Dramaten har varit tom på publik i flera månader.

Men the show must go on och repetitionerna för den fasta ensemblen fortsätter på Stora scenen, trots pandemin och med distans.

Skådespelerskan Stina Ekblad befinner sig i sitt andra hem. Teatern är hennes plats, vad hon var menad att ägna sitt liv åt. Det har hon aldrig någonsin tvekat på.

– Jag har alltid haft en bra instinkt för vad jag själv känner är rätt för just den här människan som är jag, säger hon, tystnar för en längre paus:

– Men jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta. Det känner jag mig däremot tveksam kring. Jag är verkligen inte en av dem som ser framför mig att jag ska dö på scenen.

Ibland vill jag bara dra mig undan

Stina Ekblad, som nu är aktuell med sin självbiografi Här brusar strömmen förbi, har befunnit sig i strålkastarens ljus i över 40 år. Ett nödvändigt ont för att få utöva det hon älskar, ägna sig åt ”den allvarsamma leken” som hon beskriver skådespelet på teaterscenen.

– Jag har aldrig sökt mig till offentligheten medvetet, och därför har jag aldrig heller blivit någon sådan där folkkär kändis som människor kastar sig över. Jag är väldigt bra på att liksom… ta bort min utstrålning så att jag inte syns och kan gå på stan utan att någon överhuvudtaget lägger märke till mig.

”Jag har alltid läst mycket, och desto mer jag läste kände jag att jag själv aldrig skulle komma upp till en sådan hög nivå i mitt eget skrivande. Det var lika bra att ägna mina krafter åt att gestalta det andra hade skrivit. Och det har jag gjort i nu 40 år.”

Stina Ekblad har slagit sig ner på sin loges blommiga soffa: hållningen rak, händerna knäppta, utstrålningen på. En stilla atmosfär har intagit rummet, en känsla av lugn och integritet. Hon är inte någon som räds tystnaden. Snarare undviker hon kallpratet; det onödigt triviala, den tomma utfyllnaden.

– Jag är enstörig av mig. Eftersom jag i teatern hela möter andra människor – dels mina medspelare, dels publiken – har jag ibland haft känslan av att jag inte vill visa mig. Jag vill inte lyssnas till. Jag vill bara dra mig undan – för det är så många ögon, så många åsikter och så mycket tyckande. Det kan tyckas paradoxalt men är egentligen inte så underligt. Det är ett behov av återhämtning.

Ifall Stina Ekblad inte hade haft teatern, inte varit en av Sveriges mest upphöjda skådespelare – vem hade hon blivit då? Någon slags utböling, om man ska tro henne själv. En eremit eller bydåre. En tillbakadragen person som förkastat samhället för att i stället kunna ägna sig åt sin stora passion på heltid: nämligen poesin.

– Dikterna har varit min tröst, min inspiration, mina läromästare. Poesin har lärt mig tillvarons nyanser. Att saker antingen ska vara svart eller vitt tycker jag är tråkigt. Det finns så mycket däremellan.

”Tanken på boken har funnits väldigt länge, men det var först förra år jag tog tjänstledigt från teatern. Jag reste bort och var ensam i Italien en hel månad. Den blev mer självbiografisk än vad jag hade tänkt.”

”Själva sinnebilden för så kallad finkultur, hela hennes väsen bär liksom med sig tonerna från en stråkkvartett – någonting upphöjt, behärskat och emellanåt rentav distanserat.”

Så utmålas Stina Ekblad av DN:s Johan Hilton efter sitt sommarprat sommaren 2017.

Hon skrattar åt formuleringen.

– Det tycker jag låter bra, jag känner igen mig. Trots att jag inte har den bakgrunden. Jag fick absolut ingenting av det där med mig hemifrån.

Längtade efter en annan värld

Stina Ekblad föds 1954 i Solf i Österbotten, dotter till en före detta soldat som 18 år gammal for ut till fronten för att strida mot ryssarna. Hemförhållandena med mamma, pappa och syskon är enkel.

