Filippa, 37, fick svåra förlossningsskador: "Kändes som att livet var slut"

I en artikelserie lyfter Femina nu kvinnor som har drabbats av förlossningsskador. Läs även del 2: Valeria, 25, fick svåra förlossningsskador – hänvisades till psykolog, och del 3: Överläkaren Eva Uustal: ”Vi måste prata öppet om förlossningsskador”.

«»

När Filippa Odevall, 37, för fyra år sedan födde sitt första barn sedan kände hon snart att något inte stod rätt till.

Trots att barnmorskorna försäkrade henne om att ”allt såg fint ut” var hon övertygad om motsatsen, och gick under ett års tid på fyra återbesök för att få reda på vad som var fel. Filippa kände nämligen ofta att det kom in luft i underlivet, vilket försvårade hennes arbete som yogalärare.

– När jag gjorde vissa positioner skapades det ett ”baksug” som gjorde att jag kunde musprutta en hel minut efteråt. Det var väldigt obehagligt och jag började undvika många yogaställningar som jag tidigare hade älskat, berättar hon.

Från vårdens håll fick hon däremot bara höra att allt var normalt, och Filippa fick till slut vända sig till bäckenbottencentrum på eget initiativ.

Efter ett ultraljud kunde man bekräfta hennes misstankar: Hon hade drabbats av svårare förlossningsskador.

Filippa hade både muskelskador i mellangården och en levatorskada där muskeln, som ska hålla uppe hela bäckenbotten, hade slitits av från sitt fäste. Läkarna kunde även konstatera att hon hade fått ett litet framfall – vilket innebär att urinblåsan, livmodern, rectum eller alla tre buktar ned mot slidmynningen.

– Där och då visste jag knappt vad framfall var och fundera inte speciellt mycket mer på det. I dag undrar jag varför jag inte fick mer information? Den enda rekommendationen jag fick var att det var viktigt att jag tömde blåsan när jag satt på toaletten och att de kanske kunde operera mig när jag hade ”fött klart” alla mina barn. Det kändes väldigt deppigt, berättar hon.

Blev svårt chockad

För ett år sedan genomgick Filippa sin andra förlossning – en fin upplevelse där hon kunde vara hemma och föda i badkaret. Under veckorna som följde såg hon till att ta det väldigt lugnt och lämnade knappt sängen.

Men efter bara några månader förändrades allt.

En dag kände Filippa plötsligt något som hon beskriver som ett ”plopp” i underlivet. Hon tog fram en spegel för att titta efter vad det var som hade hänt – och blev svårt chockad av synen som mötte henne.

– Jag såg en rosa ”golfboll” sticka fram i öppningen. Hela kroppen började skaka, jag mådde illa och var livrädd. Jag fortsatte att skaka hela kvällen. Det kändes som att livet var slut.

Filippas framfall hade nämligen på en sekund blivit mycket värre. Varje gång hon rörde sig kunde hon känna skavet från ”golfbollen”.

Men värst var inte den fysiska förändringen, utan snarare den psykiska och emotionella smärtan som kom med den.

– Från att ha varit en väldigt aktiv person försvann träningen och jag kände hur min kropp snabbt förföll. Framfallet blev bara värre och värre. Plötsligt hade jag en skräckkänsla inför att röra på mig. När jag satt ner kunde det gå flera minuter innan jag tog sats och ställde mig upp – för jag visste att jag skulle känna av framfallet, berättar hon.

Mådde väldigt dåligt

Från vården fick Filippa höra att hon inte kunde göra mer än att undvika att lyfta tunga saker och att inte sitta för länge på toa. Att hon skulle vänta ett år eftersom kroppen på egen hand kanske skulle kunna dra ihop sig själv. Därefter kunde man eventuellt operera.

Att Filippa gavs besked om att hon inte kunde göra något mer än att vänta tog hårt på hennes mentala hälsa.

