Amelia Adamo visar upp sitt hem i en intervju med Femina.

©Margareta Bloom Sandeback
Behind the scenes hos Amelia Adamo
0:43

Efter reklamen: Behind the scenes hos Amelia Adamo

(0:43)

Slå på ljud

Det hade varit lättare att vara Magdalena Andersson, konstaterar Amelia Adamo.
Om några dagar ska hon på vandringsresa till Italien med sina läsarfans och våndan är i annalkande.
– Jag packar alltid för mycket och fel och nu ska det bli regn också. Många tycker om att hålla på med kläder men för mig har kläder varit ett oavbrutet bekymmer. Jag kan ligga vaken om natten och ha ångest över vad jag ska ha på mig. När jag intervjuade Magdalena Andersson och hon berättade att hon har tio marinblå dräkter som hon varvar mellan, kände jag "gud, så skönt".
– Jag får inte ihop byxorna med toppen, ingenting stämmer, säger Amelia Adamo och har såklart matchat sin outfit perfekt.

Amelia Anna Valeria Adamo

Född: 24 februari 1947 i Rom i Italien som Amelia Mucci.
Gör: Medieentreprenör som bland annat grundat magasinen Amelia, Tara och M-magasin.
Bor: Lägenhet i Stockholm och hus på Dalarö i skärgården.
Familj: Kärleken Lucio Benvenuto, sönerna Filip och Alex, samt fem barnbarn.
Bonus: Började som reporter på Svensk Damtidning och var med och lyfte Vecko-Revyn i början av 80-talet. Belönades med Stora journalistpriset 1986 för förnyelsen av Aftonbladet och följde upp med Lukas Bonniers pris för sin långa gärning 2003.
Är ambassadör för Hjärt- och lungfonden.

Kroppen fortfarande ett ämne för Amelia

Utsikten från huset på Dalarö utanför Stockholm är magnifik. Mokabryggaren fräser på spisen och hon har köpt med hallongrottor från Valhallabageriet.
"Bäst i stan", intygar hon och uppmuntrar Feminas team till frosseri.
Själv tänker hon stå över.

Tidningsdrottningen Amelia Adamo hemma i soffan på Dalarö utanför Stockholm.

Amelia Adamo bjöd Femina hem till huset på skärgårdsidyllen Dalarö.

Margareta Bloom Sandebäck

En tidningsdrottning som delvis byggt sitt imperium och sin storslagna skärgårdsvy på sex och viktnedgång, det låg i tangentens riktning, men att det skulle ta fem minuter innan vi hamnade i "bantningsträsket".
– Jag bantar inte men om jag inte skärper mig och tänker på vad jag äter, vilket jag har gjort i hela mitt liv, går jag upp obevekligt, säger Amelia.
– Det går liksom inte över. När jag ser Loreen som ser ut som ett skelett, tycker jag egentligen inte att det är avundsvärt, men jag tänker på kroppar jättemycket. Jag älskar dessutom desserter, kakor och bullar och hallongrottor, och då måste jag portionera ut det. Så jag gör som mina barnbarn, det får bli lördagsgodis.
– Däremot gör jag inget avkall på vinet och spriten, det flödar. Jag tar min kvällswhisky i princip varje dag.
Deppigt ändå att hålla på och tänka så hela livet?
– Jo, men motsatsen, det som händer annars upplever jag som värre. Det vill säga att inte kunna knäppa byxorna eller sitta ned utan att det gör ont. Jag minns när jag var hos Carina Bergfeldt, jag hade en lite halvtjock period och hade på mig ett par byxor från Max Jenny som är jättefina men ingen som helst stretch i. Jag kunde nästan inte prata så hårt satt de där jävla brallorna, säger Amelia Adamo, som förvisso är beredd på att ge Marianne Brandt rätt, hennes trofasta AD som brukade hjälpa henne att välja kläder inför omslagsfotograferingarna till M-Magasin.