– Jag föddes och så var det inget mer med det. De behandlade mig bra, såg till att jag var hel och ren och fick mat och kom till skolan.

Allt var öppet, hämningslöst

Som fyraåring blir Stina Ekblad berömd i sin lilla krets som flickan som kan läsa. Tidigt uppstår en längtan efter en annan värld, efter den stora kulturen och de yviga gesterna. En konstnärlig drift vars uttrycksbehov kastar skugga över allt runtomkring.

– Jag skulle bli skådespelerska, jag skulle stå på scenen, och jag skulle gestalta. Det har varit min riktningsvisare hela tiden. När man föds med någonting som är så starkt i en spelar egentligen inte omgivningen någon roll. Där är min väg, och dit ska jag gå.

”Att tidigt veta vad jag vill och vart jag måste gå har varit en gåva, för det har jag förstått genom åren, att så har de flesta människor det inte.”

I tonåren bultar världen på dörren till flickrummet – kom ut! I sin självbiografi Här brusar strömmen förbi skildrar Stina Ekblad insikten om att det finns andra yrkesliv än minkfarmare, jordbrukare, eller frisörska. Andra fritidssysselsättningar än bullbak, kaffekalas och skvaller. Andra livsbelöningar än barnafödande, årsprenumerationer på svenska veckotidningar och körkort till artonårsdagen.

Man lär sig att inte begå samma misstag

I den sena tonåren tar Stina Ekblad äntligen chansen och lämnar sin by för att studera teater i danska Odense.

Och det finns ingen bättre tid att vara ung på än i 70-talets Danmark, menar hon. Här får förälskelserna, frigörelsen och friheten ta utrymme utan omvärldens moraliserande bojor.

– ­Jag var i en väldigt formbar och sökande fas. Det var otroligt betydelsefullt. Musiken, litteraturen, människorna… Allt var öppet, hämningslöst. Mycket gick ju på tok också, men inte för mig.

Stina Ekblad tillsammans med skådespelarkollegan Waage Sandø på Odense teater 1977. Foto: Ib Jensen/TT

Jensen, Ib

Efter de tio danska åren blir saknaden efter hemspråket för stor. Stina Ekblad flyttar till Stockholm. Kontrasten mot den danska, vilda lekfullheten är slående och hon både imponeras av, och blir nervös inför, det svenska sättet att arbeta på. Här tycks teatern i stället vara allvarsam – ordentlig och intellektuell. Själv känner hon sig mest som en ”känslobubbla” som bara lever sig in.

Under åren som följer flytten från Österbotten uppstår återkommande situationer där Stina Ekblad känner sig ensam i sin bakgrund bland kollegor vars uppväxt skiljer sig markant från hennes egen.

– Jag har slagit pannan i väggen många gånger därför att jag inte har kunnat vissa koder eftersom jag inte haft en viss uppfostran med mig. Men med tiden och erfarenheten lär man sig att förstå saker bättre, och att inte begå samma misstag hur många gånger som helst.

Vad är det för typ av misstag?

– Hur man ska uppföra sig i vissa rum med en viss krets av människor där en viss jargong kring konst, kultur eller akademiskt liv förväntas. Där jag verkligen har känt mig som en utböling – en lantis. En viss klasskänsla kommer alltid att finnas kvar. Att jag inte är förfinad i min bakgrund. Att jag är en bonddotter. Men det har väl också stärkt mig tror jag, och naturligtvis gjort att jag inte på något sätt är bortskämd.

”Mina dikter blev utgivna en gång när jag var tonåring, men i 20-årsåldern slutade jag att skriva och tänka på att jag skulle ge ut böcker. I stället tog teatern mitt uttryck.”

Känslan av att inte passa in, och skammen över sin konstnärliga längtan, fanns redan under uppväxten. Vem trodde hon att hon var egentligen?

