Gustaf Skarsgård om förändringen i Utvandrarna: ”Kan uppfattas som helgerån”

Vilhelm Moberg ville egentligen inte att Utvandrarna skulle bli film.

Han hade blivit besviken på tidigare filmatiseringar av sina verk och vägrade först sälja rättigheterna till sitt epos om de småländska emigranterna som på 1850-talet flyr fattigdom och svält för ett nytt liv i Minnesota i USA.

Men författaren ändrade sig när han såg Jan Troells film Här har du ditt liv från 1966, baserad på Eyvind Johnsons Romanen om Olof.

Problemet var bara att Jan Troell inte hade läst de fyra böckerna i Utvandrarserien, som gavs ut mellan 1949 och 1959.

– Så jag fick ta itu med det och sedan var jag faktiskt färdig att tacka nej till uppdraget, jag tyckte att den var så färdig som romansvit. Nästan alla människor hade läst den så jag hade liksom ingenting att tillägga, det var min första reaktion, berättar regissören för Femina.

– Men sedan läste jag igen och hittade så småningom det som jag tyckte kunde bli min infallsvinkel på det hela.

Alltihop växte snabbt till ett mastodontprojekt – inspelningarna påbörjades redan i slutet av 1968 och det dröjde sedan ända till 1971 innan Utvandrarna, som byggde på de två första böckerna, hade premiär. Året efter kom Nybyggarna, som baserades på de två avslutande delarna i romansviten.

Vilhelm Mobergs häftiga temperament

Under arbetet var Jan Troell också tvungen att hantera Vilhelm Moberg.

– Det var ju ett äventyr måste man säga. Han var ju känd för, och det bekräftades också under inspelningen, att ha ett ganska häftigt temperament och kunna bli väldigt arg men också åt andra hållet, väldigt glad och hjälpsam.

Moberg lade sig dock mindre i manusarbetet än vad Troell hade trott. Men när det kom till den digra rollistan hade han starka åsikter.

Ensemblen är klassisk – Max von Sydow som Karl Oskar, Liv Ullmann som Kristina, Eddie Axberg som Robert och Allan Edwall som Danjel, för att nämna några.

– En punkt där våra uppfattningar skilde sig åt totalt var när det gällde rollbesättningen av Ulrika. Vårt förslag var Monica Zetterlund men när Moberg fick höra det slog han helt bakut och tyckte att det var så fel det kunde bli – hon var popsångerska, inte skådespelerska och så vidare, säger Jan Troell.

Författaren var övertygad om att jazzstjärnan Zetterlund skulle fördärva rollen och ville hellre se Margaretha Krook som Ulrika. Jan Troell och producenten Bengt Forslund stod dock på sig.

– Faktum är att när Moberg så småningom såg resultatet tog han tillbaka allt han sagt, berättar Jan Troell.

Utvandrarna och Nybyggarna blev enorma succéer. Jan Troell fick en internationell karriär samtidigt som Liv Ullmann och Max von Sydow blev ännu större filmstjärnor ute i den stora världen. Totalt nominerades filmerna till fem Oscars.

– Men det blev inget pris, Gudfadern tog allt, säger Jan Troell.

Under de 50 år som har gått sedan den första filmen hade premiär har Utvandrarna ständigt lyckats vara aktuell.

Vilhelm Mobergs böcker läses fortfarande och Jan Troells filmer är i dag svenska klassiker. Samtidigt har Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal Kristina från Duvemåla blivit en långkörare och satt nytt ljus på historien.

– Det är ständigt aktuella frågor, säger Gustaf Skarsgård.

När Utvandrarna nu blir film igen är det han som axlar rollen som Karl Oskar Nilsson.

– Det handlar ju om människans villkor på något sätt. Vad är man villig att göra för att säkra sin familjs överlevnad? Det är också en fråga om orättvisor och förtryck. I böckerna är det väldigt starkt, det här religiösa och ekonomiska förtrycket som vi levde under i Sverige för bara 150 år sedan och som många människor lever under i dag, säger Gustaf Skarsgård.

Skarsgård valdes till Karl Oskar två gånger

Han har varit involverad i projektet med nya Utvandrarna i sju år. När han fick rollen som Karl Oskar för första gången var det Daniel Espinosa som skulle regissera – sedan dess har det varit många turer med olika versioner.

