LOTTA GRAY

ÅLDER 50 år.
BOR: I lägenhet i Svedmyra utanför Stockholm.
FAMILJ: Sonen Lennox, 11 och pojkvännen Jonathan, 28.
AKTUELL MED: Boken Himlen kan vänta (Yourlife Books).
MÅL I LIVET: Bara att få leva.
FAVORITSYSSELSÄTTNING: Sova och äta pepparkaksdeg, så gott. Och umgås med

vänner.
BLOGG: http://blogg.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/

CANCER. Ett hemskt ord, ett fruktat ord. En närstående satt för några veckor sedan i ett väntrum på ett sjukhus. En magnetröntgen hade upptäckt fläckar på levern. Nu skulle en läkare komma med besked. Ett besked som kunde betyda liv eller död. Det gick bra, fläckarna var inte cancer. Men efteråt berättar hon om känslan i väntrummet, hur hon drabbades av fruktansvärd ångest. För döden och för barnen. Vad skulle hon säga till dem om beskedet var negativt?

Jag tänker på henne när jag möter Lotta Gray på en liten restaurang på Östermalm i Stockholm. Lotta har kontoret i närheten, där hon skriver bloggen Vimmelmamman. Hon arbetar som redaktör på Hänt-gruppen och är van vid röda mattor, glitter och glamour. Men Lotta är också en kvinna som vandrat hand i hand med döden under många år. För nio år sedan drabbades hon av tjocktarmscancer, som sedan utvecklade metastaser till levern.

Lotta överlevde mot alla odds, är i dag friskförklarad och kommer nu med boken Himlen kan vänta om tiden med cancer.

– Jag blev friskförklarad 2012 men det betyder ingenting i huvudet, säger Lotta, det är bara en stämpel på att sjukvården släpper dig fri, de anser att faran är över. Men jag tänker på det hela tiden, varje dag. Det är fortfarande svårt att släppa rädslan för ett återfall, den kommer alltid att finnas kvar.

För mig var det oerhört viktigt att skriva om sjukdomen, det hjälpte mot ångesten

Det är på valborgsmässoafton 2008 som Lottas värld vänds över ända över en natt. Lotta och maken Threst ska ha middag med vänner i villan i Enskede när Lotta plötsligt drabbas av svåra magsmärtor. Lotta skriver:

”Smärtan måste gå över snart. Det är väl stress. Någon konstig mensvärk. Dålig mat. Eller graviditeten. Den som jag är säker på att jag vill avsluta. Jag bevakade en Micael Bindefeld-premiär tidigare i dag. Även då kände jag av magen, jag har gjort det den senaste tiden. Jag höll god min på den röda mattan, bland alla iskalla champagneglas och kindpussar som aldrig nuddade på riktigt. Lämnade in texten för layout till kollegorna på Se&Hör direkt efteråt. Nu vill jag bara fira valborg med familjen men magen gör så ont att jag aldrig kommer att kunna ta mig till elden.”

Lotta har en välbesökt blogg, hon har sommarpratat

i radio och 2009

fick hon pris av

Riksförbundet för

mag- och tarmsjuka för att hon spridit kunskap om sin sjukdom.

Lotta får åka ambulans till sjukhuset, en undersökning visar på långt gången cancer i tjocktarmen. Läget är akut och Lotta måste opereras snabbt för att inte riskera att dö. Samtidigt är hon gravid, vilket gör det svårt med röntgen, som kan skada fostret. Men det är en graviditet som hon redan tidigare bestämt sig för att avsluta. Efter operationen ska hon göra abort. Hon har en son, Lennox, med sin man, och vill inte ha fler barn. Lotta skriver efter operationen:

”Sköterskan berättar att man tagit bort åttio centimeter av tarmen och lagt den på ett sådant sätt att jag slipper påse på magen, man har kopplat ihop tjocktarmen med ändtarmen så att jag kan bajsa den vanliga vägen. Jag blir glad åt det där i hissen. Glad åt saker jag knappast visste existerade för en vecka sedan”.

EFTER OPERATIONEN väntar en lång period med cellgifter, nya undersökningar och ett liv i ständig skräck för att cancern inte är borta, att den ska sprida sig. Lotta börjar skriva om cancern och kampen för att överleva i sin blogg. Antalet besökare växer lavinartat, på kort tid når den upp till 80 000 besökare i veckan.

– Bloggen blev en terapeutisk ventil för mig och för andra som drabbats av cancer, säger Lotta. För mig var det oerhört viktigt att skriva om sjukdomen, det hjälpte mot ångesten att jag fick sätta ord på rädslorna. Det var ur ett oerhört egoistiskt perspektiv och jag hade skrivit även om jag bara hade haft en läsare.

Det var så många som mådde så dåligt och jag måste ju svara

Men bloggen blir till någonting mycket mer än en blogg. Lotta får massor av mejl från män niskor som drabbats av cancer och som ber om råd och hjälp.

– Det var ensamstående mammor med barn som fått besked att de inte skulle överleva. Jag försökte hjälpa till på alla sätt, jag ordnade vecko leveranser med mat till dem som inte orkade laga mat för att de var så dåliga.

– Många ville veta vilken läkare jag gick till, de ville ha samma cellgifter som jag. Men det funkar ju inte så, jag kan inte ge läkarråd. Men jag försökte så gott det gick. Det var så många som mådde så dåligt och jag måste ju svara.

Jag gjorde min cancerresa ganska ensam och det var nog bådas fel

HIMLEN KAN VÄNTA är inte bara en bok om Lottas kamp mot cancern, det är också en berättelse om ett äktenskap som faller samman under sjukdomsåren.

