Hon lever skyddad efter misshandel

Kvinnan på bilden är inte kvinnan i intervjun.

3:12

Efter reklamen: Inte en kvinna till - Olga

(3:12)

Hon har ett annat namn men det kan inte röjas. Vi kallar henne Anna och hon är en kvinna i 30-årsåldern som aldrig hade kunnat föreställa sig att det som hände skulle hända henne. Ingen visste heller vad som försiggick bakom den yta som såg både lyckad och lycklig ut, i ett villakvarter i en större svensk stad.

I backspegeln kan hon se tydligare, att den man hon blev förälskad i visade tendenser tidigt.

– Vi hade bara varit tillsammans några månader när jag märkte att han var både våldsam och kontrollerande. Han tvingade mig att hämta och lämna honom på jobbet varje dag och jag skulle vara där prick när han slutade. Han skulle veta var jag var hela tiden och vem jag träffade. Den psykiska misshandeln är på ett sätt svårare, eftersom den är svårare att ta på och lättare att skuldbelägga sig själv. Kanske är det jag som överdriver, kanske är det inte så farligt?

Han bankade på dörren och sa att han skulle döda mig 

Slagen kom mest när han drack, men snart allt oftare.

Anna misshandlades som gravid

Anna får samla sig när hon berättar, hon var tyst så länge och förträngde också för sig själv.

– Jag var i vecka 35 när han kom hem berusad efter en utekväll och blev våldsam. Den gången lyckades jag låsa in mig i sovrummet och larma polis. Han stod och bankade på dörren och sa att han skulle döda mig.

– Polisen tog med honom och socialen gjorde en utredning eftersom ett drogtest visade sig att han hade tagit kokain. Han fick gå på beroendemottagningen och det blev lite lugnare. Men sen blev det ”som vanligt” igen.

Han slog henne när hon var gravid.

Han slog henne när barnet var nyfött.

Han slog henne när hon var gravid med nästa barn också.

Han fortsatte att slå.

En av gångerna var det en granne som larmade och hon glömmer aldrig den allvarliga polismannen som stod i hallen och sa: ”han kommer aldrig att ändra på sig, du måste lämna.”

Hon tänkte det, redan första gången. Hon hade bestämt sig. Men dagen efter var han ångerfull, älskade henne och barnen och skulle aldrig mer göra dem illa, och hon ville ju så innerligt.

På utsidan en gullig liten familj i en fint och tryggt villakvarter. Men innanför väggarna fortsatte terrorn. När Anna efter föräldraledigheten fick ett nytt jobb som hon trivdes jättebra med, eskalerade hoten.

– Det blev värre när han inte hade kontrollen över mig hela tiden. Han tyckte inte om mina kompisar och mina föräldrar och kunde inte tåla att barnen älskade sin mormor och morfar. En gång sa han framför barnen att han skulle döda mormor och morfar. Barnen blev helt förstörda och grät jättemycket.

Jag förlikade mig med ett liv med våldet

Hon fortsatte att anpassa sig och träffade sin familj i smyg.

– Jag berättade aldrig för någon. I början öppnade jag mig för en kompis men när jag gick tillbaka till honom varje gång, kunde jag inte berätta mer. För då hade jag behövt göra något åt saken och jag visste inte hur jag skulle göra.

Hon hade ju barnen, det var deras pappa, vad skulle hända?

– Han hotade med att han skulle ha barnen varannan vecka, han tog inte ens hand om barnen men jag blev rädd ändå och tänkte "tänk om det blir så". Då är det bättre för deras skull att jag är med honom och kan ha koll, tänkte jag.

– Jag förlikade mig med att det fick vara så här tills barnen var större.

Unizon-Olga: Vi måste välja kvinnornas sida nu!

Men så kom våren 2019. Anna berättar att sambon hade varit på fest och att hon och barnen låg och sov när han kom in och "väckte henne", fast hon i själva verket låg på helspänn och låtsades sova.

– Han kom in och och sa att jag skulle hjälpa honom att laga mat. Ett av barnen vaknade till och jag var så rädd att det skulle bli oväsen så jag följde med fast jag var jättetrött och det kändes helt fel.

Jag fick bära barnen med mig in på akuten 

Bara hålla honom lugn, tänkte Anna. Men han blev inte lugn. Sambon blev mer och mer högljudd och stökig och när hon bad honom att dämpa sig, kom explosionen. Hon har ingen tidsuppfattning om hur länge misshandeln höll på men minns hur hon hade blivit kastad med huvudet före in i en fåtölj och slagen i magen flera gånger när hon på några obevakade sekunder då sambon själv tvingades hämta andan, fick tag i sin telefon.

– Förra gången jag hade ringt polisen tog det jättelång tid innan de kom och jag kände att jag inte hade den tiden, så jag ringde en granne. När han såg mig med telefonen och trodde att jag ringde polisen, tog han fram en kniv, den största vi hade i lådan.

Anna berättar att hon backade mot ytterdörren när grannen kom in. Medan grannen lyckades avleda sambon slet hon sina små ur sängarna och flydde med ett barn under varje arm.

Malin Roos: ”Därför väljer Femina att dela kvinnornas vittnesmål om tortyr”

Hur hon klarade att köra vet hon inte än i dag, hon var vimmelkantig efter smällen mot fåtöljen och hade så ont i magen efter slagen att hon fick stanna bilen och kräkas. Hon insåg att hon måste till sjukhus.

