berättar att Christofer fortfarande har det väldigt jobbigt med andningen, hans andningsfrekvens är hög, hans kropp stressad, lungorna är sjuka och hans höga feber håller i sig. Läkaren berättar att det är ”touch and go” just nu och att risken är stor att dom behöver söva honom igen, så att hans lungor får en chans att läka ännu mer. De närmsta timmarna kommer vara avgörande. Det här är för mig en av de värsta dagarna. Att veta att han nu återigen ligger och kämpar för vartenda andetag, lider och har andnöd. Att inte få vara där hos honom är ett helvete. Trots besöksförbud frågar jag både läkare och sjuksköterskor om jag inte ändå kan få komma och hälsa på, sitta vid hans sida, då jag trots allt varit sjuk själv och nu tillfrisknat. Alla nekar, vilket jag förstår och respekterar, men mitt i all maktlöshet känner jag att jag behöver fråga för min egen del. I mina anteckningar skriver jag: ”Jävligaste dagen, allt är skit, mår överjävligt. Älskade Christofer, vill ha dig hos mig mer än allt.” //

Att behöva träna på att sitta upp och betydelsen av att kunna dela bördan

Några dagar efter uppvaknandet börjar krafterna sakta komma tillbaka. Jag har fortfarande ingen röst, så kommunikationen sker genom att jag får skriva på en liten whiteboard. Första dagarna är motoriken och styrkan i handen så dålig att jag får försöka flera gånger innan de ser vad jag skriver. I vanliga fall får jag ibland komplimanger för att jag skriver snyggt. Men inte just nu, nu får jag med nöd och näppe fram ”paracetamol” eller ”kan ni hjälpa mig med kudden”, vilket jag behöver be om eftersom jag är så svag att jag inte kan rätta till den själv. Jag känner mig utlämnad och hjälplös och funderar om det är så här det känns när man blir gammal och behöver hjälp med det mesta. Även fast sjuksköterskorna och undersköterskorna mestadels är hjälpsamma när jag frågar om hjälp så känns varje fråga om hjälp jobbig och tar emot. Jag är van att klara mig själv och brukar inte be om hjälp av andra i onödan. Jag inser att det kommer vara så här ett tag och att jag inte har något val. Samtidigt börjar jag nu starkt längta efter att klara mig på egen hand igen och förstår att privilegiet att kunna ta hand om mig själv, något jag i hela mitt liv tagit för givet, i själva verket är ett starkt behov hos mig men inte alltid kommer vara självklart i takt med stigande ålder och sjukdom.

Det är nu dag fyra efter uppvaknandet och läget är mer stabilt. Efter ett stort antal slemhostningar är min andning bättre och jag får en annan andningsmask, som inte sitter åt lika mycket. Den förra har gett mig skavsår i ansiktet efter att ha suttit åtspänd i flera dagar, och syrgasen i den har dessutom varit så torr att tungan känns som en hård läderbit. Jag får och har inte heller fått dricka något under min tid på intensiven eftersom risken fortfarande finns att jag behöver sövas igen och då inte får ha något innehåll i magen. Då och då, ungefär var tredje timme, ber jag via whiteboarden om att få munnen baddad med en liten bit fuktad skumgummi, för att munnen inte ska torka ihop helt. Det var nu tio tolv, dagar sedan jag åt och drack på egen hand. All näring och vatten har jag fått antingen som dropp eller genom sonden (en slang) som går in genom näsan ned till magen. Jag blir plötsligt omåttligt sugen på en Fanta, och jag fantiserar om hur fantastiskt det vore att själv bara kunna gå härifrån och köpa från kiosken på hörnet där jag bor. Det är riktig lyx det, att bara vara fri att själv kunna göra sådant som man känner för i stunden och inte behöva be någon annan om hjälp. Mina perspektiv har förändrats sedan jag blev inskriven, noterar jag för mig själv.

En sjuksköterska kommer in på rummet med en liten påse i handen och säger att den är från min sambo som varit här och lämnat den. Överraskad öppnar jag påsen och tittar vad som finns där. Där i ligger något som ser ut som papperslappar, en bok och en sovmask för ögonen. Jag tar upp de små lapparna och läser dem en i taget. Det är brev och styrkehälsningar från Anna själv, från min mamma och lillebror, och från några av mina närmsta vänner. Jag läser breven och känner att ögonen tåras och jag behöver flera gånger ta en paus i läsandet för att torka bort tårarna. Jag har inte träffat någon av mina nära på flera veckor och under tiden på sjukhuset har jag inte heller haft ork att vare sig prata eller skriva till dem. Jag inser att detta tillsammans med besöksförbudet som råder på sjukhuset gjort att jag känt mig otroligt ensam i mitt kämpande. Att läsa alla brev gör mig rörd av tanken att så många där utanför mitt instängda rum tänker på mig, och jag känner genast en förnyad kraft och motivation att kämpa vidare.

