Ida Kjos i exklusiv intervju om livet efter Elin

Vi är många som följde tvillingarna Kjos på sociala medier och vi var om möjligt ännu fler som lyssnade på podden där de pratade om allt mellan himmel och jord. De började podda våren 2022, ungefär två år efter att Elin fått beskedet att hon drabbats av obotlig lungcancer.

Periodvis hade Elin väldigt ont, var trött och nedsatt av de olika behandlingar hon gick igenom, men podden var det sista hon ville ge upp.

– Hon kunde ringa från KS och säga att jag skulle ta med mig inspelningsgrejerna så vi kunde podda därifrån, säger Ida när vi ses någon månad innan hon ska kliva upp på Cirkus framför fullsatt publik och genom sin föreställning Kärlek och mod hålla ett slags hyllning till sin bortgångna syster.

Systrarna hade planerat att ha en liveshow tillsammans, men så hann det aldrig bli.

– Jag känner att jag vill ge våra följare det här, alla de som tagit av sin dyrbara tid och överöst oss med sin kärlek, inte minst efter Elins bortgång. Det är helt overkligt och nästan svårt att ta in allt detta stöd. Jag lovar att det blir en känslosam kväll som syftar till att hedra det som varit och skänka mod till att leva livet fullt ut och blicka framåt. Vi ska både skratta och gråta tillsammans. Allt ska få kännas. Och Elin ska hyllas.

Elin och Ida Kjos var oskiljaktiga

Elin och Ida delade på allt, kläder, kompisar och även rum ända tills de var 18 år.

– Vi delade faktiskt även pojkvän någon gång. Jag minns att Elin och jag höll den här killen i varsin hand och gick stolta över skolgården, tror det var på mellanstadiet, haha! Vi var oskiljaktiga.

Det är något visst med tvillingpar. Framför allt beskriver Ida sin syster som sin allra bästa vän, någon som alltid funnits där.

Som barn tog Ida på sig storasysterrollen. Hon tror inte att det har att göra med de åtta minuter hon tillbringade i världen innan Elin kom, snarare att det har med deras olika personligheter att göra.

– Jag var mer självständig, intog en typisk ledarroll och var den som drev på och skaffade nya kompisar, men Elin var alltid med och alla tyckte att jag hade världens roligaste syster.

I takt med att systrarna blev vuxna blev Elin mer självständig och de där rollerna suddades med tiden ut.

Båda var lika tävlingsinriktade och tävlade i allt som gick att tävla om, inte minst inom den gemensamma sporten simning.

Elin simmade på elitnivå och var en omtyckt träningsprofil, personlig tränare och inspiratör. Hon hade över 200 000 följare och signifikant för henne var sättet hon levde på.

Det var en chock för alla när Elin Kjos fick cancerbeskedet

– Det var en fruktansvärd chock för både henne och oss när hon för tre och ett halvt år sedan fick veta att hon hade en tjugo centimeter lång tumör i ena lungan.

Elin hade gått med hosta i över ett år, hon blev hemskickad med både antibiotika och astmamedicin. När hon till slut röntgades hittades en tumör som opererades bort.

Kort efter operationen, när cancern spritt sig till den andra lungan, insåg man att det inte fanns så mycket att göra. Cancern var obotlig, sa läkarna. Då skrev Elin följande i ett Instagraminlägg:

”Det finns inget botemedel för min cancerform och just nu finns det heller inga garantier för att jag ens får leva. Jag känner mig tom, skräckslagen, rädd, orolig och maktlös.”

– Det var helt overkligt, beskedet gick inte att ta in och det kändes som att hon befann sig i ett slags tumlare. Det var som att hon föll, och det fanns inget att greppa tag i. Till det yttre var ju Elin i sitt livs form och hon hade inte rökt en cigarett i hela sitt liv.

En av systrarnas mest sedda reels är den då Ida rakar av sin systers hår och när sedan Elin gör detsamma på henne.

– Jag ville göra det som en gest av samhörighet med min syster. För att göra hennes upplevelse mindre ensam. Vi har alltid gjort allt tillsammans och detta var något som förenade oss. Hand i hand genom livet.

Elin ville helst inte prata om döden och när Ida vid några enstaka tillfällen tog upp ämnet fick hon backa.

– Hon brukade säga ”Vi behöver inte prata om döden nu, då blir vi bara ledsna”, och sedan berättade hon om något roligt eller pinsamt hon gjort som ofta resulterade i att vi skrattade tillsammans. Jag kände en enorm respekt för Elins känslor kring döden, undvek att pressa henne och lät ofta henne styra samtalet för att hon skulle känna sig så bekväm som möjligt.