– Tror hon att hon är förmer, tror hon att hon är bättre? Pompös och uppblåst. Pretentiös. Då är jag väl det då. Jag älskar den höga konsten. Jag älskar det stiliserade, det komplicerade, det som är ovanför vardagen. Det gör jag faktiskt – och det skäms jag inte längre för att erkänna. Under flera år försökte jag dölja det och försökte vara något annat, men jag bryr mig inte om det längre. Nu är jag vad jag är.

För det är den stora fördelen med att bli äldre, menar Ekblad. Plötsligt bryr du dig inte längre om vad andra tycker om dig. Tiden som är kvar är för kort för att ödslas på den typen av världsligheter.

– Det är den där utomordentliga insikten om att åren krymper. Vad är egentligen viktigt i livet – och hur mycket liv finns kvar att göra misstag i? För mig handlar allt om att försöka vara sann mot det som är min innersta kärna. Både min egen och andras.

”Jag känner tydligt att jag är mitt yrke, något jag delar med mig av eftersom det är en del i att vara skådespelare. Jag tar in något som sedan ska lämna mig och komma till er.”

”Många tror kanske att jag inte kan släppa loss”

I över fyra decennier har andra pennor talat om Ekblad, i sin självbiografi beskriver hon nu sig själv och sin roll inom filmbranschen:

”Efter fyrtio gäller, för min del: snygg äldre kvinna – då är det inte jag. Rolig äldre kvinna – inte jag. Tuff äldre kvinna – inte jag. Moderlig äldre kvinna – inte jag. Jag är något i stil med »underlig äldre kvinna«, och sådana behövs inte så ofta.”

– Jag är ju lite underlig. Jag är förknippad med det stiliserade, det poetiska, det högstämda, och det är inte så många filmmänniskor som vågar sig på att använda sig av de elementen i en film. Utan där ska det alltid vara så naturligt – och det har jag ju svårt för att vara, tycker folk. Det har jag inte, men många tror kanske att jag inte riktigt kan släppa loss och bara vara inför en kamera. Det kan jag, men jag ger inte det intrycket eftersom jag är så “samlad och distanserad”. Och det stämmer ju, men jag kan vara mer än så. Allt är inte svart eller vitt.

I Mai Zetterlings film Amorosa från 1986 spelade Stina Ekblad författaren Agnes von Krusenstjerna. "Den rollen minns jag som en stor glädje", säger Ekblad. Foto: Roger Tillberg/TT

Teatern är som tur är inte lika enfaldig, menar Ekblad. Hon föredrar scenen framför filminspelningen – också för att hon då har mer kontroll över vad hon gör, över sin egen frihet inom ramarna för uppsättningen. Genom andra kan hon utforska sig själv. I August Strindbergs drömspel Spöksonaten spelade hon 2012 en man i 80-årsåldern – något hon beskriver som att ”få släppa taget om kvinnokönets förbannelse”.

– Till och med fastän man själv inte tror att det är så vill man vara snygg, vara intagande, vara till lags. Det tycker jag nog att man bär på ganska mycket som kvinna, vilket jag egentligen inte har så mycket emot – jag är gärna båda behagfull och intagande och till lags – men jag vill kunna få vara det andra också.

Regissören Mats Eks version av August Strindbergs drömspel invigde 2012 Strindbergsåret på Dramaten och fick ett varmt mottagande. Foto: Magnus Hallgren/DN/TT

Plötsligt sätter hon sig bredbent, lägger upp fötterna på bordet framför sig, låter käken falla. Munnen halvöppen, blicken utmanande. En helt annan Stina Ekblad har uppenbarat sig på logens blommiga soffa. Burdus och rå, allt annat än själva sinnebilden för finkultur.

– När man är skådespelare märker man att människan är oändlig. Allting finns i oss alla – men i olika grader. Men det finns där. Och vår uppgift är att ta fram de här nyanserna.

Har det varit svårt att behålla sitt eget jag?

– Nej, nej. Man är ju inte i ett tillstånd av trans. Allt är rent tekniskt. Om man går in i en roll helt och hållet håller man inte 40 år i det här yrket. Det är bra om man har ett ganska stabilt sinne och inte en tendens att bli neurotisk.