Läkarna meddelar mig att det går åt rätt håll. Jag har fortfarande diagnosen lungsvikt, och flera av mina värden ligger utanför referensintervallen, bland annat lever- och hjärtvärdena. För tillfället är det dock inget som jag bör oroa mig över tycker de. Lättare sagt än gjort. En läkare berättar också att det nu är dags för mig att börja träna med sjukgymnast så att jag så småningom ska kunna ta mig bort från intensiven.

Samma eftermiddag får jag besök av sjukgymnasten. Jag får reda på att jag ska öva mig på att sitta upp på sängkanten. I nästan två veckors tid har jag legat ned, nästan uteslutande på rygg, och ben och armar känns fortfarande som att de väger 100 kilo vardera. En i vanliga fall busenkel övning känns nu oroväckande svår. Med sjukgymnastens och en sjuksköterskas hjälp tar jag mig med nöd och näppe upp sittande på kanten samtidigt som jag stödjer mig med armarna. Jag orkar nästan inte hålla upp huvudet själv och hostattackerna och andnöden kommer direkt. Impulsen att lägga mig ner är väldigt stark och jag flåsar viskande att jag inte får luft och måste lägga mig ner men blir utmanad av sjukgymnasten att försöka en liten stund till. Sjukgymnasten tar tid på hur länge jag klarar att sitta upp och berättar att jag klarade mig i en halvminut. Bra jobbat, vi provar igen i eftermiddag om du orkar, säger hon. Jag nickar. Svettig och utmattad vilar jag en stund. Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv och rädslan för att få andnöd nästa gång jag sitter upp ersätts till stor del av en vilja att klara mer än förra gången. Samma eftermiddag räknas sitt-tiden till 2 minuter och dessutom lyckas jag även stå upp vid sängkanten några sekunder nästan själv innan benen börjar vika sig. Jag känner mig barnsligt stolt över framsteget och som ett litet barn sms:ar jag direkt till Anna vad jag precis klarat av. Hur fånigt det än känns att berätta att jag suttit upp, helt själv, så känner jag att allt börjat vända. Nu jäklar.

Ytterligare några dagar med sittövningar passerar och andningen är nu så stabil att jag får vanlig syrgasgrimma i näsan. Ungefär samtidigt får jag klartecken att lämna intensiven och fortsätta min återhämtning på infektionsavdelningen. Bra jobbat får jag höra av några av de läkare och sjuksköterskor som tagit hand om mig. Jag hinner bara tacka några av dem eftersom alla inte är där när jag skrivs ut, och det känns vemodigt att inte ordentligt få tacka dem som räddat mitt liv och som funnits där 24-7 i nästan två veckor. Det får vänta till senare.

// Anna: Nu är det två dagar sedan Christofer kopplades bort från respiratorn. Han har fortfarande inte haft någon ork eller kraft att använda mobilen. Jag har därför inte hört något från honom ännu, förutom korta hälsningar och vinkningar han skickat med när jag pratat med vårdpersonalen. För mig är det viktigt att få finnas där på ett eller annat sätt så jag bestämmer mig därför för att samla ihop en ”tröstpåse” till Christofer som jag kan lämna på sjukhuset, med saker han behöver hemifrån och stöd från sina nära som han inte har någon kraft själv att kontakta. Jag samlar in brev från vänner, familj och kollegor och skriver själv ett långt brev. Jag skickar dessutom med fotografier på oss som jag får reda på att vårdpersonalen hänger upp i Christofers rum. Ett häfte med små kärlekslappar som han kan läsa när han behöver extra stöd skickas också med i påsen, allt för att ge honom lite extra kraft. Det är väldigt svårt, både för patienten och anhöriga att inte få vara tillsammans vid svår sjukdom, berättar de på sjukhuset. Jag känner därför att det är viktigt för mig att finnas där på de sätt som är möjliga under denna speciella tid. Att även vårdpersonalen tar sig tid att ringa och prata i telefon varje dag, är något jag är enormt tacksam över, då jag vet att de dessutom arbetar under enorm belastning och har fullt upp med patienter precis hela tiden.