Jo, hon har nog en felaktig kroppsbild.
Men övertygelsen om man både ska kunna skriva och prata om bantning, står hon benhårt fast vid.
– Att man inte ska yttra sig är rena löjan, för det är ju ändå det de flesta tänker. Vi är fostrade i en miljö där utseendet spelar roll och då kan man inte plötsligt bara säga ”det där är inget jag bryr mig om”, säger hon och tillägger att hon i alla fall försöker skärpa sig inför de fem barnbarnen.
– Min son som har flickor tycker inte om när jag säger att jag står över bullen inför barnen. Då blir de irriterade. De tycker inte att jag ska säga så överhuvudtaget men det kommer per automatik. Jag förstår att jag inte ska spä på det, men samtidigt, de är ju såna här TikTok-barn, de har superkoll på allt ändå.

Tidningsdrottningen Amelia Adamo hemma i soffan på Dalarö utanför Stockholm.

Amelia Adamo är grundare av tidningarna Amelia, Tara och M-magasin.

Margareta Bloom Sandebäck

Och det är väl ingen som har kunnat säga till dig ändå vad du ska säga och göra?
– Nej, alltså man får ta det onda med det goda. Det som är bra med att ha ett frispråkigt sätt är att det blir ganska ärligt och i bland till och med roligt. Det negativa är att det kan vara sårande och komma ut fel, eller som mina barn tycker, utan tanke och reflektion.
Har du fått många fiender på vägen?

– Jag vet att jag har några fiender, såklart, men jag har funderat på varför de inte är så många och det tror jag beror på att jag är lite feg ändå. Jag är ju inte Marianne Lindberg de Geer som hela tiden utmanar folk genom att tala om hur man ska tycka och tänka. Man ska vara tuffare i sina åsikter om man vill samla på sig fiender och det har inte jag varit eftersom jag har hela tiden har tänkt på mina prenumeranter.
– Det blev tydligt när jag var för frispråkig, då hoppade de av prenumerationen.
Var det så på riktigt?

– Ja för fasiken, redan på Amelia märkte jag det och på Aftonbladet också. Där reagerade läsarna istället ilsket och sa att de inte tänkte köpa tidningen längre. Då blev det till att backa och vara mindre stursk eftersom min uppgift har varit att säkra volymen och framförallt öka den, säger Adamo och antyder att det kunnat vara "ännu värre" om inte upplagan fått styra.
Det är inte så att jag går hem och kokar men jag tycker själv att jag har lagt lite band för att jag vill att tidningen ska vara omtyckt och därmed jag i och med att jag har profilerat mig själv så mycket.
– Jag försökte hela tiden göra det här reptricket, fortsätter hon. Att både säga att du duger som du är, och samtidigt ge förbättringsråd. Det var ju det också som gjorde den här feministen Nina Björk så rasande på mig. Hon och Linna Johansson i Expressen var oerhört argsinta. De verkligen avskydde mig och tyckte att den journalistik jag skapade var antifeministisk.

Amelia Adamo hemma i huset på Dalarö.

Amelia kom till Sverige från Italien nio månader gammal med sin mamma som var städerska. För Femina berättar hon att det blev en drivkraft att komma bort från det liv hennes föräldrar levde.

Margareta Bloom Sandebäck

Å ena sidan: En tidningsmakare som exploaterar kvinnokroppen för att höja upplagan.
Å andra: En kvinna som lyckades slå sig fram i en mansdominerad värld genom att skapa innehåll mer riktat åt kvinnor.

För några år sedan konstaterade branschtidningen Journalisten att genomsnittsvinnaren av Stora journalistpriset var en 44-årig man. Av ett då tiotal personer som fått priset två gånger, var en enda kvinna.
I dag har Johanna Bäckström Lerneby sällat sig till minoriteten, men Amelia Adamo blir fortfarande stolt när hon tänker på sin dubbelseger. Särskilt utmärkelsen 1986 som hon fick för att "på ett lyckosamt sätt förmått förena det bästa ur vecko- och kvällspress".
– När jag fick priset för förändringen av Söndagsbilagan i Aftonbladet var det superduper-viktigt, och en chock för min man Thorbjörn (Larsson, tillika tidigare chefredaktör på Aftonbladet). Han tyckte att han skulle få det. Det var förskräckligt. Samtidigt som det var jätteroligt var det olyckligt. Jag förstod honom. Han hade gjort ett vråltungt jobb och sa ”fattar du inte, i och med att du får det nu kommer inte jag att få det på tio år”.