– Man lever i två parallella universum där den enas liv ska ta slut medan den andras ska fortsätta.

Som anhörig kan det vara lätt att tänka ”Varför hon och inte jag?” men den typen av tankar upplevde Ida redan från början inte tjänade något till.

– Livet är bara väldigt orättvist och vi föds alla med olika förutsättningar. Nu blev det så här och vi kunde inte påverka utgången, det tjänar inget till att lägga fokus på att saker och ting är orättvisa. Det vi kunde påverka och utgå ifrån var hur vi levde den tid vi hade kvar tillsammans.

Enligt Ida var Elins önskan att allt skulle få vara som vanligt. För att stötta henne i hoppet och i känslan att få vara levande planerade de även för framtiden. Men även om systrarna gjorde vanliga saker till­sammans styrdes vardagen trots allt en hel del av sjukhusbesök och provtagningar.

– För mig kändes det både naturligt och förväntat att ta på mig den där storasysterrollen igen. Att sätta mig in i behandlingar och studier och ställa de svåra frågorna vid läkarbesöken var mitt sätt att hjälpa.

Elin Kjos hade en stor plattform

Elin hade en stor plattform och många följare redan innan hon blev sjuk, men nu var det ännu fler som strömmade till. Hon berättade ganska omgående om sin sjukdomsresa. Följare fanns där genom att peppa, inspirera men framför allt genom att skicka hjärtan och kärlek. Hennes motto var hela tiden att leva här och nu, men också att visa kärlek och mod. Kärlek som i att se på livet så ljust det går, mod som i att våga resa sig upp trots motgångar.

– Hon ville aldrig se livet som en kamp och gillade inte när folk sa till henne att hon kämpade. Hon ville hela tiden känna som att hon levde livet, inte kämpade livet. Trots alla utmaningar Elin stod inför såg hon hela tiden hur mycket det fanns att vara tacksam för.

Ida kan nästan känna sig rädd över att hon och hennes syster liksom har blivit satta på piedestal. De var som vilka andra systrar som helst, de bråkade om samma jeans eller vem som egentligen hade rätt.

– Ibland känns det som att allt det där, tjafset och konflikterna som alla har inom en familj, står i kontrast till den offentliga bilden man har av oss. Det var dock inget vi försökte hymla med i podden när vi tyckte olika. Men Elin är ju ”bara” min fantastiska syster som tog sig an sitt livs utmaning som hon gjort med andra saker i livet. Sedan råkar hon och jag ha en väldigt stor megafon som gjort att vi når ut till så många.

Som träningsprofil hade Elin en enorm tilltro till kroppens förmåga, ända in till livets sista skede var hon övertygad om att kroppen var stark.

– Hon jobbade ju med sin kropp hela livet. Vi råkade ha samma intressen och umgicks en hel del i sammanhang kring träning och hälsa, men det var inte det som förenade oss. Det var snarare systerskapet och kärleken som gjorde det.

Elin Kjos gick bort med många runt om sig

Den 21 mars i år somnade Elin in till tonerna av Eva Cassidy. Sjukdomsförloppet eskalerade snabbt och ett hjärtstopp fick kroppen att till slut ge upp.

I första poddavsnittet efter Elins bortgång beskriver Ida hur omsluten hennes syster var de sista dygnen på sjukhuset. Nära och kära var där och Ida fick ha sin hand i Elins. Vänner och familj sov över på madrasser och tillsammans sjöng de och skrattade, och grät.

– Även om det var otroligt smärtsamt så fanns där så mycket kärlek.

Tre dagar efter Elins död skrev Ida följande:

”Ingen älskade mig som du. Och jag har aldrig älskat någon som jag älskat dig. Du är jag och jag är du. Och så ska det alltid vara. Som jag känner din närvaro i varje andetag. Om du bara visste hur många som funnit kraft i dig. Som nu också sörjer. Som precis som vi i familjen famlar efter något men inte finner det. Som levt mer tack vare dig. Jag är så stolt, så stolt.”

– Det har gått ett halvår nu, men döden är så abstrakt. Vi har varit i den absolut direkta närheten och sett den, men trots det är den svår att förstå. Ena sekunden var Elin här, för att i nästa vara borta.

I den nya verkligheten, i en värld utan Elin, har Ida pendlat mellan att känna en tyngd över bröstet, att bara vill skrika och gråta, till att känna mer glädje och eufori än någonsin tidigare. Hon beskriver det som att ena sekunden drabbas av den hysteriska tanken ”Hon är borta!” till att nästa känna ”Jag är vid liv!”