Några timmar efter att jag lämnat tröstpåsen på Södersjukhuset får jag ett sms från Christofer, ett första livstecken, så jävla skönt, glädjen är total! Nu vågar jag äntligen börja hoppas att det har vänt och att det från och med nu kommer att bli bättre.

Söndag den 5 april ringer en av Christofers läkare och berättar att det var en helt ny Christofer som hon mötte i morse. Hon är så glad och säger att vi kan strunta i att diskutera värden eftersom dom är så pass bra nu och om allt fortsätter såhär så kommer han nog bli utskriven från intensiven under de närmsta dagarna. CRP-värdet som varit min absolut värsta fiende under de senaste två veckorna har nu börjat gå ner rejält vilket gör mig enormt lättad. Det känns som att det inte kommer dröja allt för lång tid innan jag kanske får se honom igen. Jag börjar planera för Christofers hemkomst och funderar på vad jag behöver ordna. Jag förstår efter samtal med läkarna att det kommer ta lång tid för Christofer att återhämta sig och att han kommer behöva hjälp med det mesta när han väl kommer hem. För varje dag i respirator krävs 1 veckas återhämtning. Jag inser då vilken resa han fortfarande har framför sig. //

När min sambo inte längre känner igen mig

Jag rullas in på mitt rum på infektionsavdelningen, och ser att det inte ligger någon annan i det. Ett singelrum, fantastiskt! Under veckan på intensiven efter respiratorn har jag bara sovit någon timme per natt på grund av alla ljud och jag ser fram emot att sova i eget rum. Att det finns en TV på rummet känns också fantastiskt eftersom senaste veckan förflutit utan någon form av tidsfördriv annat än mobiltelefonen. Jag blir även sugen på att kolla på Netflix på större skärm än min mobiltelefon och frågar om Anna har ork att komma med min laptop till sjukhuset. Vi SMSar när hon är framme och hon skriver att hon inte får komma in på mitt rum, men eftersom rummet ligger i anslutning till receptionen så får hon titta in genom glaset och vi vinkar till varandra. Senare, när jag blivit bättre, får jag reda på att hon inte kände igen mig eftersom jag var så smal och mina uttryck och svaga rörelser såg ut att vara någon annans.

Dagarna fördrivs med nyheter om Corona, vetenskapsartiklar om Corona, Vetenskapens värld-avsnitt om Corona. Frågan om varför just jag blev så sjuk växer sig starkare. Jag som inte tillhör någon riskgrupp, är ung, frisk, normalviktig, tränad. När vissa bara får en enkel förkylning, varför fick jag detta? Det känns orättvist och frustrerande. Jag får fjärrhjälp av Anna och vi läser på var sitt håll om att jag drabbats av något som kallas cytokinstorm, vilket förenklat är att immunförsvaret överreagerar och utöver viruset även börjar angripa den egna kroppens celler. Varför vissa personer får denna storm är dock oklart och varken läkare eller de vetenskapsmän vi googlar verkar kunna svara på frågan. Även läkarna jag ber om att prata med på sjukhuset ställer sig frågande, man vet för lite om sjukdomen. Trots det otroligt otillfredsställande svaret lägger jag frågan åt sidan för nu. Istället fortsätter sitt-träningen med sjukgymnasten och för varje dag som går orkar jag lite mer. Efter några dagar klarar jag att gå några steg, och belönas i form av att jag kan ta mig in i duschen på rummet och sittandes på en pall ta en riktig dusch för första gången på tre veckor. Vilken skön känsla! Det är de små sakerna i livet som faktiskt betyder något inser jag.

