Forskning visar (otroligt nog) att oron inför klimatkrisen sjunker – och har gjort så i många år, trots att förståelsen för dess effekter bara har ökat. Något är (väldigt) fel i kommunikationen. Hur ska vi kommunicera för att nå fram i miljöfrågan? För att få klimatförnekare att förstå, för att få företag att ta ansvar, och för att få oss alla att göra ännu mer smarta val i vardagen.

Retoriken har stor betydelse, och det finns några vanliga fällor som såväl media som företag och privatpersoner går i varje dag. De skapar i sin tur stora bromsklossar som hindrar oss från att agera.

Vi vet att läget är akut, MEN för att få fram budskapet menar Per Espen Stoknes att vi måste vi få till ett annat samtal – och ett annat fokus. ”Domedagsrapportering” om klimatet är enligt honom ett av de stora problemen. Det triggar våra skuldkänslor så pass att vi riskerar att hamna i ”klimatparadoxen” – där man blir handlingsförlamad: ju mer man vet, desto mindre gör man.

Genom att gå igenom den forskning som finns på ämnet har han kategoriserat beteendeproblematiken i fyra olika grupper:

4 utmaningar i klimatkommunikationen – och hur vi löser dem:

Utmaning: Distansbarriären

Vi människor har svårt att se så långt fram i tiden som krävs, vilket gör att en del upplever klimatproblemet som väldigt avlägset. Distansen gör att det kan vara svårt ta beslut idag för sådant som gör skillnad långt fram. Även bilder på isbjörnar och smältande glaciärer kan kännas väldigt långt borta för många av oss.

Lösning: Gör miljöinitiativ mer sociala och lokala. Forskning visar att det som bryter den här barriären är att man märker att andra i ens närhet gör något. Sätter till exempel ett hus i kvarteret upp solceller ökar sannolikheten avsevärt för att andra i grannskapet också gör det. Handlingar smittar.

Utmaning: Domedagsbarriären

År efter år har vi matats med budskapet att nu går allt åt skogen. Men alla dessa katastrof- och domedagsbudskap gör oss avtrubbade. Successivt tappar vi intresset – eftersom vi människor inte orkar med de här känslorna. Känslan av skuld kan vara passiviserande.

Lösning: Den här barriären bryts lättast genom att presentera möjligheter och lösningar hellre än att bygga oro och skuldkänslor. Passivisering blir till engagemang genom att skapa mätbara indikatorer och att kommunicera framgångar.

Utmaning: Dissonansbarriären

När vi stöter på information som säger att vi behöver lägga om hela vår vardag skapas osynk (dissonans) mellan det vi vet och det vi faktiskt gör. Vi litar mer på det vi gör än det vi vet att vi borde göra. På så sätt rättfärdigar man sina handlingar.

Lösning: Klimatsmarta beslut ska vara enkla att fatta. I stället för katastrofscenarier kan åtgärder kopplas till hälsa och att försäkra samhället mot risker. Psykologiskt är det också effektivt att lyfta spännande möjligheter med klimatsmarta innovationer.

Utmaning: Identitetsbarriären

Värderingar och identitet är viktigt för oss människor. Om vetenskapen inte stämmer överens med vår bild av verkligheten kan det i många fall vara så att vi förnekar vetenskapen istället för att agera.

Lösning: Vi måste öppna upp för vinklar och berättelser som är lättare att ta till sig och som gör tröskeln lägre och mindre hotfull.

Han jobbar för att ändra miljökommunikationen i Sverige

Magnus Aschan arbetar med klimatfrågor genom Warp Institute, en stiftelse som arbetar med att just förändra vår kommunikation om miljö- och klimatfrågor på det sättet Per Espen Stoknes propagerar för. Här finns inga domedagsprofeterior. Istället för hot ser de en drivkraft för att ställa om till något mycket bättre.

– Vi vill ge folk en mer vetenskapligt faktabaserad världsbild, men som är mer positiv än man tror. I Hans Roslings anda vill vi hellre fokusera på möjligheter, lösningar och positiva exempel, som att fattigdomen och barnadödligheten minskar och demokratin i världen ökar. Och den tekniska utvecklingen kan hjälpa till att lösa många av mänsklighetens utmaningar. Rationell optimism kan man kalla det. Vi måste prata mer om vad vi ska göra än vad vi inte ska göra.

Hur skulle du beskriva svenskarnas förhållande till klimatkrisen? Hur långt har vi nått?

– Generellt sett är vi extremt engagerade. Vi värnar om miljön och ekosystemet, och vi har kommit långt gällande praktiska omställningar. Vi har till exempel ett av de renaste energisystemet i världen och Europas modernaste återvinning.

– De som ofta går under den märkliga benämningen klimatförnekare är nog mer generellt rädda för samhällsförändringar än just klimatförändringar. De vill att det ska vara som det alltid varit och det resulterar ibland i att det till och med slår över i ren protest. De äter än mer kött, kör än mer bil och flyger än mer.

Hur ser du på den svenska klimatretoriken ? 

– Det offentliga debatten i Sverige har landat i två märkliga ytterligheter – förnekelse eller skam och domedag. Ingen av dem driver frågan framåt, för majoriteten av befolkningen känner sig inte hemma i sådana här ytterkanter. Därför behövs det en bred ickepolitisk klimatrörelse, som inte fokuserar på allt eller inget. Som plockar problemet närmare människors vardag. Det är viktigare att vara medveten om vad man konsumerar och göra val utifrån det. Det är lätt att tro att förnekelse är det stora problemet, men jag tror att det är alarmismen. Medias spetsiga rubriker ropar varg så ofta att vi blir paralyserade. 

Bild: TT

Läs mer:

Miljökommunikatören: ”Flygskam är kontraproduktivt”

Greta Thunbergs klimatkamp blir dokumentärfilm

Så gör du klimatsmarta val i vardagen – 11 tips