Betydelsen var abnorm, fortsätter Amelia Adamo, eftersom den journalistik hon levererade inte värderades. Snarare undervärderades.
Hon berättar om en annan, förvisso inofficiell titel, hon förärades med 2002:
”Den enda gästprofessorn de inte velat ha i Göteborg”.

Amelia Adamos ekonomitips till kvinnor: ”Planera inför en skilsmässa”

Eleverna protesterade mot Amelia Adamo

Efter stipendiater som Christina Jutterström och Stig Fredrikson gick frågan från institutionen för journalistik och masskommunikation på Göteborgs universitet, till magasinet Amelias chefredaktör och vd.
– Först när de ringde trodde jag att det var Pippi Rull i P3, ett skämt. Jag hade inte haft en enda föreläsning på någon journalistutbildning. När jag förstod att det inte var ett skämt blev jag jätteglad, berättar Amelia och säger att det inte tog många sekunder förrän GP ringde och ville ha en kommentar om "protestlistan".
– Studenterna hade framfört att de inte ville lära sig av min journalistik. Det hade de aldrig varit med om på JMG tidigare. Jag blev verkligen ledsen men eftersom jag var van vid motgångar av just den där arten kände jag "ni ska fanimej gråta när jag åker härifrån".
Amelia Adamo reste till Göteborg, i sällskap med gästföreläsare som Liza Marklund och Jan Guillou, privata vänner som ställde upp för att de ansåg att "studenterna skulle ha sig en smocka".
– Det var inte så att de grät men jag var poppis när jag åkte därifrån, säger hon nöjt.

Amelia Adamo var med och lyfte Vecko-Revyn i början av 80-talet och fick Stora journalistpriset för utvecklingen av Aftonbladets söndagsbilaga innan hon grundade tidningarna Amelia, Tara och M-magasin.

Amelia var med och lyfte Vecko-Revyn i början av 80-talet och fick Stora journalistpriset för utvecklingen av Aftonbladets söndagsbilaga.

Margareta Bloom Sandebäck

Tjugo år senare kan hon inte påstå att den journalistik som varit hennes, har så värst mycket högre respekt.
– I dag är det förvisso fler kvinnor som gör undersökande journalistik och blir utrikeskorrar men det har mest varit män och i vår bransch värderas det som män sysslar med högre. Featurejournalistik och relationer har fortfarande lägre status hur mycket man än tjatar om storytelling.

Hade man kunnat starta Amelia i dag?
– Bra fråga. Jo, det hade man nog… eller nej. Det som var ovanligt med Amelia var att vi hade den vanliga människan i fokus, men det var ändå inte Året Runt, utan mer glamouriserande. Sen kom reality överallt, i allt från Robinson till vad som helst där vanliga fick vara med. I dag skulle inget av det här vara särskilt ovanligt eftersom inget är ovanligt i dag men samtidigt väldigt stjärnfixerat.
Och ännu mer moraliserande...?
– Nej, jag tycker inte det. Ängsligheten har brett ut sig en smula men jag anser nog att det är mindre moraliserande. De som var de tydliga feministerna har suddats ut i kanterna men bredden har blivit större. Samtidigt tittar jag på ankläpparna och de här enorma gardinhängena till ögonfransar runt Stureplan och ser ett utseendeideal som på ett sätt är att backa otroligt mycket känns det som. Det är nästan ingen som är korthårig i dag. En mörk page, när ser man det?!
Hade ”ankläpparna” och ”gardinögonfransarna” kunnat få plats i Amelia eller dina andra tidningar?
– Nej, jag kommer ihåg när Amelia hade startat och tv-programmet Big Brother började sändas med Carolina Gynning och Linda Rosing. Då var stora opererade bröst en framgångsfaktor och jag minns att jag bestämde att vi skulle hålla oss undan de opererade silikonbrösten. Jag ansåg att det inte var ett ideal vi skulle visa och jag tror jag att jag åtminstone hade tänkt så i dag när det gäller munnarna.
– Gardinhänget är mer oförargligt, det är bara att de ser dinga ut, tycker ju jag, men munnarna är ett ingrepp.