De dagliga träningspassen ökas. Mestadels kör jag själv eftersom sjukgymnasten är ledig över påskhelgen, men min längtan att komma hem är stark så jag tränar flera gånger om dagen på att sitta, stå, gå och senare att göra enklare squats i fåtöljen på rummet. Eftersom jag inte får gå ut ur rummet på grund av smittorisken så går jag fram och tillbaka i det tre meter långa rummet, som jag kan göra till en 5 meter lång sträcka om jag svänger runt sängen. Jag går 5 längder och är sedan tvungen att lägga mig ned för att andas och vila. Nästa gång blir det 10. Sedan 20. 50. Efter några dagar med träning går jag 100 längder på rummet och sedan når jag milstolpen en kilometer under en och samma dag. Jag märker dock att jag blir väldigt mycket mer andfådd än vanligt och i smyg lånar jag syremättnadsmätaren som finns på rummet för att kontrollera syremättnaden när jag går. Vid längre sträckor visar den 86, som jag förstår är för lågt men jag undrar hur långt ifrån ”ok” som det ligger. Jag frågar läkarna vid nästa rond vad det finns för villkor som behöver vara uppfyllda för att jag ska få åka hem. Vad är tillräckligt frisk egentligen? De har inget svar, jag är så tidig i sjukdomen att det inte finns några rutiner för uppföljning, rehabilitering eller utskrivning. De ber om att få återkomma. Senare får jag beskedet att jag behöver ha en genomsnittlig syremättnad på 94% även vid rörelse och jag behöver klara mig utan syrgas för att jag ska få åka hem. Jag fortsätter träna målmedvetet på egen hand. Fantan hägrar starkare och starkare.

Vid ankomsten till infektionsavdelningen får jag besked om att jag nu behöver börja äta igen på egen hand. Eftersom jag inte ätit fast mat på nästan två och en halv vecka så kommer det ta lite tid att komma tillbaka igen får jag veta. Men det är väldigt viktigt för återhämtningen, så klart. Första måltiderna går väldigt trögt. Efter att ta haft tuben i halsen kan jag knappt svälja. Att få ner maten går knappt och när jag väl får ned den så blir jag mätt efter några tuggor. Jag får mina kalorier räknade och får veta att det är strax över 1000 kalorier per dygn, vilket är precis ovanför gränsen för när de inte längre ger näringsdropp. Som van idrottare vet jag att jag behöver en bit över 2000 kalorier per dygn i vila. Jag blir vägd och ser att vågen stannar på 68,5 kilo, alltså 10 kilo mindre än vad jag vägde innan jag blev sjuk. Jag tror nästan inte det är sant, även fast jag fått höra att man tappar mycket muskler vid intensivvård. 2% muskelmassa per dygn får jag senare veta att man tappar i genomsnitt. 14 dagar på intensiven blir ungefär en fjärdedel av min muskelmassa, vilket stämmer bra med de minus 10kg som vågen visat. Knäckande. Jag inser att vägen tillbaka är betydligt längre än vad jag tidigare trott. Att få i sig tillräckligt med kalorier känns nu allt viktigare. För varje måltid så beställer jag det som jag tror att jag kommer orka och så något mer, så som en extra näringsdryck eller extra smörgås. Att träna på att äta normala portioner läggs till i mitt återhämtningsprogram.

// Anna: Torsdag den 9 april befinner sig Christofer på infektionsavdelningen och har äntligen lämnat intensiven bakom sig. Han meddelar mig att han saknar sin kudde och dator hemifrån. Jag åker förbi sjukhuset och lämnar av hans saker, lite blommor och ett gäng chokladaskar som tack till personalen på intensiven. Jag väntar i receptionen i ungefär två timmar för att försöka få kontakt med Christofers sköterska. Medan jag väntar hinner jag prata en hel del med övrig vårdpersonal på avdelningen. Det känns tryggt att få kontakt med den nya personalstyrka som Christofer nu har runt sig. De berättar att Christofer var precis som många andra som passerat på avdelningen, ung och frisk. Dom berättar att det varit en stor chock att se så många unga och friska bli så svårt sjuka, något de inte ser vid andra sjukdomar. Jag reflekterar över att media varit otroligt dålig på att förmedla detta, just de här meningarna om unga och friska som drabbats hårt var något jag flera gånger hörde från vårdpersonalen när jag var i kontakt med dem, att även de blir svårt sjuka. Mediernas budskap har varit att vi måste skydda de äldre och multisjuka, men de har helt glömt bort att det här är en sjukdom som kan drabba vem som helst svårt. Jag önskar att media ska bredda sitt fokus framöver så att fler unga förstår allvaret i sjukdomen och blir bättre på att följa de rekommendationer som finns för att slippa det som vi just nu går igenom.

