Inger blev gravid innan lagen om fri abort – tvingades föda i en plåtpotta

Inger var 19 år och hade precis flyttat ihop med en kille i hans lilla etta i centrala Stockholm. Pojkvännen såg ut som Marlon Brando, de var unga och kära och livet var på det hela ganska sorglöst.

Att hon hade hoppat av gymnasiet för att påbörja en kortare utbildning till sjukvårdsbiträde utan att ha någon särskilt tydlig plan för vad hon ville göra och arbeta med i livet, var inget som lämnade henne sömnlös om nätterna.

Lagen om fri abort hade klubbats

Men så blev hon gravid.

– Chock kanske man inte kan kalla det men jag blev väldigt förvånad eftersom jag hade blivit gravid under det uppehåll man skulle ha med p-pillren. Jag kände verkligen att jag var för ung. Jag hade knappt börjat mitt vuxna liv och upplevde inte att jag hade tryggheten och möjligheten att uppfostra och ta hand om ett barn, säger Inger Holegård, 68.

Detta var på hösten 1974. Den nya abortlagstiftningen med utgångspunkt i den gravidas rätt att själv bestämma över sin kropp, hade klubbats i Sverige några månader tidigare.
Men den skulle inte börja gälla förrän den 1 januari 1975.

Vilket innebar att beslutet om en abort inte var Ingers eget att ta.

I stället fick hon tid hos Mentalvårdsbyrån, dit alla kvinnor i Stockholm som övervägde en abort hänvisades. Där blev hon intervjuad av tre personer med olika professioner, en läkare, en kurator och en psykolog, som gemensamt skulle sammanställa underlaget för beslutet om hon beviljades en abort eller inte.

– Bara att behöva gå till något som hette "Mentalvårdsbyrån"... ett namn som signalerade att du var knäpp och inte passade in – för att du var gravid. Att inte få ta det här viktiga beslutet själv var konstigt, svårt och märkligt, säger Inger som fick svara på frågor om allt ifrån levnadsförhållanden, till inkomst, hälsostatus och sina känslor inför moderskapet.

Det skulle gå minst en vecka mellan besöken, för att hon verkligen skulle vara säker på sitt beslut. Under tiden tickade graviditeten på.

Inger beskriver väntan som hemsk, för att hon psykiskt behövde hantera de oroliga tankarna över hur hon skulle kunna bli mamma till ett barn hon inte klarade av att försörja om det blev ett nej. Men också för att graviditeten var så fysiskt påtaglig.

Illamåendet hade nästan hunnit gå över och hon hade börjat känna fosterrörelser när hon väl fick beskedet om att aborten var beviljad.

– Det var en otrolig lättnad. Jag hade oroat mig för att de skulle säga nej.

Tvingades genomgå förlossningen ensam

Eftersom hon var så långt gången i graviditeten behövde hon genomgå en framkallad förlossning. En upplevelse som hennes 19-åriga jag också var helt oförberedd på vad det skulle innebära av smärta och utsatthet.

Inger berättar att hon fick en koksaltsinjektion i underlivet, innan hon lämnades ensam och rädd i en sjuksal intill en avdelning med nyförlösta mammor och bebisar, när förlossningsvärkarna tilltog.

– Jag hade så ont att jag kräktes och ringde efter hjälp. Jag ringde och ringde men ingen kom. De hade inte tid för de ’satt i möte’. De var väldigt snäsiga.
– Samtidigt hörde jag bebisar skrika utanför.

– När jag var på väg att föda kom de in med ett plåtkärl som jag skulle föda i, som en potta. När fostret stöttes ut blev det som ett "klonk" i den där plåtpottan, säger Inger och får tårar i ögonen, 50 år senare.
– Det ljudet har kommit tillbaka till mig många gånger i livet, än i dag jag kan höra det.

Inger Holegård som senare i livet blev mamma till en dotter säger att hon aldrig har ångrat aborten hon gjorde som 19-åring. ”Där och då var det enda möjliga alternativet för mig”, konstaterar hon. Däremot blev upplevelsen och hela processen ett ärr för henne att bära.

Samtalen på Mentalvårdsbyrån, att det dröjde så länge innan hon fick beskedet, bemötandet från vården, "klonket" och barnskriken som ljöd från rummen där andra kvinnor samtidigt födde barn.
– Det är hemskt att tänka på hur jag kunde bli lämnad helt ensam att genomgå något jag hade väldigt lite kunskap om och kände mig rädd inför.

Att hennes abort genomfördes den 20 januari 1975, efter att lagen om fri abort införts i Sverige, har hon också tänkt på en hel del.

– Jag måste ha varit en av de sista som gjorde abort innan abortlagen infördes, säger Inger och fortsätter:

– Jag visste ju att vi skulle få fri abort i Sverige efter årsskiftet och önskade många gånger att jag hade blivit gravid några månader tidigare. I efterhand har jag tänkt på hur annorlunda det hade sett ut. Men jag har tänkt åt båda hållen; att det kanske var bra för att förlåta alltihopa, både mig själv och människorna runt omkring, att jag fick prata så mycket om det. Det gjorde också att jag blev övertygad om att jag tog rätt beslut.

– Men jag har också tänkt på vilken tur att det försvann 1975. Det här bedrövliga sättet som man behandlade unga kvinnor på.

Inger Holegård tror själv att hennes svåra och sorgliga upplevelser i livet ledde henne till det som blev hennes yrke. I dag driver hon företaget Pingh Management som hjälper människor med allt ifrån stresshantering till sorgbearbetning och hjälper andra människor som gått igenom tuffa saker.

– Man blir inte oönskat med barn frivilligt. Även om det är mycket enklare i dag så är abort en stor händelse för kvinnor i dag också, ingenting man tar lätt på. Därför bör man kunna stoppa det så fort som möjligt innan det påverkar också den egna kroppen för mycket. Det kan ju handla om att man bara har missat att ta ett piller eller att kondomen sprack.

– Vad det än beror på ska det vara ett eget val. Inget barn som föds ska vara oönskat, anser jag.