För Amelia Adamo är sex, kropp och bantning inga tabubelagda ämnen.

Under hela sitt yrkesliv har Amelia Adamo försökt bilda opinion för att få 50 plus-kvinnor att ses som den värdefulla kraft de är.

Margareta Bloom Sandeback

Ska inte kvinnor få se ut och göra vad de vill med sina kroppar?
– Det där är jättesvårt och klaget är evigt. Redan på Aftonbladet-tiden minns jag att Ana Martinez och jag förfäktade just det där. Hon kom från Argentina där man opererade sig och var så upprörd över hur man kunde acceptera klisternaglar och hårförlängningar när man inte kunde acceptera att man gör en plastikoperation. Fast det var ju inte samma sak, det är ett större ingrepp och jag vet inte om man ska uppmuntra till ingrepp i feminismens namn. Personligen tycker jag inte det, där är jag en riktig moraltant.
– Så på frågan "ska inte kvinnor få göra precis det de vill?" Jo, det ska de, men kanske inte just det, haha.
Har inte du gjort några ingrepp själv?
– Jo, för 25 år sedan opererade jag ögonlocken. Jag hade mammas ögonlock, sådana där trekantiga som hänger. Sedan när jag började göra omslagen hade jag en kraftig bekymmersrynka som jag irriterade mig på, som ett svart dike. Marianne sa ”bry dig inte om det där, det retuscherar jag” men då tog jag en botox i diket och det har jag fortsatt med. En gång om året tar jag en botox i pannan, det hymlar jag inte om, men det är vad jag gör. Ingenting nedanför ögonbrynen.

Nu låter hon sådär stursk igen, men det är hon inte egentligen, inte när det kommer till åldrandet. Det där "reptricket" hon använt sig av som publicist är ingen lätt balansakt i verkliga livet:
– Man måste på något sätt vänja sig vid att ens ansikte förändras, men samtidigt, när alla var så arga på Åsa Lindeborg och Anne Heberlein så var inte jag det, för jag förstod vad de pratade om. Jag förstår inte att det ska vara så fult att sörja sin skönhet, det kan man väl få göra.
– De som är unga ännu vet inte hur mycket man måste hålla på med sitt jävla åldrande, säger Amelia Adamo och nämner förutom träningen, utväxten som åtgärdas var sjätte vecka.

Lever med kärleken Lucio

Det var inte därför hon föll för Lucio Benvenuto, men att hennes kärlek sedan 14 år är frisör är inget minus precis.
– Jag hade en frisör som var väldigt omständlig tidigare, det tog hemskt lång tid. När jag träffade Lucio blev det väldigt konstigt att inte gå till honom i stället.
Så Lucio inte bara lagar all mat och städar, han fixar ditt hår också?
– Ja och stryker, till och med lakan. Det tycker jag mycket om.

Amelia Adamo var med och lyfte Vecko-Revyn i början av 80-talet och fick Stora journalistpriset för utvecklingen av Aftonbladets söndagsbilaga innan hon grundade tidningarna Amelia, Tara och M-magasin.

Våga ta plats, använd armbågarna om det behövs och höj din röst, är tre råd från tidningsdrottningen till kvinnor i karriären.

Margareta Bloom Sandebäck

I tv-dokumentären Le och leverera om Amelia Adamos väg till postitionen som en av Sveriges mäktigaste tidningsmakare, finns en scen och ett säg som ter sig ganska ovanligt 2023, lite motsatsen till Madeleine Albrights citat ”Det finns en särskilt plats i helvete för kvinnor som inte hjälper varandra.”
Utan att tveka lyfter Amelia fram sina två tidigare äkta män som otroligt viktiga för hennes karriär; fotografen Lars C.G. Ericsson, pappa till hennes två söner, och den redan nämnde Thorbjörn Larsson, chefredaktören på Aftonbladet som också var hennes man.
– Jag tror att alla hjälper sina partners om de kan, sen kanske man inte alltid säger det. Jag fick hjälp av Gunny Widell och Åsa Moberg också men utan Thorbjörns insatser vet i fåglarna hur det hade gått på Aftonbladet. När de rev mina puffar i början och lade in en brand på Södermalm istället eftersom de inte tyckte om min journalistik, såg Thorbjörn till att jag fick vara i fred. Om jag skulle kunna genomdriva satsningen för att fånga in kvinnor, som vi dessutom hade lovat LO-ledningen skulle lyckas, behövde jag skyddas. De fick inte röra mina puffar. Det hade inget att göra med att vi var ett kärlekspar. Det var krasst affären.
Jo, men såg alla kollegor på Aftonbladet det så…?
– Nej, det är klart att de kanske inte gjorde. Jag hade handtaget uppåt, det vill säga Thorbjörn, men jag hade nästan ingen nedåt och han var inte dummare än att han fattade att jag behövde revir om det skulle gå. Sen tyckte han att det var både pinsamt och inte särskilt bra alltid men han fick lita till att jag klarade av det även om vi ibland tvingades ta till grepp som inte var särskilt genomtänkta.
– Erik Fichtelius sa en gång till mig att jag inte visste vad konsekvensjournalistik var. Det har jag tänkt på en del efteråt. Om jag hade tänkt på alla konsekvenser av det jag publicerade så hade det inte blivit den upplagan. Där var jag inte feg.


Du har sagt att du precis som du blir förälskad i en man har varit förälskad i dina framgångar. Hur har det viktats mot varandra?
– Såhär efteråt, nu, kan jag se att jag inte har lyckats särskilt bra i kärlekslivet. Barnens pappa dog ju, så där vet jag inte hur det hade gått, men jag tror att jag har varit mer kär i framgångarna, att de har gett mig mer. Den bekräftelsen har varit som en evig dopamin-kick där jag som en annan junkie försökt att få uppleva det igen. Kärleken har väl inte på det sättet varit lika avgörande, tyvärr.
Som tidigare ordförande i Ensamhetskommissionen, har du själv varit rädd för att vara ensam?

– Nej, men det har gått fort ofta. Det är ändå ganska underbart att vara förälskad. Jag har lätt för kärlek och tycker om det tillståndet. Och sen tror jag faktiskt att det har att göra med att jag har varit så fruktansvärt lite ensam. Jag tror inte jag kan identifiera det tillståndet. Snarare, så fort jag får chansen att inte vara ensam så blir jag inte det.
– När jag hör mina singelväninnor prata om hur svårt det är att träffa någon inser jag att jag nog har haft en låg ribba. Jag har inte sökt det där extra. Jag har inte varit nogräknad och det har jag funderat lite på, hur farao det kommer sig att det har varit så många som har dugt. Om det är den här behagsjuka sidan hos mig som jag inte är så förtjust i.

Amelia Adamo konstaterar framför buketten med pioner att hon nog aldrig kommer att lära sig odla.

Pionerna prunkar i hennes hem, samtidigt konstaterar Amelia Adamo att hon nog aldrig blir en person som brinner för odling.

Margareta Bloom Sandebäck

Med visst motstånd konstaterar Amelia Adamo att stävan efter att vara omtyckt och poppis varit konstant sedan hon hette Amelia Mucci och kom till den svenska vanliga skolan i femte klass.
I tonåren var det "in i en famn och ut i en annan", tillstår hon, men landar samtidigt i att hon inte plågades under behagsjukan.
– Jag tror det var ömsesidigt. Jag kände aldrig att jag var metoo-ad. För i metoo ligger någon slags maktutövande och jag tyckte att jag hade lika mycket makt. Min kropp hade makt. De ville ha den. Jag hade ett kapital i min kropp.
Så du använde din kropp som maktkapital?
– Ja, det gjorde jag ju. Det är det väldigt många flickor som gör när de märker att de når kärlek eller någonting annat. Och på den tiden, när jag var ung, handlade det om att få vara med just den killen eller sitta bakom på just den moppen. Jag kom från förorten, från begränsade förhållanden, och plötsligt stod så många dörrar, inte på glänt, utan väldigt öppna. Jag tog för mig, lite för mycket, säger Amelia som om hon kunde, i dag skulle ge ett råd till sitt 17-åriga jag:
– Var inte så godtrogen, var inte så naiv. Sluta behaga. Jag ville vara lite för mycket till lags, speciellt för killar. Min kropp var inte allas, men den var väldigt tillgänglig.

