I april 2018 skulle Frida Trönnberg, 33, från Linköping föda sitt första barn, samma dag hade hon tränat och hela graviditeten hade känts bra – Frida kände sig stark. En känsla som kom att förändras under ögonblicket av förlossningen.

– Min dotter hade handen framför ansiktet när hon föddes och jag upplevde att krystandet och förlossningen blev stressad. Allt ledde till att jag fick tredje gradens förlossningsskador, säger Frida Trönnberg.

Inför sin första förlossning var Frida i bra form och hon kände sig stark. Men allt det förändrades efter förlossningen.

Inför sin första förlossning var Frida Trönnberg i bra form och hon kände sig stark. Men allt det förändrades efter förlossningen.

Under graviditeten hade Frida läst skräckhistorier om förlossningsskador något hon själv varit livrädd för att få. Tidigt på morgonen, några timmar efter förlossningen, opererades Frida och om hon ville fick familjen åka hem redan samma eftermiddag – eftersom dottern mådde bra.

– Jag vägrade, för hemma skulle jag inte ha tillgång till någon vård om det skulle behövas, säger Frida.

Fick antibiotika i ett halvår

Redan på sjukhuset hade hon fruktansvärt ont och kunde knappt gå, en hemsk smärta som höll i sig när hon väl kommit hem. Veckor gick och smärtorna försvann inte utan förändrades bara och blev värre. Inför sin efterkontroll, sju veckor efter förlossningen, hade Frida bunkrat upp med frågor då mycket kändes fel.

– Jag hade så mycket urinträngningar och sa till läkaren att jag var orolig över att jag var överspänd. Men läkaren berättade att det inte var någon fara att vara överspänd. Läkaren sa att jag skulle fortsätta med mina knipövningar och att allt såg fint ut.

I månader gick Frida med fruktansvärda smärtor efter sin förlossning.

I månader gick Frida med fruktansvärda smärtor efter sin förlossning.

Frida gick därifrån och tänkte att smärtorna väl skulle gå över av sig själv. Vilket de inte gjorde. Urinträngningarna fanns kvar, vilket sedan visade sig ha varit en tre veckor lång urinvägsinfektion, på grund av en miss, enligt Frida hade hennes urinprov kommit bort på vägen.

– Mycket gick fel i mitt ärende, men när jag fick antibiotika för urinvägsinfektionen tänkte jag att smärtorna skulle försvinna. Att allt bara var på grund av infektionen. Men jag fick fyra infektioner till. Efter ett besök hos gynakuten blev jag satt på en antibiotikakur i ett halvår – utan att ha upptäckt några ytterligare skador, säger hon.

”Livet var inte längre värt att leva”

Fyra månader efter sin förlossning krampade Fridas bäckenbotten så illa att hon fick domningar i både händer och fötter, så hon uppsökte vård igen hos en ny läkare.

– Det första läkaren frågade mig var om jag hade haft sex än och att jag borde återuppta det. Att det var viktigt för att få igång blodgenomströmningen i slidan. Läkaren uppmanade mig att fortsätta med knipövningarna och att allt såg fint ut, berättar Frida.

Läkarbesöket etsade sig fast i Fridas själ, hennes hopp var borta och hon trodde inte längre på att det skulle finnas någon hjälp för henne.

– Jag gav upp och tänkte att det finns inte längre någon mening med att leva. Det bästa vore om jag dog så att min dotter inte behöver bli påverkad av all min stress. Skulle smärtorna vara kvar till min dotters ett-års dag, då skulle livet inte längre vara värt tänkte jag.

Frida med sin dotter.

Frida fick till slut hjälp för sina förlossningsskador och blev diagnostiserad med PTSD.

Frida beskriver sin förlossning som en trafikolycka, att hon blev invalidiserad på ett ögonblick – utan hjälp att få.

Frida minns inte mycket från första halvåret efter förlossningen och livet var som i en dimma. Men räddningen och vändpunkten kom, hos sin BVC-sköterska hemma i Linköping fick hon hjälpen hon väntat på.

– Jag fick en akut tid hos vårdcentralen och blev direkt skickad till psykiatrin som diagnostiserade mig med post traumatiskt stressyndrom, PTSD. Jag blev sjukskriven och fick antidepressiva, berättar Frida.

”Jag kanske inte hade levt idag”

Under sin sjukskrivning började Frida känna sig starkare mentalt och sökte aktivt efter mer hjälp för skadorna. Det visade sig att hon var på rätt plats för att få specialistvård för förlossningsskador. Åtta månader efter förlossningen träffar Frida en läkare som inte sade att allt ser fint ut.

– Hon undersökte mig i typ fem minuter och kunde se tre trasiga muskler i mellangården, skadad bindväv mellan slida och tarm och fyra revor i den djupare delen av bäckenbottensmuskeln. Det är stora skador som flera läkare missat. Det är fruktansvärt!

I mars 2019 opererades Frida och är i dag uppemot 95 procent återställd. Mycket är också tack vare egen rehabilitering, som inte var knipövningar:

– Det finns ju typ ingen rehab förutom det. Så jag sökte runt själv efter annan träning för bäckenbotten. Min läkare säger att det är ett mirakel att jag är så bra återställd i dag, mycket tack vare den träning jag lagt upp för mig själv, säger Frida.

Frida tränar som vanligt i dag.

I dag kan Frida träna som vanligt och är uppemot 95 procent återställd.

– Man ska vara försiktig som läkare när en kvinna kommer och säger att hon har ont – uppenbarligen kan det finnas ett problem. Smärtorna måste tas på allvar. Hade jag inte fortsatt söka hjälp och tagit läkarna på orden hade jag kanske varit död idag, berättar hon.

I dag driver Frida Instagramkontot och hemsidan Helt underliv för att hjälpa fler kvinnor som varit med om liknande problem. Hennes arbete är också inriktad på annan typ av rehab-träning som vården inte kan erbjuda idag.

Tips från Frida:

1. Gå med i sociala medie-grupper som Förlossningsskadad? Du är inte ensam!,  Allt ser fint ut och Helt underliv.

2. Lita på kroppen och ta din smärta på allvar

3. Vården: Ta kvinnors problem på allvar

4. Det finns hjälp att få

Foto: Privat

Läs mer:

Åtta svenska kvinnor berättar om sin egen förlossning

8 svenska kändisar berättar om sina förlossningar

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: