10 filmer jag ääälskade – men inte klarar att se med mina döttrar

Jag erkänner, jag fnissade högt när en krönikör efter reunionavsnittet av Friends beskrev de numera 50-åriga vännerna som ”en samling getingallergiker”.

Kanske för att spaningen om Jennifer Anistons, Courteney Cox och David Schwimmers botox-eskapader med ”ögon som hade krympt till knappar i ansiktet”, var både träffande och kändes väldigt nittiotal.

I dag vet vi bättre än att öppet ta billiga poänger på folks utseende (även i de mest uppenbara fall och där det hade varit betydligt konstigare med sex Hollywood-skådisar som inte sprutat fillers).

Sexismen i Vänner

Det var inget man ägnade airtime åt i återträffen heller, men det sköna kompisgänget i tv-serien Vänner flabbade också halvt ihjäl sig åt att Monica hade varit tjock en period och drog sig inte för att håna Chandlers pappas feminina sidor (som många menar var transkvinna). Sexismen var som en sjunde medlem i huset där vi alla ville bo.

Inget unikt för Vänner, det var så samhället och kulturutbudet såg ut – och det är det som gör att jag i dag, 30 år senare, trampar som på ett minfält när jag ska visa mina barn den filmskatt jag växte upp med.

För det handlar inte bara om tafflig teknik och manus ihåliga som maasdamer-ost, utan om klychiga karaktärer och riktigt risiga förebilder.

Det smärtar mig, men here we go:

Pretty Woman

Jag var 15–16 år, i skarven mellan grundskolan och resten av livet när jag liksom flög ut från biosalongen, och kanske var jag extra oupplyst infantil för min ålder, för jag hade den romantiska slutscenen på brandstegen klistrad över näthinnan.

Jag skrattade när Julia Roberts skulle lära sig äta sniglar och drömde om att få shoppa på Rodeo Drive.

Jag tänkte inte så vidare värst på att Richard Geres karaktär Edward Lewis hade betalat för en vecka med en kokainberoende lyxprostituerad och att den lyxprostituerade Vivian Ward svek systerskapet när hon lämnade sin polare Kit kvar på streetan och stack med den rike snubben och hans bankkort (underförstått: pengar gör dig lycklig).

Man KAN tänka att kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp, oavsett hur hon använder den och att Julia Roberts rollkaraktär var en powergirl som tog sig ur sitt destruktiva leverne. Men tyvärr.

30 år senare har jag svårt att se Pretty Woman utan att tänka på den romantiserade bilden av sexindustrin och den lyckliga horan.
För jag vet att den verkligheten sällan slutar med en kyss på en brandstege till tonerna av La Traviata.

Flashdance

Åh, vad jag älskade Flashdance!

Åh, så upprymd jag var när mina döttrar föll till föga och gick med på att se den!

Ingen kunde dansa som Alex, det var coolt, hett, tufft och tempo.
Sa jag tempo?

Jag hade upptäckt det själv innan de började skruva på sig. Varför går det så långsamt? Varför händer det inget – och varför håller hon på med den där gamla gubbchefen? Jag hade inga bra svar.

När Jennifer Beals åmade sig på stolen, ryckte i snöret och fick vattnet splashat över sig i det som var filmens crescendo och avkomman skrattskrek rakt ut ”vad GÖR hon?”, var det bara att resignera och stänga av.

Soundtracket är forfarande ma-ka-löst, det ska jag spela tills öronen blöder på både dem och mig, men filmen, nej.

RIP.

American Pie

Det kan vara en efterhandskonstruktion (jag var dessutom förbi min tonår) men jag har för mig att jag tyckte att det var rätt äckligt när huvudpersonen Jim använde sin mors nybakade paj till något helt annat än efterrätt.

American Pie, historien om fyra high school-dudes som gjorde allt för att bli av med oskulden, var 95 minuters runkande, men en specifik scen gör hö hö-rullen från 1999 helt frånkörd i dag.

När Jim och grabbarna placerar en webbkamera i rummet för att filma hur utbytesstudenten Nadia klär av sig naken, utan samtycke, är det 2021 inte bara ett dåligt skämt.

Det är ett brott.

Grease (och ALLA High school-filmer)

Den film jag sett flest gånger i livet efter Kjells Sundvalls Vi hade i alla fall tur med vädret. Jag slutade att räkna vid 33, och i det här fallet är jag helt ärligt inne på att låtsas som att jag än i dag inte uppfattar Kenickes suspekta textrad ”did she put up a fight?” i låten Summer Nights, eller hur Danny tvingar sig på Sandy i drive-in-bion.

Grease måste de ju bara se.

I stället får Olivia Newton-John, John Travolta och de andra symbolisera en i dag helt utdöd filmart, nämligen High school-casten. Den som 100 procent av gångerna bestod av: den snygga cheerleadingtjejen som blev ihop med den spänniga quaretbacken i skollaget, den blyga, ”fula” tjejen som blev accepterad och populär först när hon matchades, värderades och blev som de andra. Glasögonormen som fick skåpet sprayat med raklödder och var med kompis med skolans enda asiat.

I dag är det nörden som är den coola. Tack för det, Bill Gates och Mark Zuckerberg.

Nätet

Tänk er filmtrailern här nu, en spännande, mörk Micke Persbrandt-röst läser: ”Systemanalytikern Angela Bennett har ett problem. Hon har förlorat sin identitet och kan inte övertyga omgivningen om vem hon är (spänningsmusiken stegras till gastkramande nivå, och så slutklämmen:) För, hon lever sitt liv på internet.”

Året var 1995 och Hollywood hade inte riktigt greppat internet.