– Jag hade inte fått med mig någon vagn och fick bära barnen med mig in på akuten.

Han tog han fram en kniv, den största vi hade

På sjukhuset dokumenterades skadorna och Anna fick göra en röntgen på huvudet som kunde visa att hon hade haft ”tur”, ingen blödning och inga tydliga invärtes skador. Men läkaren som sa: "Du måste anmäla, du kan inte leva så här."

Dagen efter berättade Anna för sin familj och i förhör på polisstationen. Brottsofferjouren kopplades in och det gjordes upp en plan för hur hon och barnen skulle skyddas för att hennes förövare inte skulle få tag i dem.

– De sa att han skulle bli häktad fram till rättegången och att jag inte skulle behöva oroa mig, berättar Anna.

Två dagar senare fick hon ett mejl, det var från honom, han var släppt.

– Ingen hade sagt till mig att han skulle bli släppt.

Det är en konstant rädsla för att han ska hitta oss och dyka upp 

Det var början på en lång period av rädsla och panik. Först ett år senare hölls rättegången.

– Han skickade mejl varje dag i början. Han skrev att han ångrade sig, att han gick till psykolog och lovade att allt skulle bli bättre. Hela det där året var så hemskt. Jag var rädd för själva rättegången också, om han inte blev dömd, vad skulle hända då? Samtidigt var han ute som vanligt.

Socionomen: Så inser du att du lever i en destruktiv relation

Anna ville inte flytta, hon hade hela sitt liv i staden där hon bodde och sökte desperat efter olika vägar och utvägar, men tvingades inse faktum; hon skulle aldrig kunna lämna barnen på förskolan och gå till jobbet "som en vanlig människa".

Dömdes för misshandel

Medan hon ansökte om skyddad identitet hos Skatteverket, dömdes mannen som skrek att han skulle döda henne för misshandel och olaga hot. Till fem månaders fängelse som omvandlades till skyddstillsyn, samhällstjänst och ett skadestånd som hon inte har sett röken av.

– Det var jättemycket mer jag hade berättat om som de inte kunde bevisa, så han blev inte dömd för grovt kvinnofridsbrott, inte ens grov misshandel, säger Anna som tvingades lämna allt; sin arbetsplats, sina vänner, familj och telefonnummer.

Christina: ”Om jag varit kvar i relationen hade jag varit död nu”

På frågan om hur det är att leva gömd beskriver hon en sorg och en ilska över hur hon inte fick bestämma var och hur hon skulle bo, hur hon behövde lämna allt "medan han kan göra vad han vill". För en tillvaro där hon ändå alltid ser sig över axeln.

– Trots att de har tagit det på fullaste allvar på förskolan är jag rädd att han på något sätt ska få reda på var vi bor och dyka upp. Eller om jag ska råka säga för mycket och någon röjer adressen. När jag tänker på vanliga familjer, hur de får leva, jämfört med hur vi lever...

Tvingas till ett dolt liv

Hon börjar gråta. Det är småsaker i sammanhanget. Men att hennes barn inte kan vara med på fotograferingar i förskolan, att hon själv inte kan delta i föräldrarappen, att hon i samma stund som hon gick under jorden tvingades radera sina konton på Instagram och Facebook.

– Det är verkligen en liten grej, men att jag aldrig kan lägga ut en bild på barnen eller vad jag själv gör, så som alla andra gör. Varför ska inte jag få göra det?

– De fysiska skadorna försvinner men de psykiska kommer jag få leva med resten av mitt liv. Jag har inte fått någon hjälp vart jag ska vända mig för att kunna bearbeta heller. Jag har själv letat psykologer men det är inte så lätt att hitta någon som jobbar med trauma efter våld i nära relationer.

Det kan inte vara bra för hjärnan att ständigt gå runt med den här oron.

Politiker har väl också döttrar och systrar som kan råka illa ut 

Anna har i dag lite över för politikernas fina ord och löften i debatten om våld i nära relationer. Som utsatt själv kan hon peka på brister i hela systemet. Hon nämner kontaktförbudet, som är så jättesvårt att få.

– Det borde ske per automatik i samma sekund som någon döms för ett sånt här brott. Att diskussionen handlar om deras rätt till ett fritt liv är så skevt, alla kvinnor då som får sina liv begränsade?

Eller att hon som i dag har ensam vårdnad inte får byta efternamn på barnen, till ett mer anonymt.

– För då måste jag ha hans godkännande. Hur bakvänt och fel är inte det. Politiker har väl också döttrar, systrar och vänner som skulle kunna råka ut för något sånt här. Hur kan det inte vara högre prioriterat att skydda brottsoffer? Om det ska vara såhär borde alla gömda kvinnor ha rätt till en livvakt precis som politiker och kungligheter.

Carita höggs ned av sin ex-sambo: ”Läkaren sa att jag skulle vara glad att kniven var ny”

Hon säger att hon är glad i dag att hon lyckades ta sig bort, trots att de behöver leva som de gör, trots allt.

– Jag hade en så stark ångest vid den sista misshandeln, jag trodde verkligen att jag skulle dö. Jag kände, att lämnar jag inte nu kommer jag inte leva så länge till.

Mer läsning

Femina