Författaren Emma Hamberg lämnade sin svårt sjuke man
EMMA HAMBERG
ÅLDER: 48 år.
FAMILJ: Tvillingdöttrarna Ditte och Nåmi, snart 21, samt Saga, 16. Särbon Patrick Bratt och exmaken Agi och hans flickvän.
BOR: På Södermalm i Stockholm.
AKTUELL: Med den självbiografiska romanen Resten av allt är vårt (Piratförlaget).
Efter många år som ensamstående mamma och familjeförsörjare kände författaren Emma Hamberg att det äntligen var hennes tur att börja dejta, leva livet och ha kul. Det hon inte hade räknat med var att bli passionerat kär i sin ungdomsförälskelse Patrick.
De träffades för första gången i Paris när Emma Hamberg bara var 15 år gammal. Hon hade vunnit en serietecknartävling för unga; priset var en resa till den franska huvudstaden. Patrick var ett par år äldre och i Emmas ögon vuxen och världsvan.
– Jag blev otroligt förtjust i hans kraftfulla energi och ja, jag blev smällförälskad i honom, säger Emma med ett leende och tillägger att det vid det tillfället inte blev mer än en blossande förälskelse.
Hon gick i grundskolan och hade mamma vid sin sida i Paris. Men hon glömde aldrig känslan, pirret, energin som Patrick utstrålande och vad det gjorde med henne. Inte heller anade hon att deras vägar trettio år senare skulle komma att korsas på en fest i Stockholm – och vända upp och ner på hela tillvaron.
Emma nickar eftertänksamt och drar handen genom det lockiga hårsvallet. Hon sitter bekvämt uppkrupen i en pösig, färggrann soffa. Hemmet, som hon kallar ”matriarkatet ovan träden”, är ombonat och fyllt av knasiga, udda second handfynd som på något underligt vis ändå passar ihop. Här, på sjätte våningen, med Maria kyrka som närmaste granne, lever hon sedan flera år tillsammans med sina tre tonårsdöttrar – och dörren står alltid öppen för kompisar och väninnor som på ett självklart sätt ingår i den utökade familjekretsen. Därav ”matriarkatet”.
Vi fick tio friska och tio sjuka år ihop
Det låter nästan för härligt för att vara sant. Men för Emma är vänskap livsviktigt och något hon aktivt har strävat efter.
– För mig som enda barnet har det känts extra viktigt att omges av en stor familj och många vänner, trots att jag har haft en fantastisk och kärleksfull uppväxt. Mina vänner är som mina syskon, så nära är vi. Jag älskar när det är fart och fläkt, lite bullrigt och stökigt, när folk kommer och går hemma hos oss. Vi är ofta ett stort gäng runt middagsbordet, barnens kompisar, mina vänner och deras ungar. Det behöver inte vara så krångligt. Bara att bjuda in en vardagskväll och äta ihop, säger Emma glatt och tillägger att det här med att bygga upp ett socialt nätverk blev än viktigare efter skilsmässan från barnens pappa Agi Lindroth.
– En skilsmässa är tydlig och definitiv, men vi hade haft det tufft långt innan vi skrev på skilsmässopappren och under den tiden kom mina vänner att bli ett viktigt stöd. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan dem… det är en av de saker jag har velat lyfta fram i min bok Resten av allt är vårt. Jag vill hylla vänskapen och kärleken och visa att det finns många sätt att vara familj på!
2005 drabbades Agi av ett elakt virus som skadade hans hjärna så illa att han blev kroniskt sjuk med bland annat svår epilepsi. Han och Emma tvingades hitta ett nytt sätt att förhålla sig till varandra.
– Vi fick tio friska år och tio sjuka år ihop, konstaterar Emma, som länge kämpade på som ensamförsörjare och vårdare. Hon kunde inte, ville inte, överge sin sjuke make och stora kärlek. Men till sist gick det inte längre. Hon behövde luft under vingarna, behövde bejaka livet och det friska.
– Det var jag som tog initiativet till skilsmässan och jag och våra döttrar flyttade till lägenheten på Södermalm. Men det var självklart att vi fortfarande skulle vara en familj, även om vi inte längre bodde ihop. Att träffa en ny man fanns inte på kartan. Jag kände enorm skuld över att ha lämnat Agi och kunde inte tillåta mig att bli kär igen, säger Emma.
Jag kände enorm skuld över att ha lämnat Agi
Men som så ofta vill livet annorlunda. När Agi träffade en ny kvinna kände Emma att hon också kunde släppa taget om det dåliga samvetet och börja dejta.
– Jag hade varit ”duktig” så länge, så när Agi blev kär var det som att den våta filt som tyngt mig under alla år äntligen föll av. Nu fanns det en annan kvinna i hans liv som kunde axla en del av det ansvar jag tagit på mig och det gladde mig att han var lycklig. Jag kände ett enormt behov av att komma ut och ha kul, säger Emma och ler snett.
För visst var det lite komiskt att hon, som 45-årig mor till tre tonårsdöttrar, nu själv blev som en yster tonåring. Hon kände sig stark, cool och oövervinnlig.
– Man kan skratta åt det, men mina döttrar tyckte nog inte att det var så kul att mamma sprang på Tinderdejter och kom med dåliga ursäkter när hon sminkad och uppklädd försvann ut i natten.