– Man är så himla ensam som småbarnsmamma. Där sitter man själv med framfall och bebis och känner att livet är slut. Jag fick mycket stöd av min man, men han kunde ju inte helt relatera till vad jag gick igenom. Vi kvinnor behöver stöd av kvinnor, säger hon.

– Jag mådde så dåligt. Om jag hade fortsatt att sitta på min soffa och bara vänta hade jag förmodligen tagit livet av mig.

Hittade en träningsmetod

Efter några veckor började Filippa leta information från utländska hemsidor på engelska. Snart hittade hon flera internationella grupper på Facebook där hon kunde få stöd från andra kvinnor som gick igenom samma sak, och började tack vare den nyfunna gemenskapen snart att må mycket bättre.

Under sina efterforskningar kom hon även i kontakt med den holistiska träningsformen hypopressives.

– Man involverar hela kroppen i olika fysiska positioner där man aktiverar organen i bäckenbotten – urinblåsan, tarmarna och livmodern. Det är dessutom en andningsövning, berättar Filippa.

– Jag läste om människor som berättade om att de hade läkt sitt framfall genom övningarna. För mig vände allt då och jag fick tillbaka hoppet.

Då hon inte kunde hitta en tränare i Sverige kom hon i kontakt med en kvinna i Skottland som själv hade fått stora problem med framfall efter sin förlossning.

Med henne lärde hon sig övningarna över videosamtal.

– Hon har varit en stor inspiration. Efter tre veckor var min skavkänsla borta vilket underlättade väldigt mycket. Nu är jag symptomfri större delen av tiden och skavet från bollen är helt borta. Framför har jag fått mitt liv tillbaka, säger hon.

Omsorg ger läkande effekt

Hypopressives är inte en internationellt erkänd metod och det råder delade meningar om huruvida träningsformen faktiskt har någon inverkan.

Enligt Eva Uustal, överläkare på kvinnokliniken och expert på förlossningsskador, är den typen av metoder svåra att utvärdera eftersom kroppen även kan självläka.

I stället behövs betydligt större studier och mer forskning – något som det råder brist av i dag.

– Jag har träffat kvinnor som har använt sig av den här metoden och som mår bra. Något jag däremot inte tror på är att ge alla kvinnor samma lapp där det står vilken bäckenbottenträning man ska göra. Det är väldigt individuellt.

Enligt Eva Uustal går det även att se en otrolig effekt på hälsan om man som vårdtagare får omsorg och känner att någon bryr sig om en.

– Att någon visar empati ger en läkande effekt på själen, och kanske också på kroppen. Det kan till exempel leda till att man orkar göra sin träning och är en effekt vi använder oss av även i den etablerade vården, säger hon.

– Man ska inte glömma att det väldigt mycket handlar om kropp och själ. Forskningen behöver vara välgjord, men det finns otroligt mycket man kan göra som är utanför det vi rent vetenskapligt vet i dag.

Vill hjälpa andra

För Filippa Odevall spelar det ingen roll om det är övningarna som har hjälpt henne – eller om det handlar om att kroppen har självläkt.

– Från ett vetenskapligt håll kanske det ännu inte finns några belägg för att hypopressive fungerar – men jag upplever att det har fungerat för mig, säger hon.

– Något som var väldigt viktigt för mig var att inte vara passiv utan att få känna att jag kunde påverka min egen situation. Det tror hjälpte jättemycket.

I dag är Filippa Odevall den första utbildade tränaren i hypopressives i Sverige och berättar att exempelvis yogalärare, barnmorskor eller fysioterapeuter kan få ett certifikat genom kurser på nätet.

– Jag vill hjälpa andra nyblivna mammor att ta bättre hand om sig själva genom andra metoder än de officiella råd som finns där ute. Vi ska inte behöva minska livskvalitén bara för att vi har fött barn.

LÄS ÄVEN:

Valera, 25, fick förlossningsskada – hänvisades till psykolog

Frida, 33, födde barn – månader senare upptäcktes missen

Överläkaren Eva Uustal: ”Vi måste prata öppet om förlossningsskador”