2021 torde det helt klart vara bättre förvaltad tid med barnen att bläddra två timmar i en gammal telefonkatalog som historielektion, än att försöka få en generation som fick Snapchat i bröstmjölken, att förstå dramat i att en tjej (Sanda Bullock) beställer pizza på nätet.

G – som i gemenskap

Vissa saker från sin ungdom skulle man tack och lov aldrig komma på tanken att göra om som vuxen. Smaka på björnklister (googla, barn), sy in snusnäsdukar som kilar på jeansen eller dricka slattarna ur okända människors glas på en pub i London, till exempel.

Här skulle jag i dag vilja lägga till på listan; se om filmen G.

De rena rama lustmorden på Staffan Hildebrands film när den kom 1983 kunde viftas bort med att de vuxna kritikerna inte förstod och inte skulle förstå, för DEN VAR INTE FÖR DEM.

Så här 35 år senare är det bara att pudla och erkänna att de vuxna hade rätt.

Ja, Niclas Wahlgren var urgöllig i sin svepande gardinlugg men skådisarnas insatser, dialogen och handlingen är verkligen usel.

Och – det skulle man kanske ha tänkt på liiite tidigare, men har det någonsin på film gjorts en klyshigare gay-tolkning än Magnus Ugglas som nattklubbsägaren Kristoffer?

9 1/2 vecka

”Oj vad de pussas, nu får du hålla för ögonen”, sa mamma.

Medan man själv satt och försökte se lika neutral ut som om det det var Visst nappar det med Bengt Öste på tv-rutan.

I dag vet man att det finns en grej som är ännu svettigare än att se svulstig sex med sina föräldrar – nämligen att titta på sex med sina barn.

Det finns ju några hrm, minnesvärda sekvenser från ens 80- och 90-tal som man är glad att vara förberedd på i alla fall – men mest glad att sexscenerna i dag är mer naturliga och mindre sensationsmakeri.

I dag är jag rädd att Mickey Rourkes och Kim Basingers berömda kylskåpsscen från 9 1/2 vecka (som vi såklart storögt tittade på) ska kännas som ”Stackars Kim som han geggar ned henne och – vem ska städa upp skiten?”
Eller ännu värre: ”Oj vad de pussas, nu får ni hålla för ögonen”

Tjejen som föll överbord (och alla pantad blond tjej-filmer)

Jag äääälskade Goldie Hawn, ÄLSKADE.

Jag och mina kompisar knarkade filmerna om tjejen som visste för mycket, jobbade skift, gjorde lumpen och inte ville gifta sig.

Att Goldie Hawn och Kurt Russell i dag kan stoltsera med Hollywoods längsta relation, skulle lite putslustigt kunna ses som en naturlig följd av Kvinnan som föll överbord. Den bortskämda blonda rikemansdottern (Goldie) som tappar minnet och snickaren (Kurt) som tar tillfället i akt att göra om henne till alla mäns drömkvinna; en som städar, masserar och ställer upp.

Eller ”kåt glad och tacksam”, som Peter Dalle uttryckte det i Ogifta par.

Jag älskar fortfarande Goldie Hawn men blonda tjejer som castas för att spela pantade och är ”för oseriösa” för Harvard Law School, känns ju väldigt passé.

American Beauty

Utan att gå djupare in i diskussionen om verk och person, men det vore ju omöjligt i dag att slå på en av min barndoms absoluta favoritshower, peka på Bill Cosby och försöka förklara att han var drömpappan vi alla vill ha - utan att nämna lilla detaljen att Bill Cosby i dag avtjänar ett långt fängelsestraff efter att ett femtiotal kvinnor trätt fram och anklagat den samme skådespelare för att ha drogat och tvingat dem till sex.

Eller att se Pirates of the Caribbean med barnen utan att berätta att den hete piraten, det vill säga Johny Depp, pekats ut som notorisk hustrumisshandlare i rätten.

Riktigt svårt vore det också att se American Beauty där Kevin Spacey spelar en medelålders uttråkad man som börjar fantisera om och inleder en relation med sin tonåriga granne.

När skådepelaren i verkliga livet under metoo anklagades för ett 30-tal fall av sexuella övergrepp, bland annat från en 18-årig man.

Sex and the city

Fyra självständiga kvinnor som ohämmat tar för sig av vad livet har att ge av utmaningar och njutningar, är det inte det de perfekta förebilderna för ens döttrar?

Jovisst, om det inte vore för att att ALLT Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte gör och har gjort sen de klev in i våra liv för över 20 år sedan, i slutändan har handlat om att snärja Mr Big och vara åtråvärda för män.

Not so självständigt.

Men man har köpt det, för de drömmiga New York-miljöerna och systerskapet. Frågan är bara hur SATC har klarat pandemin.

Att ta en weekendresa till Abu Dhabi och lajva beduin i Prada-scarf och egen butler känns inte så 2021.

Kommer den världen ens att existera på film framöver?

Eller är det just cocktail-partyn och engångsligg vi kommer överösas av?

Det vet vi snart när Sex and the city är tillbaka med en ny säsong (men utan Kim Cattrall). HBO Max har bekräftat tio täta avsnitt med det nya namnet: ”And just like that...” efter Carrie Bradshaws klassiska fras i originalserien.

Man lär väl bänka sig förstås.

BONUS: 3 filmer som går utmärkt att se med barnen

E.T

Till och med forskningen ger stöd år att Spielbergs klassiker från 1982 om utomjordingen the Extra-Terrestrial håller än och har ett genuint barnperspektiv.

Dirty Dancing

Ja, Patrick Swayze känns fortfarande myyycket äldre än Jennifer Gray, och ja, det hade varit ännu coolare om Baby rest sig själv och utropat: "Nobody puts baby in a corner", men man kan inte få allt.

Titanic

Teatraliskt, stereotypt och alldeles underbart. Döttrarna och jag gråter i kapp, varje gång.