– Jag fick livet! Och jag måste förvalta det! Detta är känslor som nästan är överväldigande. Allt är så hjärtskärande sorgligt. Men jag har också upplevt de där känslorna parallellt med ännu mer kärlek till livet och större drömmar och önskningar. Livet blir nu mer dynamiskt och jag omfamnar alla de här olika känslorna. Tänk att Elin gav mig det.

Innan Elin gick bort grät Ida knappt, men i dag har hon jättelätt till tårar och låter alla känslor ta plats.

I relationen försökte Ida lyfta upp sin syster.

– Så länge hon såg att jag hoppades så skulle inte hon tappa hoppet. Jag ville inte att hon skulle se mig rädd eller ledsen. Därför var det på sätt och vis skönt att till slut få ge utlopp för all den där gråten.

På frågan om Ida känt ångest och inte orkat ta sig ur sängen, svarar hon att hon i stället nästan känt skuld för att hon inte känt så. Sorgen har nämligen inte enbart varit svart för henne.

– Jag upplever inte att färgerna försvann eller att jag själv tappade livsglädjen och har snarare kunnat känna skam för att livets färger blivit ännu klarare för mig. Jag känner livet i mig ännu starkare och jag skrattar om möjligt ännu högre. För mig har det inte varit sammankopplat med förlusten av min syster, snarare med det som Elin gav, stod för och lämnade i mig.

Ida Kjos har omvärderat mycket i livet

Ida har i dag något oerhört viktigt att förvalta.

– När Elin inte fick mer tid har det känts ännu viktigare att göra något värdefullt av min.

Ida har under de senaste åren jobbat som chefsjurist i finansbranschen. I samband med starten av podden och i takt med att Elin blev sämre upplevde Ida att hon ville leva en annan typ av liv.

– Jag ville ha mer tid med min familj och blev trött på att känna mig otillräcklig på många plan. Hade jag inte dåligt samvete för att jag inte räckte till på jobbet kände jag skuld för att jag inte var så närvarande som jag ville med mina barn och vice versa.

Till en början gick Ida ner i arbetstid, men sedan sa hon upp sig för att skriva på sin och Elins bok.

– Vi påbörjade den där processen tillsammans, men jag har nu lovat att slutföra arbetet. Jag skriver den, men med syrrans röst.

Nu under hösten kommer Ida att ta en roll som ledare inom näringslivet, men på halvtid och i ett lugnare tempo med plats för olika kreativa projekt. Dessutom kommer hon fortsätta att podda, under namnet Kjos.

– Den spontana tanken när Elin gick bort var att lägga ner podden, men när all kärlek strömmade in ville jag vara lika modig som Elin. Jag kunde inte bara lägga locket på och kände att jag hade en typ av ansvar att ta vid där hon slutade.

Lust, närvaro och tid med familjen är det Ida värderar allra mest i dag. Hon har alltid haft en övertygelse om att vi har rätt till allt vi önskar av livet.

– ”Allt” för mig är dock något annat än vad det var tidigare. I dag är det desto mer viktigt att leva mitt liv varje dag i stället för att springa igenom det som jag tidigare gjort.

Familjen betyder allt för Ida och gemensamt för alla familjemedlemmar är intresset för sport. De tycker om att vara ute och röra på sig tillsammans.

– Barnen, speciellt Lykke som hade en väldigt nära relation med Elin, saknar så klart Elin jättemycket och här har vi alla varit överens om att vardagen med alla olika aktiviteter och rutiner ändå måste fortgå trots sorgen.

Med, som hon uttrycker det, ”risk för att låta okänslig”, har Ida aldrig upplevt sig som ”halv” utan sin syster.

– Jag har känt mig hel sedan Elin lämnade jorde­livet – kanske för att jag känner henne så starkt i mig, som en del av mig. Det jag saknar mest med Elin är hennes skratt. Hennes höga, oursäktande och kluckande skratt.

Det är inte så mycket som skrämmer Ida, för det allra värsta har redan hänt. Vad som än inträffar så finns en visshet om att hon kommer klara det, vilket ger henne ett lugn.

– Min enda rädsla är att inte ha levt mitt liv fullt ut.

Som anhörig var det jobbigt att höra, men vid något tillfälle sa Elin till Ida att hon trodde att det fanns en mening med det som hände henne.

– Hon funderade på om det fanns en mening och fann ett lugn i det, att det hon drabbades av skulle ge henne möjligheten att ge något till andra människor. Kärlek i att få andra att leva mer och mod i att våga resa sig igen efter en kris eller tuffa utmaningar. Och är det nu så, känns det på sätt och vis lättare att acceptera att min syster behövde lämna livet tidigare. För då var det inte förgäves. Men det är inget vi får veta i detta liv.