Vägen tillbaka efter förlossningsskadan – så får du hjälp!
För många börjar det på en tjejmiddag eller en träff med mammagruppen. Någon kring bordet gläntar på dörren till det mest intima och berättar om hur allt förändrades när hon fick barn. Om smärtorna i underlivet som inte försvann. Om skammen i att kissa eller bajsa på sig utan kontroll. Och – kanske värst av allt – om hur barnmorskor och läkare fortsatte att upprepa att allt såg bra ut, trots att kroppen sa något helt annat.
Och inte sällan är det som att öppna en dammlucka. Den första berättelsen följs av flera. Mer frustration, uppgivenhet, ilska. Men också förlösande igenkänningsskratt och suckar av lättnad. För ensam är man långt ifrån.
I Sverige föder cirka 100 000 kvinnor barn varje år. Av dessa drabbas cirka 60–85 procent av någon form av bristning, och bland förstföderskor behöver åtta av tio bedövas och sys. Tre av hundra får allvarligare skador, som även innefattar bristningar i mellangården och ändtarmens ringmuskel. Dessa behöver opereras av läkare på en operationsavdelning. Och många, många går med obehandlade eller felaktigt behandlade skador flera år efter förlossningen.
Men ändå, fortfarande så tyst.
Vill bryta tabut kring förlossningsskador
Eva Uustal är överläkare på kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset i Linköping och den som jobbat allra hårdast med att bryta tabut kring förlossningsskador i Sverige de senaste årtiondena. För tystnadskulturen i dag är inget emot hur det var i början på 1990-talet när Eva började som ny ST-läkare på kvinnokliniken.
– Där stod jag ensam med kvinnor som fått svåra förlossningsskador – och hade ingen aning om hur jag skulle sy. Vi hade inte fått någon undervisning alls i detta och att fråga en äldre kollega tjänade inget till. De hade inte heller någon kunskap. Och framför allt var det inget man pratade högt om. Mycket för att man skämdes, tror jag. För många upplevdes skadorna nämligen som ett ”bevis” på att man gjort något fel under förlossningen. Och det fick man då rätta till själv, efter bästa förmåga. Okunskapen och skamkänslan gjorde också att man ibland förbisåg och blundade för skador, vilket förstås fick förödande konsekvenser för de drabbade kvinnorna, säger Eva Uustal.
Men i stället för att gå samma väg och svälja känslorna valde Eva att ta striden. Till en början i en ganska brant uppförsbacke. ”Börjar vi prata om det här kommer ju ingen att våga föda barn!” menade motståndarna.
I början av 2000-talet ökade de allvarliga bristningarna ytterligare – som en följd av trenden med ”naturliga förlossningar” utan allt för stor inblandning av barnmorskorna – och 2004 drabbades sju procent av alla förstföderskor av analsfinkterskador. Vid den här tiden hade cirka en av tio förlossningsläkare fått utbildning i att sy den typen av skador.
Saknas nationella riktlinjer
I dag är läget ett annat – mycket tack vare Eva Uustals enträgna arbete. Under åren har hon och andra hängivna kollegor bland annat utbildat personal på landets alla 46 förlossningskliniker kring hur de ska förebygga, hitta, behandla och följa upp bristningsskador. Hon har startat ett nationellt bristningsregister där barnmorskor och läkare kan rapportera in skador och följa sina patienter och hon har dragit igång det webbaserade utbildningsprogrammet Bäckenbottenutbildning.se. Hon har också bidragit till att kvinnor som opereras för framfall, ofta senare i livet, följs upp i det så kallade Gynop-registret.
Men fortfarande krävs mycket arbete – och mer resurser.
– Till exempel saknas det fortfarande nationella riktlinjer för det här. I dagsläget är det upp till varje landsting och klinik att själva bestämma hur de vill jobba med förlossningsskador. Vi skulle också vilja se ett bäckenbottencentrum i varje landsting.
Uppföljning är också oerhört viktigt, menar Eva Uustal.
– Dels för att hitta och kunna rätta till skador som kanske missats i samband med förlossningen och dels för att kunna ge råd som leder till minskade besvär och ökad livskvalitet. Men också för att öppna upp samtalsklimatet. Det ska inte behöva kännas pinsamt eller obekvämt att prata om kiss, bajs och sex med sin barnmorska – och som barnmorska har man ett ansvar att faktiskt fråga om de här sakerna. Som patient ska man heller inte få höra förminskande kommentarer som att ”det blir aldrig detsamma där nere, lilla gumman”.
Fick höra att ”allt såg fint ut”
För Mia Fernando, 34, började resan ungefär så. Trots att hon sprack från slidan till ändtarmsmuskeln när hon födde sitt första barn – och trots att hon instinktivt kände att något var fel – fick hon gång på gång höra att ”allt såg fint ut”. Först fem år efter förlossningen fick hon konstaterat muskelskador som ingen annan hade upptäckt. Hon opererades och är nu i stort sett fri från sina tidigare besvär.
– Men hela processen väckte något annat i mig, berättar hon. Vi har en jättebra förlossningsvård i Sverige – ända fram tills barnet är fött. Därefter finns det väldigt få ställen dit man kan vända sig med problem och frågor. Många kvinnor klandrar sig själva för att inte ha ”presterat” bra nog under förlossningen, för att man slarvat med knipövningarna, för att man inte orkar vara en tillräckligt bra mamma eller partner … Och så lider man, i tysthet. Men jag förstod att jag kunde göra skillnad här, dels i min roll som fysioterapeut och dels som bloggare. Jag kunde bli den röst som saknades.