Hon var inte ute efter något seriöst och beskriver dejtinghösten 2016 som oslagbar. Hon tog flirtandet med en glad klackspark. Passade inte galoscherna dansade hon bara vidare.
Vad hon inte hade räknat med var att stöta ihop med sin ungdomsförälskelse Patrick på en fest. I vimlet möttes deras blickar och Emma kände direkt hur hjärtat tog ett skutt.
– Det sa bara pang och jag tänkte att oj, detta blir jobbigt. Där var han. Samma intensiva energi som jag hade fallit för som femtonåring. Men liksom jag hade han ett bagage. Han var nyseparerad och hade barn. Det var komplicerat. Men vi kände båda två att vi ville, att det var vi, this is it!
Så inleddes en intensiv kontakt, initialt genom flirtiga, välformulerade sms som bara antydde förhoppningar om mer. Många av de långa sms-konversationerna är autentiskt återgivna i romanen.
– Jag gillar det där sociala förspelet, att flirtigt leka med undertexter och inte gå rakt på sak. Om någon säger ”jag älskar dig” på första dejten så drar jag direkt. Men det handlar förstås också om en rädsla att bli sårad. Vi var båda rädda att kväva och såra varandra och därmed äventyra det som börjat spira. Men det blev som det blev och vi dundrade in i passionen, säger Emma och tystnar någon sekund.
Hon berättar om några berusande månader fyllda av fest, passion och glädje. Men på ett ganska tidigt stadium kände hon att det var något som skavde. I stället för att komma vidare i relationen inleddes en pardans där antingen han eller hon tog ett steg tillbaka – eller åt sidan. Patrick kunde försvinna i dagar för att sedan plötsligt höra av sig. Emma blev osäker och drog sig inom sitt skal för att inte bli sårad.
– Jag ville mer än han, jag hade blottat mitt hjärta. Men han var inte riktigt redo för oss, han var inte klar med sin separation. Så vi gjorde slut. För att inte förstöra allt det fina vi haft och känt, säger Emma sakta.
Hon hade funnit ungdomskärleken – och förlorat den igen. I alla fall var det så hon tänkte. Men efter en tid kom det ett trevande sms från Patrick. En slags brevväxling tog sin början. Emma nickar.
– Man brukar säga att folk inte längre skriver brev till varandra. Det stämmer inte. Nu har vi mail och sms i stället för papper och gåspenna, men känslan är densamma. Pirret och väntan på svar… vi skrev och skrev och efter ett tag började vi ge oss ut på långa löparrundor tillsammans. Jag har aldrig varit så vältränad som då, säger Emma med ett skratt.
Så höll de på i månader. De pratade inte framtid eller kärlek. De var ju bara två kompisar som var ute och sprang. Väldigt ofta. Men ändå. Under den här perioden tappade Emma mycket i vikt, vilket hon antog berodde på att hon var snudd på maniskt förälskad och helt enkelt förbrände mer än hon åt. Mer oroande var att hon blödde när hon gick på toaletten.
– Till slut kunde jag inte ignorera symptomen utan sökte vård. Det visade sig att något växte i min tarm och att det kunde vara potentiellt livshotande. Det var fasansfullt att inse att detta kunde handla om liv och död, att jag kanske skulle dö ifrån mina barn, säger Emma, som tvekade innan hon berättade för Patrick att hon måste genomgå en operation.
– Jag kände att om det visar sig vara cancer så låter jag honom gå. Att behöva ta hand om en svårt sjuk partner är inget drömscenario i en ny relation. Men Patrick förklarade att han inte tänkte försvinna någonstans, att han ville finnas vid min sida, oavsett vad. Det blev en vändpunkt för oss. Det blir på riktigt när allt ställdes på sin spets, säger Emma och avbryter sig mitt i en mening när kyrkklockan utanför den öppna balkongdörren dånar.
Om jag och Patrick hade träffats när vi var 25 hade det nog inte blivit vi
Det glittrar till i hennes klarblå ögon när hon konstaterar att det ger perspektiv att bo så nära en kyrkogård.
– Att ha döden inpå knuten får en tänka till. Livet är ändligt. Jag är så tacksam över att jag är frisk, att det inte var cancer och över att jag och Patrick hittade tillbaka till kärleken igen. I dag är vi ett par, men vi bor inte ihop, vilket funkar bra för oss just nu. Jag har mina döttrar, han sina barn. Vi väljer våra stunder med varandra. Och tillsammans med våra ex och respektive barn utgör vi en brokig storfamilj som gärna firar högtider ihop.
På många vis tycker Emma att det finns ett alldeles särskilt skimmer över den medelålders kärleken – och att alla borde bejaka förälskelse mitt i livet.
– Man är klar med familjebildande, man är coolare och tryggare i sig själv. Jag är mer prestigelös och har mer tålamod än när jag var yngre. Om jag och Patrick hade träffats när vi var 25 hade det nog inte blivit vi. Men nu, med våra livserfarenheter, kom ögonblicket då pusselbitarna föll på plats.
TEXT: MARIA RUNDGREN ZAITEWSKY
FOTO: JENNIFER GLANS, TT, PRIVAT