Efter att Espinosa lämnat projektet gick regijobbet till slut till norrmannen Erik Poppe, som tidigare gjort det uppmärksammade dramat Utøya 22 juli.

– Jag var tvungen att liksom få rollen igen, för Erik var ju tvungen att känna att han ville jobba med mig. Så jag hängde lite löst där, säger Gustaf Skarsgård och skrattar.

Erik Poppes Utvandrarna skiljer sig radikalt från Jan Troells. Den nya filmen är i mångt och mycket Kristinas historia – persongalleriet är också betydligt mer avskalat än i böckerna och de tidigare filmerna.

– Det är nästan experimentellt ultrasubjektivt från Kristinas perspektiv, i det att Kristina alltid är närvarande. Vi är aldrig i en scen där Kristina inte är med. Kameran befinner sig alltid i närheten av henne, om hon inte är där finns det ingen scen, vilket är ett väldigt drastiskt formmässigt grepp, säger Gustaf Skarsgård.

– Den skiljer sig väldigt mycket från den förra tolkningen. Den var väldigt trogen böckerna och det är inte den här alls. Det kanske folk kan uppleva som ett helgerån, men det finns ju ändå en ambition av att fånga en essens av historien och och karaktärerna.

Kristina Nilsson spelas av Lisa Carlehed som är något av en nykomling inom svensk film. Hon är född i Göteborg och uppvuxen i Värmland men utbildad i Danmark där hon också bor och framför allt har verkat.

Utvandrarna har hon burit med sig ända sedan högstadiet.

– Jag tror att de flesta tyckte att det var en jättetråkig uppgift att läsa de här långa böckerna när man var 14 år och sedan se filmen. Men för mig var det en jättefin upplevelse, det var väldigt starkt för mig att se Utvandrarna och det är många bilder från den som verkligen sitter kvar i kroppen, säger Lisa Carlehed.

Utvandrarna pratar inte småländska

En annan viktig punkt där nya Utvandrarna skiljer sig från den gamla är dialekten.

Jan Troell slogs stenhårt för att Liv Ullmann, Max von Sydow och de andra skulle tala något som åtminstone påminde om småländska.

– Vilhelm Moberg tyckte att det skulle vara rikssvenska men det kunde jag liksom inte tänka mig. Det kom förslag från producenthåll om att göra den på engelska men det vägrade jag absolut. Mitt förslag gick så småningom igenom, att skådespelarna fick prata småländska så gott de kunde. Vi hade en gemensam nämnare, att man skulle ha tungrots-r, berättar han.

– Moberg gick med på det och han sa faktiskt till Liv Ullmann att ”norska låter litegrann som småländska”.

I den nya filmen förekommer dock inte några tungrots-r.

– Jag tycker att det finns två sätt att göra det på. Antingen pratar man rikssvenska och enas om en ton som åtminstone känns tidstypisk så att det inte stör åt endera hållet, inte för modernt och inte för stolpigt. Det var det vi siktade på. Andra alternativet är att göra det med undertexter och prata fucking rotvälska, utforska hur det lät då och helt skita i hörbarheten. Jag hade varit fine med båda valen, säger Gustaf Skarsgård.

Småländska eller inte – historien som sådan är minst lika aktuell i dag som när Vilhelm Moberg skrev sina romaner. Nu sätter den vår historia i ett annat perspektiv och det är förstås lätt att dra paralleller till de flyktingströmmar som vi har sett de senaste åren.

– Det är fantastiskt att berätta den här historien just nu men genom Kristinas och Karl Oskars ögon. Att vi för 150 år sedan gjorde den resan som många gör i dag. Att du kanske kan förstå hur det känns för de här människorna att ta ett steg ut i det okända, lämna sitt land för att aldrig komma tillbaka och komma till något nytt som du inte vet något om – och inte ens veta om du överlever den resan, säger Lisa Carlehed.

I en scen i den nya filmen säger Kristina till Karl Oskar att han lika gärna kunde bett henne att flytta till månen.

– Det är väl det man kan jämföra med i dag, säger Lisa Carlehed.

– Vi har snackat om de här Mars-resorna. Att flytta till Mars och veta att man aldrig kan komma tillbaka. Det är jämförbart med det, säger Gustaf Skarsgård.

– Ta en rymdbuss och säga hej då till din familj för sista gången… Jag vet inte om jag hade gjort det. Då förstår man vidden av det på ett annat sätt, säger Lisa Carlehed.