Stina Ekblad reser sig upp i soffan igen: hållningen rak, händerna knäppta.

Lugnet sänker sig åter över Dramaten.

– Man ska nog försöka hålla på sitt eget jag mitt i allt, inte trasa sönder det och fläka ut alla hemligheter. Att hålla den innersta kärnan ren på något sätt.

”Jag tycker att jag ser många exempel på att människor längtar efter reducering och förenkling – en längtan efter att blicka inåt mot någon sorts sanning om vad det är att leva.”

STINA EKBLAD OM…

… ATT BLI MAMMA VID 37

”Jag tänkte att jag kanske inte var en sådan som skulle ha barn eftersom jag var så upptagen av mitt arbete och tyckte att det var så roligt. Men man är två om en kärlek och två om en längtan, och till sist fick den uppstå i även mig. Idag är jag naturligtvis väldigt glad över det, men för mig kändes det också helt rätt att vänta så länge. Då var jag så pass mogen att jag kunde vara borta från teatern i ett och ett halvt år och bara ägna mig åt honom helt och hållet, vilket var väldigt bra för vårt förhållande. Vi står varandra väldigt nära. Han är 28 år. Adrian.”

…ATT GÅ I PENSION

”När man har arbetat så länge som jag har gjort, och blivit så här gammal som jag är, så inser man plötsligt att ja: Det finns en vits med att ta det lite lugnare – och kanske rentav sluta helt och hållet med teatern. Jag tycker att det finns en vits med att man går i pension, till skillnad från när jag var ung när jag bara tyckte att det kändes hemskt. Teaterspelandet kräver god fysik. Dessutom måste man komma ihåg sina texter vilket tar längre tid ju äldre man blir. Jag har ändå så stor lustkänsla kring att uttrycka mig – jag kanske kommer vilja skriva mer eller göra mer diktuppläsningar i stället för att skådespela.”

… ATT JOBBA MED BERGMAN

”Det var ett viktigt möte i mitt liv. Jag tycker egentligen att hans främsta egenskap var att han var så oerhört musikalisk. Han kunde verkligen orkestrera en berättelse och dirigera en historia. Sedan dess gillar jag regissörer som är jättenoggranna och vet precis hur de vill ha det, för då kan jag komma med mina inspirationer, med mina fantasier, med mina tankar – i förhållande till det som regissören har presenterat. Inom dessa ramar vill jag vara helt fri, men jag måste först ha ramarna för att kunna vara det. Jag är dålig på att improvisera, jag har alltid varit det. Att hitta på och göra saker. Jag tycker att det är tråkigt. Allt det där finns ju i texterna. Men att hitta på något själv? Åh!”

… DÖDEN

”Jag har egentligen alltid tänkt på döden. Redan som väldigt liten ägnade jag mig åt tanken på döden, framför allt genom dikterna. Haha, mina älsklingssagor handlade alla om barn som dog. Jag har en sorts upplevelse av sammanhang med hela tillvaron och alltihopa som gör att jag känner mig som en del av livet just nu. Och sedan kommer det att ta slut. Jag ser ingen skräck alls i det. Jag är så gammal och jag har gjort så mycket – allt jag tänkte göra. Det är färdigt nu! Haha, jag har inte så mycket mer att komma med. Jag tycker om livet, men jag är inte rädd för att dö.”

LÄS FLER PORTRÄTT FRÅN FEMINA:

Tityo om att bli mamma vid 50: ”Det är ingen dans på rosor”

Linda Skugge: ”Jag har alltid bara försökt vara rolig”

Bahar Pars om skönhetshetsen: ”Trycks en del botox och fillers”

Stina Ekblad

Ålder: 66 år.

Gör: Skådespelare. Tillhör Dramatens fasta ensemble.

Familj: Sonen Adrian.

Aktuell: Med självbiografin Här brusar strömmen förbi på Weyler förlag och uppsättningen Kvinnostaden på Dramaten. Sjunger även duetten Sordin med Iiris Viljanen som släpptes tidigare i år.