Medan jag väntar får jag tillåtelse att gå fram till Christofers rum och titta in genom en glasruta. När jag tittar in så tänker jag först att dom måste sagt fel rumsnummer. Han som ligger där inne vinkar till mig men jag känner knappt igen honom. Ansiktet är smalt och insjunket, han ser ut som en person som svultit en längre tid. Alla hans vanliga ansiktsuttryck är borta och alla rörelser han gör ser främmande ut. Han ringer mig från sängen och jag svarar. Han har ingen röst, vilket jag vet är på grund av inflammerade stämband efter respiratorn, så inte ens rösten ger en känsla av att det är han. Trots detta är jag enormt lycklig över att se honom efter all denna tid och jag hänger mig kvar vid rutan så länge jag får. För att inte oroa honom berättar jag inte förrän många veckor senare hur det kändes att se honom där i sängen och att knappt känna igen honom, en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. //

Mitten av april: Oron för att sova utan syrgas för första gången på en månad

Efter ungefär en vecka får jag veta av läkaren att jag nästan är tillräckligt bra för att få åka hem. De vill dock inte släppa hem mig för tidigt, så de vill bedöma min andning och syresättningsförmåga först och ta några sista blodprov. Jag har trots allt bara tagit 126st hittills (jag har i efterhand räknat dem i min journal). Med sjukgymnasten får jag ta på mig ett munskydd och gå ut från mitt rum för första gången och tillsammans med henne gå ett varv runt avdelningen samtidigt som hon mäter min syresättning. Efter första varvet på ca 100 meter är syresättningen fortfarande god, så vi tar ett varv till. Mätaren sjunker ned mot de godkända 94% och jag hoppas nervöst att det ska vara tillräckligt bra. Jag ser att mätaren blinkar till på 93% i slutet av varvet innan den går upp till 94% igen. Jag vet inte hur hård gränsen är och jag vet inte om sjukgymnasten såg 93:an, och jag säger inget om den. Hon säger att det ser bra ut, du är redo att åka hem. Ta med dig det här gummibandet, säger hon, och räcker mig ett sådant band som jag ibland tränar med på gymmet. Hon visar några övningar för baksidan av axlarna som hon tycker att jag bör göra dagligen. Utöver det bör jag göra det som känns bra. Just nu tänker jag bara att det är helt fantastiskt att äntligen få åka hem! Att få träffa Anna igen, sova i egen säng, vara hemma. Och dricka Fanta!

Jag tänker inte på att ställa fler frågor om hur jag ska återhämta mig, vad jag bör och inte bör göra när jag väl är hemma utan sms:ar istället de glada nyheterna eftersom jag fortfarande inte har någon röst. Jag ber också om att få två Fanta lagda på kylning inför hemkomsten. Någon timme senare har läkarna tagit de sista blodproven som ser tillräckligt bra ut och jag skrivs ut.

Jag får en sjuktransport bokad och skjutsas hem. Den parkerar på gatan utanför mitt hus och jag går mödosamt cirka 50 meter till dörren där Anna väntar. En magisk känsla att komma hem, nästan overklig, efter så lång tid. Jag ger Anna en lång kram och sjunker sedan ned utmattad och andfådd på bänken i hallen. Anna leder mig in i vardagsrummet där jag möts av stora glittriga bokstäver som stavar ”Välkommen hem” och ett stort påskägg med choklad och lakrits, mina favoriter. Jag blir rörd och tårögd. Jag har genomgått de absolut värsta veckorna i mitt liv och är nu äntligen hemma igen. Innan jag vet ordet av så har Anna bäddat ner mig i soffan och jag får en iskall Fanta i handen. De godaste klunkar jag druckit i hela mitt liv.

Det är snart kväll och jag gör mig i ordning för att sova. I min iver att få komma hem inser jag nu att detta är första kvällen på 4 veckor som jag ska sova utan syrgas, utan en larmknapp inom en arms avstånd och utan ett läkarteam utanför rummet. Jag blir orolig och funderar på om jag kan få andnöd i sömnen, och vad som händer då. Vaknar jag eller kan jag dö i sömnen om jag får för lite luft? Efter en stunds oro tänker jag att de inte borde ha släppt hem mig om det fanns risk för det vilket lugnar mig något. Jag tar mina sömntabletter jag fått av läkaren som skrev ut mig, eftersom många tydligen upplever stora svårigheter att sova efter det trauma som jag precis gått igenom. Jag njuter av att efter 4 veckor slippa en smal sjukhussäng och att få ett tyst och mörkt rum och somnar snabbt, men vaknar upp efter någon timme av samma smärta i höften jag haft på sjukhuset de senaste veckorna och som jag trodde berodde på den trånga sängen. Jag försöker gå upp ur sängen och råkar väcka Anna eftersom jag både stönar av ansträngningen och knappt lyckas hålla balansen. Jag får hjälp ut i vardagsrummet och sätter mig på golvet och stretchar tills den värsta smärtan försvunnit och jag kan somna om. Stretchningen blir efter detta en daglig rutin som jag fortsätter med närmsta månaden, fast innan sänggåendet.