Av bara farten ger hon ytterligare ett tips, till sitt lite äldre jag:
"Se till att välja barnen först så slipper du dyra avgifter till terapi senare i livet".
Hon säger det på Amelia-vis, rappt och träffsäkert, men det finns ett allvar bakom som blottades i tv-dokumentären när hennes äldste som Filip, som också medverkade, berättade om hur han i vuxen ålder konfronterat sin mor.
– Jag har ju alltid inbillat mig att jag har varit en bättre mamma än vad jag kanske var, säger Amelia och markerar att hon är beredd att sträcka sig en bit, men inte hela vägen.
– När mina barn skulle beskriva hur det var hemma i Bromma och berättade om hur de käkade Billys piroger, sa jag ”va, käkade ni Billys piroger? Var inte jag hemma och gjorde middag?”. Jag har förmodligen i min bild av mig själv förskönat mig. Samtidigt vill jag inte stryka under den där mammaskammen som väldigt många yrkesarbetande kvinnor har. Jag vill inte heller säga att jag gjorde så gott jag kunde, för jag gjorde mer.
– Man kan diskutera hur många gånger som helst vad jag satsade på och kvantitetsmässigt vann ju jobbet. Jag tror att man tröstar sig med någonstans att det är skönt att barnen inte tagit större skada, och sen samtidigt tänker jag så här, varför skulle de ta skada? Män har i alla tider arbetat och varit pappor. Vi ska kunna arbeta och vara mammor. Vi får sluta skuldbelägga oss.

Amelia Adamo kom till Sverige från Italien nio månader gammal med sin mamma som var städerska. För Femina berättar hon att det blev en drivkraft att komma bort från det liv hennes föräldrar levde.

”Jag har aldrig varit särskilt mottaglig för andras omdömen och det har nog varit ett skydd”, säger Amelia Adamo och tillägger att hon skaffade sig flodhäst-hud mot kritiken.

Margareta Bloom Sandebäck

När vi ses på Dalarö under en av försommarens vackraste dagar har hon just kommit hem från en resa till Svalbard med sina två söner, där de tre delat hytt i tio dagar.
"En unik upplevelse", som hon beskriver det.
– Jag trodde att nu kommer väl sanningarna hagla mellan fleece-undertröjorna, men det gjorde inte det, alls. Vi spelade Yatzy och Uno på kvällarna och kom aldrig igång med några sanningsminuter. Vi var fullt upptagna av isbergen, glaciärerna som smälte, isbjörnar, valrossar och vår lilla fjärt-tid på jorden. Varför skulle vi skapa problem om det inte fanns några? Det blev fullständigt överflödigt.
– Det går inte att recensera sig som mamma, det gör barnen åt en oavsett om man vill det eller ej, men den kärlek jag kände i den där hytten där mina söner låg och pruttade var nästan lika tjock som pruttarna, säger Amelia och ler.

Hade det varit ännu svårare för två döttrar som skulle le och leverera i din skugga?
Frågan är hypotetiskt men hon landar i att det kanske varit annorlunda om hon behövt vara förebild både som mamma och kvinna för sina barn.
I dag tänker hon dock mycket på att hon vill vara en bra svärmor.
– Jag startade inte som en bra svärmor. Filip genomgick en skilsmässa och där stod jag inte högt i kurs. Förmodligen för att jag tog för mycket parti för min son. Men jag lärde jag mig någonting, bland annat att backa. Jag kan inte säga att jag har lyckats men jag är fortfarande en svärmor och en farmor som de säger gärna få komma och generationsbo och det tycker jag är ett kärleksbetyg.
Dock, flikar hon inte, får de nära och kära också kakor från bageriet i stan.
– Jag var ingen pysslig mamma och jag är ingen pysslig farmor. Jag bakar inte och håller inte på med pärlplattor, men jag läser gärna och går med dem på teatern.

Den expedition Amelia Adamo befunnit sig på i över ett halv sekel i tidningarnas tjänst har inte bara genererat hundratals omslag och rubriker om XX, utan även inneburit en resa längre bort från den uppväxt hon själv hade under ganska prekära förhållanden.