– Jag gled isär från min man, vi gjorde någon sorts parallella resor under den här tiden. Antingen blir man starkare ihop eller så glider man isär. Jag gjorde min cancerresa ganska ensam och det var nog bådas fel. Han arbetade när jag gick på mina behandlingar dagtid, men frågade om han skulle följa med. ”Nej, det går bra”, sa jag, fast jag hade kanske önskat att han följt med ändå. Men jag känner ingen sorg över skilsmässan. Vi har delad vårdnad och sorgen är att lämna bort sitt barn varannan vecka.

Jag har fått omvärdera hela min vänskapskrets

Skilsmässan var ändå mycket svårare än hon hade kunnat föreställa sig.

– Jag hade ingen aning om att det kunde vara så här svårt. Jag trodde att man skilde sig och så var det bra med det. Men man måste bygga sig ett nytt liv, det är till exempel helt nya ekonomiska förutsättningar när man är själv. Jag sitter i en lägenhet i dag och jag har fått omvärdera hela min vänskapskrets. Många av de gamla vännerna var hans vänner från början. Det har varit mycket att förhålla sig till de senaste åren.

– Men man är skyldig att leva sitt liv, det har cancern lärt mig. Kärlek måste synas, hur ska ens barn annars förstå vad kärlek är? Det är ingen lycka för ett barn att i tjugoårsåldern förstå att föräldrarna bara ”höll ihop för min skull”.

SONEN LENNOX var bara två år när Lotta blev sjuk.

– Han kommer inte ihåg så mycket, han var ju så liten. Men det är Lennox som jag har haft som utgångsläge när jag har skrivit den här boken, jag har vägt vartenda ord med tanke på honom. Jag vill att han ska kunna läsa den när han blivit äldre, förstå sin mammas livsresa och känna att det är en fin berättelse.

När Lotta fortfarande var sjuk skrev hon ett långt brev till sonen. Det var långt före tanken på någon bok. På kuvertet stod det:

”Till Lennox, att öppna på 15-årsdagen. Berättelsen om mig, vem jag är, hur din pappa och jag träffades, vad som är viktigt i livet och att lyckan inte finns bakom regnbågen utan inom dig. Att man alltid ska betala räkningarna i tid och besiktiga bilen när det är dags, men också att inte vara så

hård mot sig själv utan veta att livet är en enda lång räcka av dagar som bör fyllas med det man själv tycker är viktigt. Att inte leva någon annans liv.”

Hon packade också ihop en låda med minnen.

– Där finns hans första skor, många bilder på honom, band med min röst där jag sjunger några sånger, en liten hårlock från det han var liten och hans första tröja. Jag visste ju inte alls hur det skulle gå, jag gick hela tiden och väntade på det där beskedet att cancern skulle komma tillbaka. Det gör jag väl på sätt och vis fortfarande, även om jag är friskförklarad. Jag vågar ändå inte riktigt tro på det.

NÅGOT ÅR efter operationen upptäckte läkarna skuggor på levern.

– Det var på sätt och vis värre än första gången. Cancer som sprider sig är oftast det som tar död på en. När jag satt där i väntrummet och väntade på besked den andra gången … det var fruktansvärt. Jag fick ta lugnande. När läkaren kommer, man försöker avläsa ansiktet: Hur ser han ut, vad har han för besked?

Det var metastaser på levern, Lotta opererades igen och fick cellgifter. Men hon vägrade sjukskriva sig och gick till jobbet varje dag.

– Det är hemskt att få cellgifter, man blir kallsvettig och illamående. Tänk bakfull och skruva upp det hundra gånger. Men det var ändå bättre för mig att gå till jobbet. Jag var fortfarande en del av någonting, jag var kvar i arbetsgemenskapen. För mig var det jätteviktigt, jag är inte säker på att jag hade klarat mig om jag legat hemma.

Jag har ett motto i livet, ”You can. End of story”

I DAG ÄR HON alltså helt frisk, men cancern har förändrat Lottas liv på många sätt. Dels skilsmässa och ny pojkvän, Jonathan, som hon är mycket lycklig med, men också ett intensivt engagemang i Läkarmissionen.

– När jag såg ett inslag på tv från Rwanda, och ett fotografi av ett gatubarn som fotografen Mattias Klum tagit, hände något inom mig. Kanske var det sjukdomen som gjorde mig mottaglig, att jag blivit frisk och ville ge tillbaka. Jag har åkt till Sydafrika, Uganda och Rwanda för att hjälpa till på fältet. När Lennox har flyttat hemifrån kommer jag inte att stanna här. Då ska jag arbeta där, det finns så oerhört mycket att göra.

Hon hoppas att boken kan ge hopp till dem som drabbats av cancer och även ge inspiration till att förändra livet för dem som befinner sig i en relation de inte mår bra i.

– Det går att börja om trots att man fyllt femtio, säger Lotta. Jag har ett motto i livet, ”You can. End of story”. Det har hjälpt mig.

Lotta med pojkvännen Jonathan.

AV KENNETH GYSING

FOTO THORN ULLBERG, IBL

Denna artikel publicerades ursprungligen i Femina nr 07/2017. 

Låt en kvinna vinna – Köp lotten här

Prenumerera på Älska Livet-lotten med chans att vinna 1 000 000 kronor samtidigt som du är med och stödjer Bröstcancerfonden och de drabbade kvinnorna varje månad.

Missa inte: Elin blev gravid mot alla odds – efter tuffa cancerbehandlingen

Läs även
Luna, 2, fick blodcancer: ”Hon låg som en disktrasa i sängen”

Efva Attling om sin cancer: Livet är underbart – men en liten knöl kan förstöra allt

Humorikonen Julia Louis-Dreyfus har fått cancer

Anna fick cancer under graviditeten: ”Tvungen att försöka överleva”

Unna dig något fint – och stötta bröstcancerforskningen!