Utskriven utan någon bokad uppföljning eller större från sjukvården

De kommande veckorna är utmanande och jobbiga. Förutom smärta i höften så har jag känselbortfall i foten, benet, bakhuvudet och på ena läppen. Jag har även tidvis skarpa smärtor i foten vilket verkar vara nervsmärtor. Jag får efter egen googling och samtal till en vän som är läkare reda på att detta ibland uppstår när man intensivvårdas och ska gå över av sig självt. Till foten köper Anna både gasbinda och ett slags tryckförband som ska hjälpa. På min vårdcentral bokar jag själv in nya prover för mitt hjärta och lever eftersom mina blodprover under sjukhustiden var förhöjda. Av en annan vän som är operasångerska får jag över ett video-möte andningsövningar som ska träna mina lungor och andningskapacitet och dessutom återställa mina stämband och röst. Eftersom jag tränat på gym i över 20 år sätter jag också samman ett eget träningspass med övningar för hela kroppen, för att börja ta igen de ca 10kg muskler som jag tappat. Jag skriver upp ett antal träningsmål som jag vill nå de kommande 6 månaderna, och sätter dem på kylskåpet så att jag ska se dem varje dag.

I allt planerande för min återhämtning så inser att jag inte fått nästan någon hjälp eller råd av sjukvården angående vad jag kan eller bör göra hemma för att så snabbt och effektivt ta mig tillbaka till det normala livet och arbetet. Jag var oerhört tacksam för intensivvården, när det väl gällde så funkade allt väldigt bra. Till sjukhuspersonalen på IVA skrev jag ett brev och tackade för att de räddat livet på mig, och skickade med ett foto på mig och Anna. Men innan och efter IVA så fungerade det inte lika bra. Jag fick med mig ett blått gummiband hem, några axelövningar och beskedet om att man kanske kommer boka upp ett återbesök (det skulle ta många veckor innan ett sådant bokades). Om jag, en van idrottare och med vänner som är läkare och operasångerskor, tycker att det är utmanande att ta sig tillbaka till vardagen igen, hur jobbigt är det för någon som varken har träningskunskap eller dessa kontakter? Yrkesskadad av mitt arbete som konsult börjar jag fundera på hur mycket pengar samhället kan spara på ordentlig rehabilitering för de som blir sjuka, för att snabbt komma tillbaka till arbetet istället för att nyttja bidrag från Försäkringskassan.

// Anna: Onsdag den 15 april, idag kommer Christofer hem. Jag går upp tidigt för att ordna allt inför hemkomsten. Jag känner mig som ett barn på julafton, exalterad som aldrig förr. Eftersom jag vet att Christofer är i dåligt skick ställer jag in en plaststol i duschen och lägger ut en madrass på golvet i vardagsrummet framför TVn, då jag vet att han fortfarande har problem att sitta upp längre perioder. Jag möter honom vid dörren när han kommer. Han har munskyddet på och går hopsjunken och vinglig som en äldre man. Som tur är så är jag redan förberedd på hur han ser ut, något som jag är tacksam över, annars hade det förmodligen blivit en enorm chock och varit väldigt otäckt. Jag tror att det är svårt för folk att förstå hur mycket intensiv- och respiratorvård sliter på kroppen, hur mycket den bryts ned och förtvinar. Jag själv hade ingen aning om detta men förstår nu i efterhand varför många äldre och sjuka inte klarar av intensivvård som är en enorm belastning för kroppen.