”Jag skulle inte regrediera till blodpuddingen”

Hade hon varit Göran Persson i en tv-duell mot Carl Bildt i slutet av 90-talet hade hon kanske uttryckt saken "berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det. Jag hatar det".
Det gör inte Amelia, istället säger hon:
– Jag tycker man ska vara försiktig med begreppet "fattig", för vi hade alltid mat, dessutom god mat. När mamma som var italienska hörde att mina flickkompisars middagar kunde bestå av fil, höll hon på att dö. Det fanns pengar, jag hade vantar, jag behövde inte frysa, jag var väl omhändertagen. Däremot brukar jag bara för att åskådliggöra, berätta att jag aldrig var på en skolresa. Det fanns inte skidor och ingen cykel, men det var också för att det inte ansågs nödvändigt. Mamma kunde inte cykla och inte simma heller.

I dokumentären Le och Leverera berättade Amelia Adamo om hur hon konfronterats av sin son Filip.

”Man behöver inte hålla på och förlåta men man kan försonas”, säger Amelia Adamo som senare i livet fick mammarollen ifrågasatt av sin äldste son.

Margareta Bloom Sandebäck

Men för att vända på "mammaskulden". När du börjar tjäna pengar, gjorde kometkarriär och blev ett namn. Kände du någon skuld gentemot din mamma?
– Inte ett dugg. Mamma var inte sån heller. När jag sa vad jag fick i lön viskade hon bara ”Amelia, säg det inte högt, då kommer tjuvarna”. Hon ville inte ha när jag kom med någonting eller när jag ville betala om vi skulle åka till Italien, till exempel. Det hade ingenting med stolthet att göra, utan tyvärr, för att hon inte ansåg sig behöva något. Hon visste inte vad guldkant var. Det som hennes dotter lärde sig att älska, tyckte hon var totalt onödigt. Det som däremot fanns var att hon kände sig främmande för mitt leverne och mitt val av män. Hon med sina städerskehänder fulla av eksem som hon gömde under små bomullsvampar, kände sin klass.
– Vi splittrades inte men vi hamnade på olika plan, mamma och jag. Hon var kvar på golvet och jag klättrade uppåt och någonstans där tappade vi allt utom kärleken. Hon förstod inte vad som var så roligt med att jobba, när jag hade barn dessutom. När jag kom till henne och sa att jag skulle bli chef sa hon ”Oj, oj måste du det?” Hon var kritisk såklart, precis som hon var med nakenheten på omslagen. ”Måste du det?”, sa hon och när jag sa "ja" blev svaret "men då så". Det var hennes attityd hela livet, samtidigt älskade hon mig förbehållslöst.

När började du själv spara till ditt fuck off-kapital?
– Ganska tidigt. Jag har varit otroligt mån om pengar för att pengar har betytt så hemskt mycket. Redan när jag var 16 år och började jobba som kontorist och insåg att jag tjänade mer om jag jobbade över, så jobbade jag över. Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle regrediera tillbaka till blodpuddingen. Då var det bara att jobba mer.
– Jag kan inte tänka mig något värre, faktiskt, än att vara utan pengar. Då var jag hellre utan karl. Det har varit en drivkraft hela tiden.

Amelia Adamo hittade sonens grav efter nästan 50 år

Med tanke på hur du levt för upplagorna och framgångarna, vad har gjort att du inte jobbat ihjäl dig?
– Ja, det har jag ägnat vissa tankar åt. Utbrändhet fanns ju inte riktigt då. Däremot blev jag alltid förkyld eller fick öroninflammation på midsommarafton och julafton. En period hade jag migrän, besvärlig mage och började sova dåligt. Det var fullt av signaler och jag tror att den här tian jag fick förra året också var stressrelaterad. Min kropp protesterar men inte så att jag går in i någon vägg. Men jag märkte också att jag blev duktig på att fylla på.
– När jag kände mig fullständigt dränerad, utsugen som en gammal sugga av att lyfta andra människor, lyfta tidningar, lyfta upplagor, lyfta barnen och lyfta maken, såg jag till att peta in väninneumgänge, kulturupplevelser eller en resa till New York i tre dagar. Jag kunde varken meditera eller djupandas men jag hade mitt eget system och såg till att få energi utifrån, säger Amelia Adamo, skakar på huvudet åt sig själv och skrattar.
– På sikt kan jag ju se, eftersom jag fortfarande har en extremt dålig mage, att jag väl inte är en särskilt harmonisk människa. Jag har inte lyckats lugna ner mig. Jag kommer dö olugnad, det är jag säker på.