I dag, fyra år senare, har bloggen Baking Babies tiotusentals läsare varje vecka och den har blivit en bok, Mammaroll och snippkontroll: du och din kropp året efter förlossningen (Fri Tanke förlag). Mia Fernando har också prisats för sitt arbete med att sprida kunskap kring kvinnors hälsa i samband med graviditet, förlossning och gynekologiska besvär. Men ännu möter hon många uppgivna kvinnor.
– Jag brukar säga att 80 procent av det jag gör för de här kvinnorna ligger i bemötandet. Jag får ofta höra: ”Äntligen någon som lyssnar och tar mina problem på allvar!” Och det är galet. Egentligen är ju en förlossningsskada som vilken idrottsskada som helst, men sättet vi tar oss an dem är helt olika.
”Nöj dig inte förrän du får hjälp”
Precis som Eva Uustal gläds Mia Fernando åt den ”kvinnorevolution” som börjat spira de senaste åren.
– Det är en häftig kraft som bland annat växer i sociala medier, där kvinnor diskuterar och organiserar sig. Långsamt, långsamt börjar vården också fatta att de här kvinnorna måste vi lyssna på, säger Mia Fernando.
Så hennes enkla och främsta råd till alla drabbade kvinnor är:
– Nöj dig inte förrän du får hjälp. Var en besvärlig patient och ställ krav. Och du som orkar – prata om dina erfarenheter. Om jag berättar min historia i medierna blir jag endast ett skräckexempel – är vi trettiofem som gör det pekar vi på ett systemfel.
Både Eva Uustal och Mia Fernando poängterar också att det alltid lönar sig att söka hjälp, även många år senare. Till exempel är det vanligt att förlossningsskador, som man kan ha gått med i upp emot 20 år, ger sig till känna i klimakteriet.
– I många fall har kroppen hittat ett sätt att kompensera för skadan och det är först under klimakteriet – då östrogennivåerna sjunker och man kanske går upp i vikt och ökar trycket på musklerna – som man får problem. Det kan handla om framfall, men även besvär med inkontinens och torra slemhinnor, som en följd av att slidan blir vidare, säger Eva Uustal.
Behandlingarna är i stort sett desamma, oavsett när i livet man utför dem.
– Ändtarmsskador kan vara svårare att reparera när man passerat 50, men det finns både mediciner och livsstilsråd som gör att man kan leva någorlunda besvärsfri.
Generellt är det så att ju tidigare i livet man söker hjälp desto bättre är det.
– På så sätt minskas ju också lidandet för kvinnan, säger Eva Uustal.
Så drabbas du
• Ytliga, mindre bristningar i slidmynningen kallas första gradens bristningar och dessa klarar kroppen av att läka själv.
• Andra gradens bristningar och klipp, som används för att göra plats för barnets huvud under förlossningen, går genom muskelfästen och behöver sys för att läka.
• Tredje och fjärde gradens bristningar innebär att även mellangården och ändtarmens ringmuskel skadats, delvis eller helt. Detta kallas en sfinkterruptur. Dessa bristningar sys av läkare på en operationsavdelning.
• Vanliga besvär i samband med förlossningsskador är smärta och svullnad i underlivet, gasbesvär, svårigheter att tömma tarmen, förstoppning, tyngdkänsla i underlivet, ansträngningsinkontinens, avföringsläckage, smärtor i samband med sex, vidhetskänsla i slidan, ”muspruttar” och, på längre sikt, framfall.
• De flesta problem brukar ha mattats av efter några månader, men kroppen fortsätter att läka cirka ett år efter förlossningen.
• Prata med din barnmorska eller vänd dig till förlossningsavdelningen med dina problem. Ge dig inte förrän du är nöjd med svaren och hjälpen du får!
• Det är aldrig för sent att söka hjälp om du tror att du går runt med en äldre, obehandlad förlossningsskada.
Hjälp finns
• Se till att bli ordentligt undersökt efter förlossningen, helst med bäckenbottenbedövning för att minska smärta och obehagskänslor. Har du fått större skador bör dessa sys på en operationsavdelning, inte i förlossningssalen.
• 6–8 veckor efter förlossningen görs en efterkontroll hos barnmorska. Be om en gynekologisk undersökning och berätta ingående om du har besvär.
• Kvarstår problemen efter ytterligare några månader – sök hjälp igen. Kräv att få göra ett vaginalt/endoanalt ultraljud som kan upptäcka skador som inte syns utanpå. Be att få remiss till en fysio-, bäckenbotten- eller uroterapeut, beroende på vilka besvär du har. Vid tränings- och ansträngningsinkontinens kan man få hjälp med blåsträning, blåslugnande medel, knipövningar och i vissa fall en så kallad TVT-operation. Gas- och avföringsinkontinens kan lindras genom livsstilsförändringar, medicin och operation av ändtarmsmuskeln. Missade eller felaktigt sydda skador i slidans muskelfästen kan åtgärdas genom operation.
Källa: 1177 Vårdguiden, Bäckenbottenutbildning.se
AV LINDA UNNHEM
FOTO TT/SHUTTERSTOCK