Att äntligen ha honom hemma känns fantastisk. Som jag längtat i nästan en månads tid! Tiden som följer är tuff och de första veckorna fungerar jag som en vårdare för Christofer som inte klarar av knappt något själv. Det gör ont att se min annars friska och starka Christofer inte ens kunna sitta upp i soffan i mer än fem minuter innan andnöden kommer. Jag känner ett enormt ansvar för att säkra hans överlevnad och sover knappt alls de första nätterna, utan ligger istället och lyssnar så att han andas. Jag vakar över honom dygnet runt. //

Andra halvan av april: Tvingad in i en ny work-life-balance, på gott och ont

De första veckorna hemma består träningen mest av promenader, andningsövningar och stretchning. Första promenaden är ungefär 400 meter lång, uppdelat på 4 etapper eftersom andningen och pulsen närmar sig den jag brukar ha under mina löpningspass. Första tiden går jag en lång omväg för att komma till parken där vi promenerar, eftersom den kortaste vägen har en trappa på ca 30 trappsteg som är för brant och ansträngande för att jag ska orka gå i den. För varje daglig promenad orkar jag lite mer och efter 4 veckor med dagliga promenader har jag ökat till 5 km. Anna är med mig varje promenad eftersom vi båda är oroliga för hur min kropp ska reagera, att jag ska få andnöd eller problem med hjärtat eftersom mina hjärtvärden låg utanför referensintervallen även i slutet av sjukhusvistelsen. Vi bestämmer oss för att gå Kungsholmen runt, en runda på ca 8 km som vi brukar gå på helgerna. De första 6 kilometrarna som vi går i etapper går bra och vi sätter oss för att vila. Jag känner att hjärtat hoppar till och jag för fingrarna instinktivt upp till halsen för att känna pulsen, men jag känner inga hjärtslag på vad jag upplever som flera sekunder. Plötsligt börjar hjärtat slå igen men nu med en otrolig hastighet, snabbare än vad det någonsin gjort, även under hård träning. Det börjar svartna i ytterkanten av synfältet och jag känner paniken börjar komma. Lika snabbt som den kom så försvinner hjärtrusningen och hjärtat återgår till normal puls. Jag vilar en stund och tänker att det finns likheter till vad jag hade för flera år sedan när jag var överansträngd under en period, men jag är ändå oroad av det som hänt. Kanske var det för långt att gå 8km i mitt tillstånd? Eller har jag fått en skada på hjärtat? Vi fortsätter promenaden hem och jag får ytterligare en hjärtrusning när jag sätter mig hemma för att vila, denna gång inte lika lång. De kommande dagarna är jag i kontakt med läkare och jag blir inbokad på återbesök för hjärtat på grund av det inträffade. Samma vecka besöker jag kardiologienheten och tillbringar en heldag där med långtids-EKG, undersökning av hjärtat med ultraljud och nya blodprover. Allt ser bra ut, men i samråd bestämmer vi också att boka in mig på ett arbets-EKG, ett test där man anstränger kroppen hårt genom att cykla och samtidigt undersöker hur hjärtat reagerar. Det kan man dock inte göra förrän tre månader efter min utskrivning, så vi bokar en tid om nästan två månader. Träningen hemma trappas ned något en period.

Denna bild skickade jag med mitt tackbrev till sjukhuspersonalen på intensivvården på Södersjukhuset. Den är tagen i början av maj, ungefär 4 veckor efter min utskrivning, på en av min och Annas dagliga promenader, den kanske allra viktigaste delen i min återhämtning.

Privat

Parallellt med att träningen ökas så minskas min sjukskrivning. Tre veckor efter att jag kommit hem från sjukhuset så börjar jag jobba på 25%. Som tur är jobbar alla på mitt arbete hemifrån på grund av Covid, så även jag sitter hemma. Efter en vecka så ökar jag takten till 50%, och enligt det sjukintyg som jag fick från läkaren vid utskrivningen ska jag öka till 75% veckan efter och sedan 100%. Detta är vad vi båda tyckte lät rimligt vid utskrivningstillfället, även fast läkaren inte hade någon erfarenhet av andra svårt sjuka och återhämtade Covid-patienter än. Efter några dagar med 50% arbete inser jag att 50% är precis vad jag orkar med, för att också orka med min rehabilitering. Jag ringer läkaren igen och han meddelar att de nu sett hos många patienter att återhämtningen är betydligt längre än vad de tidigare trott, och vi kommer överens om att jag fortsätter jobba på 50% i en månad och tar sedan ny kontakt.