Medieentreprenören Amelia Adamo hävdar i dag att hon bidragit till att lyfta jämställdheten – trots alla artiklar om sex och bantning.

Medieentreprenören Adamo hävdar i dag att hon bidragit till att lyfta jämställdheten – trots alla artiklar om sex och bantning.

Margareta Bloom Sandebäck

Jagar du kickarna fortfarande?
– Det tror jag. Det som händer när du blir äldre dock, tyvärr, är att allt slätas ut. Även dopamin-effekterna. Ingenting tar lika mycket, det är lite tråkigt. Du ska befinna dig i det vackraste och största arktiska landskapet. Då blir även en 76-åring berörd.

I dag har Amelia Adamo nästan helt lämnat det självbetitlade magasinet hon grundade. Hon är hybridpensionär som hon kallar det, vilket innebär att hon gör en del moderator-uppdrag, är ambassadör för Hjärt-Lung-Fonden, har sin spalt i M-Magasin, samt gör en del intervjuer.
Allt hon gör kan hon "säga nej till i morgon", uttrycker hon.
Men kan Amelia Adamo sluta jobba? Kan Amelia sluta vara Amelia?
– Jag vet inte. Behöver jag ens vara på Facebook? Kan jag inte bara stänga ner nu? Jag tänker en hel del på det. Det skapar ju ändå en oro, alltifrån vad fan jag ska ha på mig, till om jag hålla det här varumärket vid liv. Som den här resan till Italien nu, "du måste vara med Amelia, det är ju du som är dragplåstret". Men vad händer om jag tar bort allt det här? Tycker jag det är tråkigt? Det vet jag inte, men troligtvis.
Vad är du inte klar med i livet och jobbet?
– Vilken bra fråga. Jag är ju inte klar med livet självt. Resan i mitt eget inre behöver jag inte hålla på och spegla men jag inte är klar med att lära mig mer. Som nu på resan till Svalbard där jag fick veta att en valross väger 1 700 kilo och att de arktiska renarna dör efter nio år för att de får in så mycket grus i munnen att deras tänder slutar att fungera och de dör av svält.
– Jag vill fortsätta att bli väckt av nya kunskaper. Det ger mig energi. Jag tänker också att jag skulle vilja kunna odla, men jag får ingen riktig lust.
Är du stolt i dag över ditt värv?
– Ja, jag har blivit det. När jag blir stoppad på gatan eller när unga flickor säger till mig att jag är deras förebild, tittar jag på den här 40-åringen och tänker "varför då?" När de säger att jag har varit modig, gått före och stått upp för kvinnor, sväller mitt hjärta. För så har jag inte sett på mig själv. Jag har mest tänkt på kritiken mot mig.

Vi är framme vid 10 000 kronors-frågan, den eviga.
Har hon egentligen lyft eller sänkt jämställdheten?
– Jag tycker att jag har lyft, svarar Amelia Adamo och lägger till "på mitt sätt".
– Att lyfta för mig har varit att tala om för sjukvårdsbiträdena, som de hette på Amelias tid, att de faktiskt måste tänka på pensionen. Jag har påmint kvinnor om att det är mannen som tjänar på att de är hemma med barnen, och inte de själva. Mellan mina artiklar om hur man får volym i håret eller raggar framgångsrikt, har det funnits en artikel om vem som städar hemma eller vad det skulle innebära ekonomiskt med ett tredje barn, vilket inneburit att benägenheten att läsa pensionsartikeln är mycket större i mina tidningar.
– När de förut försökte tala om vilken jävla risig feminist jag var, så kom jag fram till att jag har gjort något slags gräsrotsarbete för jämställdheten.

Mest läst