Emilia förlorade barnet i magen efter upptäckta hjärtfelet – romandebuterar

Tänk dig att du är gravid med ett efterlängtat barn, men på ett sent ultraljud får det fruktansvärda beskedet att bebisen i din mage är svårt sjukt, och du måste bestämma om du ska göra sen abort eller inte.

Det dilemmat ställs 36-åriga Alma för i Emilia Millares debutroman Bära frukt.

Till vardags är Emilia copywriter, och det var när hon 2018 var mammaledig från sitt jobb som hon kände boken växa fram.

– Jag var mammaledig från mitt jobb som copywriter och ville skriva något helt eget, där jag kunde styra över både språk och berättelse, för det för man inte som copywriter. Då började den här växa fram. Jag trodde inte att den skulle vara intressant för nån annan, men jag ville skriva ändå. Det var först när jag lät andra läsa som jag förstod att den kunde beröra andra också.

Traumat som Alma går igenom i romanen har Emilia baserat på personliga erfarenheter, då hon också gått igenom att förlora ett barn i magen.

– Precis som Alma i boken har jag också förlorat ett efterlängtat barn sent under graviditeten. Jag fick veta under ultraljudet att mitt barn hade ett allvarligt hjärtfel, där han skulle behöva leva ett helt liv på sjukhus. Det är en fruktansvärd och helt absurd situation som ganska många går igenom, men det talas inte särskilt mycket om det. Jag tror inte det har blivit skildrat i litteratur så mycket tidigare.

Boken hjälpte Emilia att sätta ord på sorgen

Men medan bokens Alma hamnar i situationen att hon är väntar barn tillsammans med en man som inte vill ha barn alls, så såg författarens livssituation annorlunda ut – hon hade barn sedan tidigare och har två bonusbarn. Efter att ha förlorat sin bebis i magen har hon också blivit gravid igen och fött barn igen.

Efter närmare två år av bokskrivande släpps nu debutförfattarens roman den 19 augusti. Samtidigt har hon börjar skriva på en ny roman. Bära frukt blev Emilias sätt att skriva ur sig alla tankar och sätta ord på sorgen hon gått igenom.

– Det var som att hjärnan hade uppehållit sig så mycket vid det att hela berättelsen kom när jag satte mig vid datorn. Jag hade ett behov att formulera det jag varit med om, att det skulle komma något meningsfullt ur det, även om själva förlusten inte var meningsfull på nåt sätt.