Arbetsdagarna går men min ork tar slut mycket snabbare än vanligt, trots min vana att arbeta långa dagar. Den energidepå som jag normalt har och kan låna av vid vanligtvis långa dagar tar slut snabbt, och tillåter inte några lån i form av extratid som betalas tillbaka av extra vila och sömn på helgen. Kroppen meddelar att när jag blir trött så behöver jag vila, annars kommer illamående och huvudvärk, punkt. Karriär och att uppnå mål har alltid varit viktigt för mig och har i flera perioder i mitt liv fått högre prioritet än vila och återhämtning. Plötsligt inser jag att från att jag blev sjuk till nu, en period på ungefär tre månader, så har jag inte känt den vanliga stressen från arbetet, knappt ens tänkt på jobbet alls, utan istället haft mitt hela och odelade fokus på hälsa och återhämtning eftersom det är allra viktigast. Jag gläds av insikten, samtidigt som jag också besväras av att jag fått den först när jag blivit riktigt sjuk. Att det finns så mycket som jag, och troligen många andra, tar för givet när jag är frisk. Jag bestämmer mig där och då att jag ska minnas den här perioden i resten av mitt liv och ta med mig de insikter och nya perspektiv som det har gett mig.

Maj till juni: Träning och ett prov för hjärtat

De dagliga träningspassen fortsätter och promenad övergår till promenad blandat med lättare löpning. Träning på utomhusgymmet blir en rutin flera gånger i veckan. Efter mycket mat och träning har kroppen återhämtat ungefär 6kg av de 10kg som jag tappade på sjukhuset. Det börjar närma sig tre månader efter utskrivningen från sjukhuset, fyra månader från att jag blev sjuk, och därmed också arbets-EKG-provet som jag känner mig orolig inför. Delvis har jag inte ansträngt kroppen ens nära maximal belastning och än mindre hjärtat efter rusningarna. Undersökningen börjar med ultraljud av hjärtat för att säkerställa att inga uppenbara skador eller problem finns inför arbetsprovet. Efter 45 minuter konstaterar sjuksköterskan och läkaren att ultraljudet ser bra ut och jag kan göra arbetsprovet. Nu gäller det, tänker jag. Jag kommer få reda på om jag har några problem eller skador på hjärtat. Jag byter om till träningskläder och blir insläppt i rummet där det finns en cykel, en dator och mätutrustning för hjärtat. Sköterskan förklarar: ”Du ska cykla så länge som du orkar. Inte så snabbt, men så länge du bara orkar och så kommer belastningen gradvis öka. Om du känner dig yr eller upplever tryck i bröstet så måste du säga till.” Nervositeten blir inte direkt bättre men de verkar ha koll. Om det är någonstans som jag ska prova att belasta hjärtat till max så är det ju här på sjukhuset, tänker jag och sätter mig på cykeln. Jag får sensorer kopplade på bröstet som mäter hjärtat. Testet startar och jag börjar cykla. Det är väldigt lätt till en början och efter ungefär 1 minut frågar sköterskan hur jobbigt det är och pekar på en skala framför mig. Inte alls ansträngande, svarar jag, och testet fortsätter. För varje minut blir det jobbigare och jobbigare och efter ungefär 8 minuter har jag riktigt hög puls och pekar på mycket ansträngande. ”Fortsätt! 30 sekunder till!” peppar sköterskan och jag kör på så länge som jag bara orkar. Jag slutar och får lägga mig ned på en brits samtidigt som de läser av mina värden. Läkaren kommer in i rummet och granskar värdena och berättar att allt ser normalt ut och att jag nu kan träna som vanligt. Jag ligger dessutom på normal kondition för min ålder får jag veta, vilket jag känner mig väldigt nöjd med eftersom jag för 12 veckor sedan knappt orkade gå 100 meter.

På vägen ut från sjukhuset så känner jag mig glad och lättad. Friskförklarad! Även fast jag har en hel del muskelstyrka och kondition att hämta innan jag är tillbaka till var jag började min resa så anses jag nu ha normalhälsa, åtminstone enligt testerna.

Jag tvivlade flera gånger när jag låg på intensiven, men till slut verkar det ändå ha gått bra. Tack alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som tog hand om mig. Jag hoppas att ni fortsätter orka kämpa även under hösten. Och ett riktigt stort tack Anna som tagit hand om mig här hemma, trots att du först inte kände igen mig (men det är jag, jag lovar!). Nu fortsätter livet, med nyfunnen ödmjukhet och tacksamhet.

/Christofer Kalajo

Vill du veta mer eller diskutera och kommentera texten? Här kan du läsa hela Christofers Facebook-inlägg.

Texten publicerades först på MåBra

LÄS MER:

Coronaviruset: Trebarnsmammans kamp för att ha råd med lunchen

Så påverkas samhället av pandemier – experten svarar

Hela Barbaras familj smittades av corona - alla fick olika symtom